Äkta känslor genom naket språk...

  Vi badar i vår lilla bubbla. Jag är: Full av kärlek, hög på kramar och kyssar. Jag är lycklig! Vi smälter samman och vill inte separeras fysiskt. Kärleksbomba mig och jag ska kärleksbomba dig. Bubblan spricker när helgen är över. Då är jag mamma, då är jag arbetare då är jag en människa med måsten. Jag ser dig glida ifrån mig. Jag ser dina försök att hålla fast vid mig. Du ringer, berättar hur mycket du saknar mig, hur mycket du älskar, hur mycket.....BLAAAAAAAAAAA

  Igår var jag på Showen som Blue Man Grupp bjöd på. 

Det var så fantastiskt! Jag har aldrig sett något liknande. 

Under föreställningen:

Jag köpte två platser för mig och min kille på balkongen rad 4.
Första tanken: Skitdåliga platser! 
Vi kom tidigt och framför mig satt ett par, en lång kille med sin tjej. 
Genast tänkte jag på filmen Alice i Underlandet: "Off with their heads!"
Föreställningen börjat och jag kunde se med spänning i kroppen hur de tre män rörde sig och hittade på massa häftiga saker. 
Mitt i föreställningen gick de från scenen och började vandra bland publiken. 
Min tanke: "Jävla dåliga platser! Varför sitter inte jag där och syns! Jag vill att de ska se mig!!"
De valde en tjej ur publiken och tog med henne på scen. 
Mina tankar:" Fan! Om jag satt där skulle de välja mig! Varför sitter inte jag där? Dessutom kostade mina platser lika mycket som parkett platser!" 
Blåa männen och tjejen ur publiken satt sig vid bordet, framför fyra papperstallrikar och varje gång de gjorde nåt och väntade hur tjejen skulle reagera så tänkte jag: "Jag skulle göra så, jag skulle göra si, jag skulle var så cool! Varför är inte jag där?"

Senare började de kasta saker, spilla färger osv. Jag tänkte:"Önskar att jag kunde få lite av färg på mina kläder och då skulle jag ta bilden och visa för mina vänner att jag var där." 

Senare gick de igenom publiken och valde en blyg kille som följde med bakom kulisserna. Jag tänkte igen att det skulle vara jag och att jag skulle vara bättre än han. 

Föreställningen var över och jag drog med min kille för att komma fram till en av de blåa männen som stod i foajén. Jag ställde mig framför mannen och han tittade i mina ögon. Vi stod i några minuter och i tystnaden hade ögonkontakt med varandra. Jag brydde mig inte längre om att ta bilder och inte om att andra tittar på. Jag var i stunden och njöt av min upplevelse. 
Senare kom jag fram till andra blå mannen och fick ögonkontakt med honom. Vi stod ännu längre och bara iakttog varandra i tystnaden. Plötsligt tog han färg från sitt huvud och målade på min kind. Jag log och gick därifrån. 

På vägen hem i bilen: 

"Fan vad ofta jag hamnar i mitt ego nu! Det är ju helt sjukt att jag låter mitt ego styra mig och distrahera mig från att vara i nuet och istället njuta av upplevelsen jag får. Jag kunde sitta och njuta av varje minut av föreställningen istället för att klaga över platserna och istället för att vilja vara i centrum och synas. Jag syns så mycket ändå och jag har inga problem med att vara på scenen och uppträda. Jag har gjort det så mycket. Jag ska istället vara glad för tjejen som kanske aldrig fått vara med om något sådant och kanske är så blyg att hon nu ska öppna sig mer och börja uppskatta uppmärksamhet istället för att gömma sig. Killen som också fick vara en del av föreställningen kanske ska minnas det resten av sitt liv. Det kan vara en av de häftigaste grejer som hänt honom.

