Men skämt åsido. Vi har känt varandra innan också förstås, men nu de sista veckorna har vi verkligen kommit mycket närmare varandra, och blivit klart mer personliga. Så det är först nu vi verkligen är vänner, snarare än bara kompisar, skulle man kanske kunna säga.

Och det är rätt skönt med en killkompis som är gay. Jag har en hel del killkompisar hemma också. Men hur mycket man än bara är kompis, så finns det ju ändå en viss spänning där. Det är liksom svårt att komma ifrån. Men med min gaykompis, så är det verkligen inte så. Vi vet att den möjligheten inte finns liksom. Och det är rätt skönt.

Jag har aldirg haft så bra med nära tjejkompisar heller. Så kanske är det helt enkelt så att jag får någonting av honom som jag varit svältfödd med innan ett tag. Vänskap som helt säkert är utan sexuella baktankar.

Lite kul är det dock att jag tror att de felsta på festen vi var på ikväll nog skulle gissa på att vi är ett par. Bara för att vi är kille+tjej, kom samtidigt, pratade rätt mycket, och gick tillsammans.

Och det kan de väl få tro, eftersom jag inte hittade någon jag hade minsta lust att ragga på. Men om jag hade gjort det kunde det möjligtivs blivit besvärligt. För jag skulle ju inte kunna outa min polare, det är ju upp till honom. Och "bara kompis"-grejen, tror ju tyvärr inte alla killar på, eftersom de själva ofta har problem att vara kompisar med tjejer.

Men oavsett allt annat, så är jag framför allt glad att jag har en riktig vän här. Det är värt mycket!

Däremot hörde jag av en annan kille (bara kompis) som varit på semester sen jag kom hit, och blev bjuden på födelsedagsfest. Jag blev jätteglad! Men tyvärr kan jag inte gå...

Och inte en enda av alla tusentals har orkat skriva en enda liten kommentar...

Jag har haft vestibulit. Det innebär att jag har ont när jag har sex. Och ibland annars också förresten, att använda tamponger var inte heller att tänka på. När det var som värst kunde jag inte ha penetrerande sex under flera år. Jobbigt alltså. Och en jobig sjukdom att ha. För det är lite tabu att prata om. Och det är tyvärr inte helt lätt att få hjälp av vården heller.

Förutom barnmorskorna jag varit hos vid rutinkontroller som idag, så har jag varit hos tre olika läkre för att försöka få hjälp. Ingen vet vad det beror på (i allmänhet alltså, inte bara för mig). De har hundra olika teorier, och testar en massa saker, som inte direkt hjälpte, men ibland snarare gjorde allt värre. Konstiga starka krämer till exempel.

Men framförallt träffade jag inte på en enda männsika som jag verkligen kände förtroende för. Som lyssnade på vad jag sa, och verkligen verkade tro helhjärtat på det. (En gång träffade jag en bra barnmorska förresten, men hon kunde bara skicka mig vidare, jobade inte med sådana som mig. Men jag blev i allafall helt tagen på allvar det enda mötet).

Annars har de väl trott på mig till viss grad. Men inte fullt ut. När jag har sagt att något känts på ett visst sätt, så har de inte alltid accepterat det. Och de har försökt lägga en massa saker på mig som inte är jag. En försökte till exempel varje möte kolla om jag inte kommit på att jag blivit sexuellt utnyttjad någon gång. Vilket jag varje gång, sanningsenligt svarade att jag inte hade.

Till slut blev det i alla fall lite bättre. Bara av sig självt med tiden, inte av något särskilt. När jag kom till ett möte och berättade att jag haft ett samlag, och inte haft ont. Då var det slut med hjälp. Jag är inte bra nu. Men det funkar hyfsat. Och där får jag nöja mig, vad vården beträffar.

Idag var det i alla fall dags för gynundersökning igen. Ibland kan jag genomföra en sådan utan problem, ibland gör det dödens ont. Så jag måste alltid förklara innan att det är så det ligger till. Blir ännu jobbigare om det visar sig göra skitont och jag inte sagt nåt först.

Så jag berättade lite kortfattat hur det låg till. Då sa hon att jag kanske borde fundera på at köpa mig en ny cykelsadel. Jo, säkert, cykelsadlar är nog lösningen på världsprobelemen också. Då sa jag att det inte är så, och förklarade lite till. Då bagatelliserade hon helt bort mina problem. Och sa till mig att sluta med trosskydd, vilket jag inte använder. Vad bra sa hon då, då är det nog ingen fara med dig.

Det låter kanske inte som nån stor grej. Men att nästan inte någonsin bli tagen på allvar tär. Och att ens problem måste vara jättestora för att man ska kunna få nån sorts hjälp.

