Dagens blogg är tillägnad hunden med stort H - Cimba, vår älskade Cimba.
Just idag, fast för ett år sedan var den fasansfulla dagen då hennes liv fick ta slut och kvar blev bara minnen. Visserligen goda sådana, men vad är minnen mot en levande varelse?
Dagen till ära, för att minnas det positiva, åt vi pannkakor hemma hos föräldrarna. Cimba älskade pannkakor. Man kunde inte ens säga ordet utan att hon studsade upp och sa "var? var? var?".
När hon fyllde 12 år fick hon pannkaka med glass. Mums sa hon, och sen var det slut...
Det finns många minnen att le åt. Cimba var kanske lugnare till sättet än Tosca, men nog kunde hon bjuda på bus hon med.
När vi båda var yngre hade vi en period då vi lekte brottning på mattan i vardagsrummet.
Och tänk som hon och Tosca lekte...
Och tänk när hon fick träna. Oj så hela hon lyste upp. Äkta labbe som hon var så hade hon inte direkt "poker-face". Hela kroppen svajade i otakt från sida till sida medan svansen gick som en propeller/i åttor/runt i cirklar åt alla håll. Och leendet hon visade i hela ansiktet.
Minnena är som sagt många. Det värsta är just att de bara är minnen numera...
Cimba var verkligen hunden som man bara får en gång i livet. Oavsett hur mycket jag älskar Tosca, för det är mycket det, så var Cimba något speciellt.
vad fint skrivet om en väldigt fin hund. =)
Skrivet av Lisa och Arwen den 30 oktober, 2009 kl. 17:59 #
Usch nu blir jag VÄLDIGT fuktig i ögonen....
Som sagt var man älskar sina hundar på så många olika sätt och dom sätter även olika spår hos oss...ingen mindre älskad, men ihågkommen av olika speciella skäl....
Tänker på dig
Kramis!
Skrivet av Tessan den 02 november, 2009 kl. 17:59 #