Nu ska man visst prata om det. Och jag tycker att det är viktigt att vi gör det. Om det blir öppnare kring att prata kring sånt, så kommer det ju att kunna påverka attityder hos både killar och tjejer. Och kanske kunna leda till en vettig debatt kring de här frågorna. Men samtidigt är jag lite rädd för vart debatten ibland verkar vara på väg. Vill man inte riktigt, men inte säger det, så är det inte våldtäkt enligt mig, bara sorgligt. Sorgligt är ju definitivt också att så många har historier. Och här kommer min.

Jag bodde i nån sorts konstigt kollektiv på den tiden. Vi hade egna rum, men mitt lås hade blivit söndersparkat, så jag kunde inte låsa. Den sista tiden hade det bott en äldre man där, en sliskig typ som ofta kom med insnueringar, och försökte tafsa. Jag hade försökt säga till hyresvärden hur illa han betedde sig, men hon tog mig inte alls på allvar, tyckte bara att han var en kul typ.

Kvällen det hände hade han däckat i min säng, som han glatt gick och la sig i, eftersom mitt lås var trasigt. Jag försökte förgäves få nån att hjälpa mig, men hyresvärden sa bara åt mig att ta en annan säng. Men jag ville ju inte sova där ensam. Så det slutade med att jag hängde på en fest som blev, och till slut var stället fullt med jättefulla, halvdäckade människor. Och jag hamnade i ett rum med två sängar, och en kille i den andra, men han var mer eller mindre däckad.

Jag somnade till slut. Men vaknade av att den äldre mannen var inne i vårt rum. Och då började han hota mig. Han sa att han skulle kunna våldta mig om han ville. Stod där det tbra tag och pratade. Det hände inget mer än ord, men jag blev förstås sjukt rädd.

Sen gick han, och jag försökte väcka den andra killen, men det var lönlöst. Så jag gick och letade efter nån annan, och hittade en kille på väg ut. Jag fölg på honom, kramade och grät, fast vi egentligen inte var så tajta.

Han fattade hur rädd jag var, men ville bara hem. Så han gick tillbaks med mig till mitt rum, och hjälpte mig blockera dörren med en stol. Kändes ju inte så säkert, och jag var totalt livrädd. Men inget mer hände.

Nästa morgon berättade jag för hyresvärdens dotter, som lät relativt förstående, men inte brydde sig jättemycket. Hyresvärden skällde ut mig sen, för att jag släppt in festfolket, och jag orkade inte förklara mer. Men sen fick hon höra från dottern, förstod lyckligtvis allvaret, och kastade ut snubben.

Inget mer hände. Nånstans borde han ju blivit anmäld för något. Men jag orkade inte. Och hyresvärden vill inte ha nån skandal. Men den rädslan jag kände den natten, är bland det värsta jag upplevt.

Jag hade ändå tur. Det hände mig inget rent fysiskt. Men rädslan. Den fanns starkt med mig länge. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde prata om det här med någon. Och då bara under mycket gråt. Men jag har ändå vågat prata ibland, men bara under stort förtroende, och det har varit viktigt för mig!

Skrev ju om bekräftelsebehov häromdagen. Funderar lie på om inte hela bloggandet är en sån grej också. Först trodde jag att jag mest ville ha en blogg som ett sätt at skriva av mig. Och visst, den delen av bloggandet uppskattar jag ju.

Men minst lika mycket har det blivit en bekräftelsegrej. Jag blir jätteglad de få gånger jag får kommentarer. Och besviken när jag inte får det. Men samtidigt fattar jag ju att folk inte kommenterar, hur ofta kommenterar jag de bloggarna jag brukar läsa liksom, rätt sällan faktiskt...

Bekräftelse förresten. Det handlr inte bara om positiva kommentarer. Utan lika mycket om att bli sedd. Negativt som positivt.

Bara för att förtydliga. Det är ju inte så att jag står och faller med bloggkommentarer. Mer att jag märker att jag faktiskt verkligen bryr mig.

Hr haft en toppenkväll ikväll. Var ute och käkade med en kompis och hennes pojkvän. Vi har inte setts på hur länge som helst, eftersom jag först var utomlands, och sedan hon. Så det är jättekul att hon kommit tillbaks.

Och god mat åt vi, och sedan hem till dem och hängde lite. Soft och trevligt. För allt är ju faktiskt inte rörigt och besvärligt. Händer mer i mitt liv än kärleksproblem som tur är. Men det är det jag oftast behöver skriva av mig om.

Och imorgon ska jag ha en mycket lugn och skön dag. Följt av, förhoppningsvis, en mycket trevlig kväll med Ö.

Jag är verkligen tillfreds med livet just nu. De mesta pusselbitarna finns liksom där. Allting kanske inte är perfekt, men det är bra, och det finns nog ännu mer potential. Är nog därför jag inte skrivit så mycket sista tiden, rä lättare när man är olycklig på något sätt...

Men allt är fint. D och jag hade det finfint på semestern, och även om vi inte har setts sen dess, så känns det bra ändå. Och vi kommer att ses i helgen :) Vi pratade en hel del på semestern också, det var bra. Känns som om jag fattar lite mer hur han tänker om avstånd och sånt nu. Han ger det en riktig chans känns det som, men är osäker på om han kommer att orka med avståndet i längden. Men så bra som det känns måste det ju gå att lösa!

Och jobbet är finfint. Allt bara flyter på. Och det gör det för att jag på något sätt blivit bättre på att ta ansvar och planera. Vilket kanske inte alltid varit min starka sida. Men nu bara händer det utan att det känns jobbigt. Och vi har ett par nya projekt i embryostadie som kanske kan komma att bli nåt! Så det känns kul framöver också.

Och fritiden är fullbokad. Har mycket för mig. Möjligen lite för mycket, men det känns som ett lyxproblem... Det går ju att göra nåt åt om det känns så framöver. Men jag har lyckats umgås med de som jag umgicks med innan, även lite med de som flyttat härifrån. Men jag har lite smått börjat ta upp lite mer kontakt med de som jag inte umgåtts med utanför jobb och plugg tidigare. Hur kul som helst!

Som sagt, saker flyter på. Tror verkligen jag växte som människa på många sätt av min tid utomlands i våras.