Imorgon kommer jag att vara hemma i Sverige igen. Det känns kosntigt. Det som är kul är ju att jag får träffa D och familjen igen. Och så ska jag snart iväg på semester.

Men jag kommer verkligen att sakna mitt liv här också. Jag har haft det otroligt bra, både med jobb och med vänner. Möjligen kunde jag jobbat mer på språket innan jag åkte hit, kanske kunde fått ut ännu mer då. Men totalt sett är jag otroligt nöjd.

Snart kommer jag inte bo utomlands längre, utan hemma i Sverige. Det är konstigt. Jag har vant mig vid att bo här. Idag fick jag förresten ett mail från M, där han berömde mig för en presentation jag höll. Vi har knappt pratat alls på hur länge som helst. Så jag svarade och frågade om han ville ta en fikarast innan jag åker. Oj vad tiden går svarade han typ, men att det lät trevligt. Trots att jag lämnat honom bakom mig, så känns det ändå skönt om jag kunde få lite mer av ett avslut. Plus att jag är sjukt nyfiken på hur det gått med hans ex. Hoppas faktiskt att det gått bra. Han är en bra kille trots allt, och jag hoppas att han har det bra.

Alltid lättare att vara storsint iofs, när mitt kärleksliv verkar gå så fint. Nu dröjer det inte alls länge innan jag får träffa D igen. Ser verkligen fram emot det. Jag behöver att få se honom. Avstånd är rätt så jobbigt. Ska bli skönt att få känna av på riktigt igen, att vara nära. Skype är bra, men inget riktigt substitut.

Sen blir det ju iofs kort. För jag ska ju på semester. Som kommer vara jättekul. Så den tiden kommer nog flyga iväg för mig. Men för D kommer det nog kännas väldigt länge. Han ska dessutom börja jobba igen. Segt för honom mitt i sommaren. Så jag hoppas han pallar såpass länge.

Vi klarade ju det innan han var här nere. Men då var det ju inte riktigt samma som nu. Det var både lättare och svårare. På olika sätt. Men, men, nu är det som det är, man kan bara hoppas på det bästa. Och glädja sig åt den tid vi får. Och se framemot i höst, när vi kommer att kunna träffas regelbundet! Ska bli skönt!

Det känns väldigt ovant att inte förstå vad folk säger runt omkring mig. Visst, så är det ju på semester och så också, men att det liksom är normaltillståndet nu.

Ska väl inte säga att jag inte förstår alls. Jag förstår enstaka ord. Och om kontexten är uppenbar så kan jag förstå, typ ett samtal med kassörska i butik, eller hållplatsutrop på bussen. Men så fort något ovanligt händer så spricker det.

Kan däremot förstå en del när jag läser, även om det kräver en del möda. Och det känns ju i alla fall lite som en tröst. Försöker plugga lite språk för mig själv, men det är svårt.

Men nästa vecka ska jag börja med lite lektioner. En kväll i veckan bara, men känns bra med nåt uppstyrt.

Det är svårt att träffa folk också, med språkbarriärer. Visst, en del kan engelska, men det blir liksom inte lika uppenbart. Och det är ju inte helt lätt att träffa folk utan språkbarriärer heller. Men med blir det svårare.

Har som tur är lite jobbkompisar jag kan umgås en del med, så helt ensam är jag ju inte. MEn skulle gärna försöka vidga kretsen lite, får väl se hur det går.