Sedan gick vi barnlösa vidare och festade. Och till slut gick jag hem med en kille som jag strulat lite med tidigare. Vi var rätt fulla, och höll på att börja ha sex utan kondom. Men till slut sa jag till, och det var ju lugnt. Men sen höll han på och fumlade lite, och sa att han hatar kondomer. Även om polarnas lilla pojk var söt, sa jag, så verkar det vara en dålig idé att vi skaffar oss en. Jo, sa han, och sen löste det sig, och vi hade mysigt sex, med kondom.

Men just där hände det nåt i mig. Just där, precis i stunden, så ville jag inget hellre än att ha ett barn med den killen. Tror egentligen inte att det är en bra idé på ett enda sätt, av en massa olika anledningar. Men just i stunden kände jag en oerhörd längtan. Har aldrig hänt mig så innan. Och det gör mig förvirrad.

Hon är trasig(?) och strulig och har det besvärligt. Men ändå slutar det med at thon hittar en helt otroligt fantastisk kärlek. Jag vill också ha det så! Jag vill också ha en Lasse!

Eller om jag inte kan få det, åtminstone en massa uppmärksamhet av killar som jag inte riktigt vill ha. Inte det här ingentinget...

Killen jag snackade tokmycket med i ett par dar har förstås bara slutat höra av sig hux flux. Det går alldeles för ofta så. Fattar inte riktigt hur de tänker. Och vart har normalt hyfs tagit vägen? Man kan väl i alla fall höra av sig?

Skrev till internetflirten innan jag gick dock, att jag skulle ut ikväll, ich inte skulle vara online. Och fick inget svar alls. Är faktiskt lie lätt besivken. Men inte alltför. Och lite chat betyder ju egentligen inget alls även om det var trevligt. Det har jag ju lärt mig den hårda vägen innan...

Men för ett par dar sen, i stiltjen som uppstått för tillfället, så föll det sig så. Och det mesta är lie meningslöst tjatter, några meddelanden fram och tillbaks, och inte så mycket mer.

Men en kille har jag skrivit jättemycket med de senaste kvällarna. Och det har varit jättejuste. Men det är ju långt kvar tills jag kommer hem, så jag hoppas inte på nåt. (helt plötsligt belv det långt, istället för kort när jag funderar på raggande här, lite roligt!) Och jag vet inte om jag vill nåt än, ivf. Men vem vet. Skulle mycket väl kunna komma lite vänskap ur det om inte annat. Eller så runner det ut i sanden. Vem vet? Men just nu är det lite trevligt, och det är ju huvudsaken!

Och jag vill att det ska hända nåt. Det började ju rätt bra här. Nysinglad, och nyfiken på M, vilket iofs gick riktigt dåligt, men det kändes ändå som om något hände... Och sen flirten med killen, som jag gick runt och hoppades på skulle gå vidare.

Men sen. Inget. Jag vill ju ha någon att mysa med. Mer än så är lite mycket att hoppas på just nu. Eftersom jag inte ska vara här så länge till. Men det kan jag väl ändå få lite av. Har inte ens träffat på någon intressant kandidat. Mer än dagdrömmeri om en kille på flyget. Men det räknas nog inte om man inte byter ett enda ord...

Och nu ska jag bort en vecka med jobbet. Till vårt andra kontor, så det blir en vecka i delat hotellrum med en kvinnlig kollega. Så inte mycket flirtmöjligheter alls, helt enkelt.

För problemet är att jag saknar närhet sjukt mycket. Vill ha nån att mysa med!!! Nu, helst!!!

Men sen började jag tänka på M. Och jag känner faktiskt en sorg över honom. Över att det aldrig kunde bli nåt. Och det känns lite konstigt. Jag känner inte alls en lika stor sorg över D. Fast det känns som jag borde känna mer kring honom just nu. Ytterligare ett bevis på att det var på tiden att jag gjorde slut antagligen.

Men om jag tänker tillbaks på alla mina förhållanden så har de allra flesta börjat mer med vänskap som vuxit till nåt mer. Bara ett par gånger har den riktiga passionen funnits där. Galenskapen. Och de förhållandena har ju aldrig funkat. En gång kunde de ha gjort det, men det fanns massa omsätndigheter i vägen. En annan gång räckte inte passionen och känslorna, vi bara började såra varandra istället.

Med M fanns det en rätt stor passion, men inte riktigt den där galna. Men det fanns tillgivenheten, det lite mer lugna också. Men natten när vi fick ihop det första gången. Det hänger fortfarande ett skimmer över den. Jag längtar tillbaka. Jag skulle vilja alltid ha det så. Men så skulle det ju förstås inte alltid vara med honom heller. Men ändå.

Och jag skulle vilja prata ut med honom ordentligt. Men efter allt jobbigt han gått igenom känns mina besvärande känslor så futtiga. Jag kan liksom inte säga att jag skulle behöva veta saker, eftersom jag haft det jobbigt också. Eftersom det inte är något jämfört med honom. Och det känns liksom orättvist. Jag tycker liksom lika synd om mig själv för att han haft det jobbigt, som jag tycker om honom. Och det känns ju inte schysst...