Nej fan! Jag är glad för deras skull! Jag är glad för att Blue Man är så coola att de tar de blygaste i publiken, såna som inte vill komma upp på scenen. Jag är så tacksam för budskapet som jag tolkade under föreställningen och det de påminde mig om. Jag kände igen mig själv i stunden när de visade animationen av alla människor som satt i rummet med sina datorer och kommunicerade med andra som inte var med i rummet. 
Platserna var faktiskt bra och jag kunde se allt och höra allt. Jag kunde iaktta även de som satt nere och se de som satt uppe. Dessutom fick jag och min kille sitta ostört och kramas hur mycket vi ville under showen."

Det är så lätt att hamna i egot och ge det näring. Tur att man ibland kan hejda sig själv och tänka om. Då förändras hela upplevelsen. 

Tack Blue Man och hoppas att ni kommer tillbaka!!!!

 Han frågar mig vad jag har för relation till honom och på vilket sätt vill jag ha honom i mitt liv. Jag funderar och sedan skriver jag detta:

Han är en far.

Väcker lilla flicka i mig. Jag kämpar för att få hans uppmärksamhet och kräver kärlek jag inte fått av min egen far.

Samtidigt är han den mannen jag föreställt mig att ha vid min sida. En ständig kamp mellan våra ego som hjälper mig att utvecklas, som utmanar mig hela tiden. Han väcker alla känslor i mig. Han väcker mina rädslor som har sovit så länge, han får mig att vara vaken och närvarande för att jag suger i mig varje stund vi spenderar med varandra. Jag kan utvecklas och växa med honom och tillsammans med honom.

Ibland känner jag mig sedd och accepterad vilket gör att jag inte får nog av honom. Jag väcker mitt ego som får frihet att kräva näring i mängder. Det får bekräftelse verbalt och fysiskt. Hans blickar får mig att känna mig vacker och åtråvärd, hans komplimanger, så genomtänkta och väl uttryckta får mig att känna mig som bästa kvinna i världen.

Ibland känner jag mig ignorerad och då blir jag rädd. Jag vet inte var jag har honom och vet inte hur jag ska vara. Jag vet inte vad jag ska säga och hur jag ska bete mig. Han sitter med sin mobil och knappar in sms eller mail, ringer någon eller lyssnar av sina meddelande. Jag sitter tyst och vet inte när och om jag får störa och säga ifrån. Jag skäms för att verbalt uttrycka mitt behov av hans uppmärksamhet.

När vi har lång tid på oss att umgås vill jag gärna visa så många sidor av mig jag bara kan. Jag vill visa honom den kärleksfulla jag, den lekfulla jag, vill ge honom kärlek och närhet och genast ta ifrån honom det för att se hans reaktion. Jag öppnar dörren och stänger om han inte tar snabbt tillfället att komma in. Han får kämpa för att öppna dörren igen. Jag leker med honom men inte i smyg utan öppet. Jag flörtar, visar mitt intresse men tydliggör att jag är upptagen.

Min väninna säger att jag leker med honom som med en liten råtta och jag låter honom veta det också.

Jag berätta allt för honom. Allt han vill veta. Det finns inga tabu i vår relation verbalt, psykiskt eller mentalt men det finns tabu fysiskt och jag är rädd att om jag bryter mot det då kanske jag ska förlora mig själv i njutningen av helheten och bli bemött på alla plan som jag alltid ha velat.

Jag är också rädd att vår relation förändras och att jag ska förstöra det vi har idag om jag släpper in honom för nära. Jag är rädd för att ytliga skillnader mellan oss ska ta en annan vikt och spela större roll än de gör idag. Alla roller vi har med varandra ska påverkas beroende på vilken nivå vår vänskap uppnår.

Jag vet att det är en människa jag älskar villkorslöst och oavsett hur han än beter sig och vilket tillstånd han än befinner sig i så kan jag acceptera honom precis som han är. Även när jag blir nervös och rädd med honom så vet jag att det inte påverkar min kärlek för honom. Även om han projicerar och gör mig arg genom att uttrycka sina påståenden så vet jag att det präglar inte min acceptans av hans personlighet och hans existens.

Jag är uppfylld av hans närhet även om jag är rädd för att möta mig själv just i hans närvaro. Jag kan hålla honom på avstånd just när jag kommer honom som närmast.

