Min bästa kompis här är gay. Och det spelar egetnligen ingen som helst roll för mig, har alltid tyckt mig vara rätt så fördomsfri. Så gott man nu kan vara det. Men det jag tycker är lite kul är ändå att jag har en riktigt gaykompis. Det ska man ju visst ha om man ska vara hipp :)

Men skämt åsido. Vi har känt varandra innan också förstås, men nu de sista veckorna har vi verkligen kommit mycket närmare varandra, och blivit klart mer personliga. Så det är först nu vi verkligen är vänner, snarare än bara kompisar, skulle man kanske kunna säga.

Och det är rätt skönt med en killkompis som är gay. Jag har en hel del killkompisar hemma också. Men hur mycket man än bara är kompis, så finns det ju ändå en viss spänning där. Det är liksom svårt att komma ifrån. Men med min gaykompis, så är det verkligen inte så. Vi vet att den möjligheten inte finns liksom. Och det är rätt skönt.

Jag har aldirg haft så bra med nära tjejkompisar heller. Så kanske är det helt enkelt så att jag får någonting av honom som jag varit svältfödd med innan ett tag. Vänskap som helt säkert är utan sexuella baktankar.

Lite kul är det dock att jag tror att de felsta på festen vi var på ikväll nog skulle gissa på att vi är ett par. Bara för att vi är kille+tjej, kom samtidigt, pratade rätt mycket, och gick tillsammans.

Och det kan de väl få tro, eftersom jag inte hittade någon jag hade minsta lust att ragga på. Men om jag hade gjort det kunde det möjligtivs blivit besvärligt. För jag skulle ju inte kunna outa min polare, det är ju upp till honom. Och "bara kompis"-grejen, tror ju tyvärr inte alla killar på, eftersom de själva ofta har problem att vara kompisar med tjejer.

Men oavsett allt annat, så är jag framför allt glad att jag har en riktig vän här. Det är värt mycket!