...om du behåller långkalsongerna på under jobbyxorna för att det är kallt när du kommer till jobbet, se var du sätter knäna när du sätter dig på golvet vid en bur för att kolla till en patient som blivit opererad.
Du kan råka sätta knäna direkt i en kissfläck, som lyckats hamna där för att patienten flyttat rumpan från den varma fällen och underlägget.

Ibland är man glad att man har tvättmaskin tillgänglig på jobbet, som i ovanstående fall tex.
Och vissa dagar önskar man mer än andra att vissa inser att det inte är gulla med djur som gäller när man arbetar som djursjukvårdare. (Mina tankar går på nåt vis till yngre tjejer, de verkar vara de generellt som tror att man har ett riktigt gulle-gull-jobb)

Vad sägs om:
Ilskna katter?
Urinpölar man lyckas sätta knäna i?
Blod som på något konstigt vis alltid lyckas hamna på operationsbordet istället för på operationsduken?
Vassa nålar?
Städning, städning, städning?
Diskning av instrument efter operation?
Tunga fodersäckar?
Ilska över kanyler som inte vill hamna på plats trots att djuret har ett blodkärl brett som en motorväg?
Fem tuggor av maten vid lunch för att sedan jobba vidare och först två timmar senare få äta klart?

Fast det är klart, jag har själv valt det och skulle aldrig välja något annat.
För visst ingår det en hel del mys och kel med härliga djur också! Och trevliga djurägare och härliga arbetskamrater.
Tror jag nämt det förut, men det skadar inte att göra igen. Jag har världens bästa jobb, jag är helt säker på den saken!

Igår fick Tosca ett sånt här:

Och en sån här:

Så från juli är förhoppningsvis allt klart för att hon ska få kunna åka utomlands. Om vi nu har några såna planer just då, menar jag. För det har vi inte för tillfället, men det känns som om vi kanske kan tänka oss en freestyletävling i Danmark tex. Eller nåt annat. Det får tiden visa.

När Tosca och jag kom hem från jobbet idag (buss, sen promenad/pulsa i snö i sällskap med mamma som vi mötte upp på väg från bussen) så var hon busig.
Hon fick tag i måttburken till sin mat. Den är sig inte riktigt lik numera.

Ibland undrar man om man missat nåt och har en hund som aldrig blir äldre och lugnare trots att hon är 5 år.
Fast visst är det härligt med livsglädje, det har hon gott om!