Jag har varit på mitt årliga gynekologbesök för att få p-piller. Och som vanligt så är det jobbigt, alldeles för mycket som väcks, ett bemötande man inte önskar sig.

Jag har haft vestibulit. Det innebär att jag har ont när jag har sex. Och ibland annars också förresten, att använda tamponger var inte heller att tänka på. När det var som värst kunde jag inte ha penetrerande sex under flera år. Jobbigt alltså. Och en jobig sjukdom att ha. För det är lite tabu att prata om. Och det är tyvärr inte helt lätt att få hjälp av vården heller.

Förutom barnmorskorna jag varit hos vid rutinkontroller som idag, så har jag varit hos tre olika läkre för att försöka få hjälp. Ingen vet vad det beror på (i allmänhet alltså, inte bara för mig). De har hundra olika teorier, och testar en massa saker, som inte direkt hjälpte, men ibland snarare gjorde allt värre. Konstiga starka krämer till exempel.

Men framförallt träffade jag inte på en enda männsika som jag verkligen kände förtroende för. Som lyssnade på vad jag sa, och verkligen verkade tro helhjärtat på det. (En gång träffade jag en bra barnmorska förresten, men hon kunde bara skicka mig vidare, jobade inte med sådana som mig. Men jag blev i allafall helt tagen på allvar det enda mötet).

Annars har de väl trott på mig till viss grad. Men inte fullt ut. När jag har sagt att något känts på ett visst sätt, så har de inte alltid accepterat det. Och de har försökt lägga en massa saker på mig som inte är jag. En försökte till exempel varje möte kolla om jag inte kommit på att jag blivit sexuellt utnyttjad någon gång. Vilket jag varje gång, sanningsenligt svarade att jag inte hade.

Till slut blev det i alla fall lite bättre. Bara av sig självt med tiden, inte av något särskilt. När jag kom till ett möte och berättade att jag haft ett samlag, och inte haft ont. Då var det slut med hjälp. Jag är inte bra nu. Men det funkar hyfsat. Och där får jag nöja mig, vad vården beträffar.

Idag var det i alla fall dags för gynundersökning igen. Ibland kan jag genomföra en sådan utan problem, ibland gör det dödens ont. Så jag måste alltid förklara innan att det är så det ligger till. Blir ännu jobbigare om det visar sig göra skitont och jag inte sagt nåt först.

Så jag berättade lite kortfattat hur det låg till. Då sa hon att jag kanske borde fundera på at köpa mig en ny cykelsadel. Jo, säkert, cykelsadlar är nog lösningen på världsprobelemen också. Då sa jag att det inte är så, och förklarade lite till. Då bagatelliserade hon helt bort mina problem. Och sa till mig att sluta med trosskydd, vilket jag inte använder. Vad bra sa hon då, då är det nog ingen fara med dig.

Det låter kanske inte som nån stor grej. Men att nästan inte någonsin bli tagen på allvar tär. Och att ens problem måste vara jättestora för att man ska kunna få nån sorts hjälp.

Men framförallt är det nog att allt måste dras upp som är jobbigt. För det har varit jävligt jobbiga år.

Jag är känt mig upprörd och felbehandlad hela eftermiddagen. Men när jag skriver om det låter det ju inte som om det var så illa. Kanske är det mest minnen som spökar...

D vet förresten om det. Men hittills har det funkat fint. Det är skönt.

Men sammanfattningsvis skulle jag bara önska att det fans fler i vården, som den barnmorska jag en gång träffade. Som tar min berättelse för vad jag säger Accepterar mina ord, som min sanning.