Nu ska man visst prata om det. Och jag tycker att det är viktigt att vi gör det. Om det blir öppnare kring att prata kring sånt, så kommer det ju att kunna påverka attityder hos både killar och tjejer. Och kanske kunna leda till en vettig debatt kring de här frågorna. Men samtidigt är jag lite rädd för vart debatten ibland verkar vara på väg. Vill man inte riktigt, men inte säger det, så är det inte våldtäkt enligt mig, bara sorgligt. Sorgligt är ju definitivt också att så många har historier. Och här kommer min.

Jag bodde i nån sorts konstigt kollektiv på den tiden. Vi hade egna rum, men mitt lås hade blivit söndersparkat, så jag kunde inte låsa. Den sista tiden hade det bott en äldre man där, en sliskig typ som ofta kom med insnueringar, och försökte tafsa. Jag hade försökt säga till hyresvärden hur illa han betedde sig, men hon tog mig inte alls på allvar, tyckte bara att han var en kul typ.

Kvällen det hände hade han däckat i min säng, som han glatt gick och la sig i, eftersom mitt lås var trasigt. Jag försökte förgäves få nån att hjälpa mig, men hyresvärden sa bara åt mig att ta en annan säng. Men jag ville ju inte sova där ensam. Så det slutade med att jag hängde på en fest som blev, och till slut var stället fullt med jättefulla, halvdäckade människor. Och jag hamnade i ett rum med två sängar, och en kille i den andra, men han var mer eller mindre däckad.

Jag somnade till slut. Men vaknade av att den äldre mannen var inne i vårt rum. Och då började han hota mig. Han sa att han skulle kunna våldta mig om han ville. Stod där det tbra tag och pratade. Det hände inget mer än ord, men jag blev förstås sjukt rädd.

Sen gick han, och jag försökte väcka den andra killen, men det var lönlöst. Så jag gick och letade efter nån annan, och hittade en kille på väg ut. Jag fölg på honom, kramade och grät, fast vi egentligen inte var så tajta.

Han fattade hur rädd jag var, men ville bara hem. Så han gick tillbaks med mig till mitt rum, och hjälpte mig blockera dörren med en stol. Kändes ju inte så säkert, och jag var totalt livrädd. Men inget mer hände.

Nästa morgon berättade jag för hyresvärdens dotter, som lät relativt förstående, men inte brydde sig jättemycket. Hyresvärden skällde ut mig sen, för att jag släppt in festfolket, och jag orkade inte förklara mer. Men sen fick hon höra från dottern, förstod lyckligtvis allvaret, och kastade ut snubben.

Inget mer hände. Nånstans borde han ju blivit anmäld för något. Men jag orkade inte. Och hyresvärden vill inte ha nån skandal. Men den rädslan jag kände den natten, är bland det värsta jag upplevt.

Jag hade ändå tur. Det hände mig inget rent fysiskt. Men rädslan. Den fanns starkt med mig länge. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde prata om det här med någon. Och då bara under mycket gråt. Men jag har ändå vågat prata ibland, men bara under stort förtroende, och det har varit viktigt för mig!