Men framförallt är det nog att allt måste dras upp som är jobbigt. För det har varit jävligt jobbiga år.

Jag är känt mig upprörd och felbehandlad hela eftermiddagen. Men när jag skriver om det låter det ju inte som om det var så illa. Kanske är det mest minnen som spökar...

D vet förresten om det. Men hittills har det funkat fint. Det är skönt.

Men sammanfattningsvis skulle jag bara önska att det fans fler i vården, som den barnmorska jag en gång träffade. Som tar min berättelse för vad jag säger Accepterar mina ord, som min sanning.

Har att inte hänga upp mig på tankar om sex och killar, utan försökt koncentrera mig på annat som är bra. Och att bara ha kul, och ta det lugnt.

Tror dock lite att en av mina kompisar här lätt skulle vara intresserad. Men han är väldigt ung och oerfaren, och jag tror aldrig han skulle våga stöta på mig på allvar, vilket är skönt. För jag är inte attraherad alls. Vilket kanske är lite opraktiskt med tanke på min närhetslängtan, men även rätt bra. Det känns lite som om det finns en gräns på hur många av mina jobbkompisar här nere jag ska ha någon sorts sexuell relation med.

Och att han (nog) är intresserad är ju ändå rätt smickrande, den får mig att känna mig attraktiv. Vilket är rätt bra. Dessutom har jag smygfantiserat lite om killen jag nog får träffa den här veckan. Även om jag egentligen inte tror på nåt, är det roligt att leka med tanken lite grann.

Däremot har jag det trevligt här. Har träffat mycket folk, men bara rent professionella kontakter. Tro det eller ej, jag har även en sådan sida :)

Jag saknar mina vänner lite, inte så jag håller på att gå under eller så, men då och då... Har kontakt med en del via nätet, men en del har jag knappt hört av. Har mailat ett par stycken, som inte har svarat också. Och då kommer tankarna flygande att de inte tycker om mig. Vet väl egentligen att det inte är så, men ändå... Inte alltid lätt att kommunicera via mial...

Men vänner har alltid varit svårt för mig... Eller kanske mer bekanta. Riktigt bra vänner har jag för det mesta haft någon. Och har fortfarande ett par, åtminsotne sådana som jag vet alltid finns där, men som man kanske inte träffar så jätteofta på grund av avstånd och så.

Men bekanta... Sådana man kan träffa och ta en fika nån gång ibland. Som man skulle kunna bjuda på en fest. Sådana har jag alltid haft dåligt av. Jag lyckas liksom aldrig komma med i nåt kompisgäng.

Och det är nästan de bekanta jag är mest orolig för. Kommer de att finnas kvar när jag kommer hem? De riktiga vännerna jag har räknar jag med finns kvar. Men den här extra kretsen, den behöver jag ju också!

De jag hållt bäst kontakt med är, kanske inte helt förvånande, mina internetbekanta. Kanske inte så konstigt, för oss är ju internet det normala sättet att umgås, det är det ju inte för de andra. Har till och med lyckats skaffa ett par nya chatkompisar. En som jag är riktigt intresserad av. Hade jag varit hemma i Sverige hade jag velat ses! MEn nu får det vänta i ett halvår, så det är ju inte särskilt troligt att man kan hålla ångan uppe på distans så länge. Men kul med lite flirt åtminstone. Är lite dåligt med det i vardagen annars...

Kände att jag behövde skriva lite kort. Snart försvinner jag ju iväg, och vet inte riktigt hur jag kommer att kunna uppdatera här. Den här bloggen har ju mest kommit att handla om relationer och kärleken. Och det har ju gått ganska kasst ärligt talat.

Så ska jag säga nåt om 2009 så ska det nog vara att jag ska försöka vara rakare, fråga istället för att gå och noja.

Men vad jag egentligen ville ha sagt är att livet är rätt fint egentligen. Jag har goda vänner, kanske inte jättemånga, men de jag har tycker jag om. Till exempel de jag var hos ikväll, och hade en förträfflig nyhetsafton hos. Och jag ska iväg på nya äventyr ett tag, vilket är lite nervöst, men ska bli hur kul som helst. Men framförallt känner jag att folk kommer finnas kvar här när jag kommer tillbaka. Om jag bara ser till att de vet att jag tycker om dem!

Här har det bara handlat om mister right, som inte dykt upp. Vill bara säga att även om det är en del av mitt liv, så är det absolut inte allt. Men det är det jag haft lust att skriva om här. Det andra har jag ju pratat med andra om. Har jag ju även gjort med dejtandet en del, men behovet att skriva fanns där, och därför gjorde jag det.

