Men det som är lite skrämmande är att jag trots allt trivs ganska bra med situationen. Ganska skönt att inte behöva bekymra sig om fritiden. Att inte behöva ta kontakt med folk. Ibland har jag svårt med vänner. Har inte så många, och har framförallt inte varit så bra på att hålla fast vid de jag har. Tror det var bland det bästa med att jag blev singel efter ett långt förhållande för typ ett år sen.
Då blev jag tvingad att ta tag i min vänkrets, och gjorde det rätt bra. Så jag har lyckats hålla fast i en liten skara med bra människor. Men ibland är det ändå lite jobbigt, känns som det nästan alltid är jag som hör av mig, även om de blir glada när jag gör det.
Men trots det känner jag alltså lite lättnad att få begrava mig i jobb istället. Det skrämmer mig lite. Men trots allt gör jag det ju inte jämt, utan bara i korta perioder. Så det är nog OK trots allt. Även om jag skulle önska att jag hade det lättare både att ta och hålla kontakten med folk!