Det finns ett spel jag spelar och jag låter honom veta att jag gör det. Jag vet inte alltid var jag har honom och hur viktig jag är och hur stor roll jag spelar i hans liv men allt detta ingår i just ovetande jag är rädd för ibland och allt detta ingår i spelet jag älskar att spela.

Så hur vill jag ha honom i mitt liv är svårt att beskriva. Jag vet att idag vill jag ha honom som vän, en vän jag älskar villkorslöst, en vän jag vill vara mig själv med och visa alla sidor av mig, en människa jag vill koma nära och lära känna på djupet. En vän jag vill behålla resten av mitt liv och en person jag vill ha en permanent plats för i mitt hjärta.

Vi blev vänner på facebook... Igen... För tredje gången...

Vi satt på Cafét och du sade:
- Vi är vänner på fb
- Nej det är vi inte längre!
- Har du tagit bort mig igen??? Fan jag åker ut andra gången! Varför?
- För att du hör aldrig av dig...

Nu är vi vänner igen och lustigt nog så fortsätter skådespel för folket! Du lägger till alla möjliga kvinnor och låter mig veta. Jag skapar ny profil och lägger till alla möjliga män och låter dig veta. Du kommenterar bilder och skriver komplimanger. Jag börjar lägga ut bilder och får komplimanger. Du lägger upp fina låtar och får sköna kommentarer från vackra kvinnor. Jag är tyst... Senare vilar vi ett tag och jag hör inte av mig, du hör inte av dig heller. Jag tänker och tänker men det är ingen idé att kontakta dig för att vi är inte rätt för varandra.

Du är mitt ego och jag är ditt samvete. När du är där är jag obalanserad och när jag är där är du obalanserad.

Vi sårar varandra indirekt. Tack gud för facebook! Eller snarare inte gud utan människor...
Efter att ha några bilder på dig och naturen så lade du upp bilden på dig och en vacker kvinna som du kramar.
Jag gör något helt obegripligt och ovanligt för mig! Jag ändrar min status! jag har ett förhållande! Med vem???
Ja med honom... Honom som stör dig så mycket och som är anledningen till att du ska flytta!

Du ska bort ur mitt liv och jag är trött på dig! Varför? För att du vågar aldrig berätta vad du känner! Du är så snål! Du säger aldrig hur du känner och vad du tycker! Jag berättar allt! Jag är så öppen och naken jag bara kan vara! Och vad fan gör du? Inget! Du agerar svartsjuk varje gång någon annan visar intresse men visar aldrig det själv eller så är jag så blind!

Vill jag att du ska berätta för mig hur du känner???
 
JA för att du väcker mitt ego och jag skriker efter bekräftelse och
NEJ för att jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det! 
JA för att jag har visat så mycket kärlek för dig och åter igen mitt ego skriker för något tillbaka!
NEJ för att då kommer jag antagligen straffa dig för att det tog sådan tid och nobbar din kärlek!

Oavgjort!

Nu har vi sårad varandra tillräckligt och jag flyr från dig och gömmer mig i en bekväm relation. Du flyr och rymmer till ett annat land så att du slipper hantera min lycka och låtsas att vara glad för min skull.

Du kommer tillbaka om några år och ska påminna mig om det jag har missat och sträva omkring på dina drömmar och påminna mig om det jag har saknat och sedan kommer det vara likadant! Jag ska såra dig och du ska såra mig...

men AJAJAJAJAJ att du skriver på min facebook wall allt jag vill höra från dig personligen....

Du åker ut igen! För tredje gången som min FB-vän och slutar kladda på min wall...

Åter igen skriver jag till dig: SLUTA SPELA DITT SPEL OCH VÄX UPP!!! Och åter igen säger jag till mig: SLUTA PROJICERA!!! Vi är likadana och därför är vi fel för varandra... Tills du kan möta mig på min nivå eller jag kan möta dig på din...
 

Annars... Good Luck in USA!

Jag har tappat spåret...

Tankar...