Men ändå funderar jag på det där med passionen i allmänhet också. Kan ett sådant förhållande verkligen fungera i längden. Eller ska jag nöja mig med vänskapskärleken. Den kunde jag ju fått med D. Han sa tom nåt åt det hållet när vi gjorde slut, att man kanske inte kunde vänta sig mer än vad vi hade. Men jag vill inte leva så. Vill inte leva med nån som inte kan säga att han älskar mig. Inte leva med nån som jag inte riktigt åtrår längre.

Så allting var OK ändå. Han hade pratat om att han reser mycket första kvällen vi sågs, men jag hade inte tänkt mer på det. Och det känns trevligt att han faktiskt vill ses. För jag tror faktiskt på det. Men sen är det väl bara att se hur det faktiskt går.

Men nåt som känns skönt är att det inte var jättejobbigt trots allt när jag trodde jag var dissad. Att jag nog inte känner jättemycket. För det som skulle passa mig bäst här är ju en lättsam flirt. Och jag vill hemskt gärna ha mer mys och sex med honom framöver. Det som är trist dock, är ju att han inte är här mycket alls, så det kanske inte kan bli så mycket, även om vi båda skulle vilja.

Men, men. Det känns klart bättre nu iaf. Och framtiden får utvisa hur det går. Ikväll har jag haft trevligt med ett gäng andra kompisar iaf. Och antagligen blir det lite utgång imorgon med. Så lvet står på intet vis och faller med snubben!

Jag vet ju iofs inte om det är kört. Det kan ju potentiellt finns tusen anledningar till att han inte svarat än. Men det känns ju bara fånigt att gå runt och hoppas mer. Nu är det som det är. Jag är lite besivken, men jag kommer igen!

Så nu har jag ångest igen. För vad han ska svara. För om han ska svara alls också. Och för när. Jag vill ju ha svar nu. Till och med hellre ett negativt svar så jag vet än inget alls. Men helst förstås att han ska vilja ses. Så nu väntar jag ännu mer än innan på sms. Fast det känns iaf bra att jag vågade skicka ett.

Men jag ljuger ju om jag äsger att jag inte alls är besviken. Det hade varit så praktiskt att bara stöta på varandra, och se hur det kändes, utan att behöva ha några förväntningar. För om jag vill träffa honom nu, så måste jag ju nästan kontakta honom.

Och jag vill träffa honom. Fast ärligt talat kanske inte lika desperat som innan ikväll. Inte för att jag träffade någon annan, utan för att jag hade kul och inte blev alltför besviken när han inte kom. Men jag vill ju ses. Och för att få det så bör jag höra av mig. Så det bästa vore nog att skicka ett SMS. Jag har ju inte så mycket att förlora. Och en del att vinna :) Men trots det så är det märkligt otäckt. Jag gillar inte att jag är fegare i praktiken än i mina egna tankar om mig själv...

Men tänker inte bara på sex. Tänker på hur omtänksam han verkligen var. Han gjorde massa små saker hela tiden, för att liksom försäkra sig att jag också hade det bra. Mer än vad jag kunde vänta mig. Och även i sexet var han omtänksam. Jag fick definitivt min beskärda del, vilket inte alltid är fallet i sådana situationer.

Och morgonen efter, när det kändes lite stelt. Han verkar inte vara typen som gosar när han sover, vilket jag gärna är. Så jag visste inte riktigt vad som gällde morgonen efter, och sen gick vi i alla fall upp, och åt frukost med hans rumskompis, så då blev det ju lite avstånd.

Men sen var vi själva lite till. Och då släppte det. Han var sådär mjuk och omtänksam igen. Både i vad han sa och gjorde. Och vi pussades lite till, men inte kysstes. Men det var OK.

Men det vi sa sen var sånt som antingen kan betyda nåt, eller inte alls. Men jag vill mer. Definitivt. Hoppas att vi träffar på varandra imorgon, otvunget. Vore enklare än att tvingas ta kontakt. Men jag får nog göra det annars. För jag vill ju!

Men om vi ses så kan det ju också gå på flera sätt. Han kanske inte vill. Och då är det ju så. Men jag tror iaf han är för juste för att iaf inte ignorera mig. Eller så kommer vi då och då att ha sex. Eller så kommer vi att börja umgås mer.

Och jag vill det sista. Men jag tror inte riktigt han vill det. Eftersom jag bara ska vara här kort. Och det blir ett hejdå relativt snart. Som skulle bli jobbigt om man var för involverad...

Men det kan hända att vi ses på onsdag. Då ska jag ut med gänget som jag träffade honom med. Och han kan mycket väl vara där. Det vore nog det bästa. Då kan vi förhoppningsvis prata lite avslappnat, och känna av om vi är intresserade.

Eller jag är nog rätt intresserad ändå. Även om det inte kan bli nåt seriöst. Men jag vill ha någon att mysa och sexa med. Och vi var bra ihop. Vet inte om han vill dock. Han pratade lite, rent allmänt, om att det var jobbigt att lära känna folk som ska åka iväg. VIlket mycket väl kan vara riktat mot mig, förstås. Att han kanske inte vill mer för att skydda sig själv. Vilket vore förståeligt, men trist.

Så jag får nog leva med ett par dagar till med övermycket tittande på mobilen. Och sen en förhoppning om onsdagen. Men om han inte dyker upp där är handlingsplanen väldigt oklar. Och om han dyker upp men inte alls visar nåt intresse, då skulle jag faktiskt bli rätt ledsen och besviken.