Men det kommer nog att vara mycket mindre fokus på det ett tag framöver, så det kan nog bli ännu glesare här. Men, vem vet, mister right kan ju dyka upp när man minst anar det. Framförallt känns det inte viktigt just nu. Nu känns det som det är bra mycket viktigare dels att styra upp nya jobbet, dles att hitta folk att bara umgås med på nya stället.

Fast nästan mer skoj är att se hur folk hittar hit. De flesta är direkta. Men då och då dyker det upp rätt roliga sökfrågor som leder hit. Idag var det väl inte precis roligt, utan en Google-sökning på "vilsen själ". Ja gklickade förstås dit, och hittade den här länken till en rätt fin dikt. Håll till godo!

Lyckligtvis känner jag själv mig mycket mindre trasig för tillfället!

Och jag har, som utlovat, släppt tanken på doktor D. Men det var en trelvig fantasi i misären. Och skulle jag mot all förmodan träffa på honom i något socialt sammanhang nån gång, skulle jag gärna prata lite med honom. Men mer än så är det inte. Och jag inser att det inte kommer att hända heller. Men man kan ju alltid fantisera lite :)

Uppenbarligen ingen bra idé att kyssa okända killar. I alla fall inte för mig. För då får jag halsfluss. Vet inte hur många gånger det har hänt... Inte varje gång förstås, hände med P också, men då var det en mild variant... Det här var halsflussen från helvetet, med misstänkt halsböld. Det kan fortfarande vara en böld, det vet de inte än, så jag måste tillbaks för nytt grävande i min hals.. Roligare kan man ha det..

Och vården.. Vad ska man säga om den. Det är alltid så jobbigt när man behöver kontakt med dem, först får man vänta en evighet, och det är inte alltid man får hjälp heller... De höll på att inte ta in mig först, men när jag väl tjatat mig in och fick träffa en doktor, så sa hon, ojojoj, det här ser riktigt illa ut, tur att du kom hit, det blir dubbel anitbiotikakur här. Då känns det lite skrämmande att det bara va min idoghet som fick dit mig.

Sen finns det ju en massa underbara männsikor i vården när man väl kommer dit. Synd bara att de alldeles för ofta är alldeles för genomstressade och har för mycket att göra... Men när man träffar en männsika som doktor Daniel, somt ar sig all tid i världen, då känns genast allt mycket bättre igen, trots att jag mådde åt helvete i övrigt.

Men det har varit riktigt trevligt också. Det var ett par av mina trevligare kolleger med, som hade lust att umgås på kvällarna och så. det är aldrig fel. Så en eller annan god middag har det blivit, och en vin- och pratkväll hans också med.

Hörde av mig till dejtkillen, och han vill träffas, gärna i helgen. Så jag skickade ett sms och föreslog imorgon, men har inte fått svar. Får se hur det blir. Men måste nog berätta för honom iaf, att det inte riktigt är läge för nåt seriöst just nu. Så han inte vill det. Han nämnde en gång faktiskt, rent allmänt sådär, att han längtade efter barn, så vill inte att det ska bli fel.

Och min söta L. Han försvinner snart ifrån mig. Jag kommer antagligen inte att träffa honom nåt mer. Möjligen en kort sväng. Men jag kommer verkligen att sakna honom. Både att träffa honom nån enstaka gång. Men även alla flirtiga chattkonversationer och gulliga sms. Hoppas på något enstaka mail, men får se vad som händer. Hoppas verkligen att vi på ett eller annat sätt ska kunna ta upp bekantskapen igen nästa sommar i alla fall!

Det blir sista gången på väldigt, väldigt länge vi ses. Så jag kunde bara inte säga nej, även om det kändes lite konstigt efter att dejten varit här. Men det är nåt med L. Så han sov här. Vi var nakna, gosade lite, men det blev inget sex. Men härligt är det.

Jag tycker verkligen om L. Han är snygg, mysig, knäppt rolig och dessutom smart. Och får härliga infall. Igår triggade han mig till en nakenkram i trapphuset till exempel. Rätt fånigt, men ändå, det tilltalar mig.

Frågade faktiskt också till slut, om han någonsin tänkt på en möjlighet till nåt mer. Och det hade han inte direkt, framförallt för tajming, han trodde inte han skulle bo kvar här. Men nu ska han det efter sin resa, men då ska jag bo utomlands ett halvår istället. Så nu är det inte alls aktuellt. Men vi kom i alla fall fram till att vi trivs tillsammans. Och att båda tycker om den rätt underliga relation vi skapat oss. Och det kommer nog att åtminstone bli en fika när jag kommer tillbaka nästa sommar. Innan dess kommer vi inte att träffas, vilket faktiskt känns vemodigt. Men det ger mig inte ett brustet hjärta. Men jag är glad att vi fick chansen att träffas en sista gång.