Om jag inte skriver här... var ska jag då skriva??? Vem ska jag prata med och vad ska jag säga? Människor i mitt liv är underbara. Mina vänner är accepterande och förstående men ibland finns det ingen som är säkrast än papper. Här är jag och skriver igen. Skriver ned mina tankar och hoppas på att ingen kommer att rota i mitt hjärta och ställa massa frågor då jag inte delar det med de personligen...

Ska jag satsa på en relation som varar i två månader till? Trodde att det blir lätt att leva i stunden och njuta av varje upplevelse. Och det är lätt... I STUNDEN... När stunden är förbi så lider jag av fysisk separation. Jag känner... Jag känner... JAG KÄNNER!!!! Kärlek, lust, saknad, åtrå, passion, lycka och glädje... I STUNDEN! När stunden är förbi... Då är det tomt. Jag vet att det kommer mer men endast de närmaste 2 månader och sen... Vad händer sen?

Han tittar på mig och har orden i halsen, han vill säga något men hejdar sig själv. Han tittar bort, tittar in i mina ögon och kysser min hand.
Jag tittar på honom, orden fastnar i min hals och jag vill säga de tre magiska ord: "JAG ÄLSKAR DIG!" men jag vågar inte. Det ställer till problem och jag vet inte om jag gör det.
Jag tittar bort och tittar in i hans ögon igen och jag kysser hans läppar. Först försiktigt, kittlar hans läppar med mina och sedan passionerat, länge med mycket saliv. Jag vänder bort och andas in och ut. Jag kvävs av åtrån till denna vackra mannen. Jag KÄNNER!!!

Det är inte längre viktigt för mig att samtala i timmar och diskutera globala problem, det är inte längre viktigt att vända böckernas innehåll ut o in tillsammans och helt oviktigt att möta hans smarthet, intellekt och intelligens. Jag bryr mig inte om att berätta om min frihet och hur jag ska leva mitt liv. Jag struntar i min frihet och struntar i mina regler. Allt är borta. Vi är tysta i timmar, kramas, kysser och pussar på varandra, ligger i sängen, på soffan, på golvet och bara tittar på varandra. Han pussar på mina händer och jag älskar att iaktta.

Jag älskar att sova ensam, Varje gång nån sover med mig så kan jag kramas länge men när jag sover så säger jag tydligt:" Flytta på dig och rör inte mig, jag ska sova!" Jag somnar och tittar inte ens på människan för att jag vill sova och jag är trött. Men honom vill jag aldrig sova, jag är super trött och mina ögon stängs men jag öppnar de och iakktar honom, jag tittar, pussar på hans kropp. Han sover och jag tittar, jag ler och kan inte radera leendet från läpparna. Jag vill ta på honom hela tiden, pussa och krama, jag kan inte låta bli honom. Han kan inte låta bli mig, han vill alltid vara nära. VI är tillsammans hela helgen och hela helgen har vi fysisk kontakt.

Tiden går... Vi går ut och syns! Vi syns med vår kärlek och irriterar servitören som väntar på order, vi förvirrar ett gammalt par som väntar vid ingången för att komma in, vi kysser varandra länge och de väntar. Vi står utanför bilen och kramas länge tills någon annan bil kommer och väntar på parkeringsplats vi står på. Vi pussar på varandras händer vid bardisken när folk glor och vill komma förbi. Vi är där.. I VÅR LILLA BUBBLA!
Bubblan som spricker om två månader. SPRICKER av VerklighetsNÅLEN och väcker mig!

Jag säger till honom: "Du är min dröm och när du flyttar så ska jag vakna..."
Jag väntar på att han ska bli ledsen och tyst av att inte finna ett svar.

Men han gör det svårare! Han svarar direkt och säger: "För mig är vårt FÖRHÅLLANDE, som jag kallar detta, utan deadlines. Jag räknar inte dagarna tills jag åker då jag har inget bäst före datum!"
 
Jag blir ledsen och tyst av att INTE FINNA något svar.

Jag är förvirrad... Jag är ledsen och lider av fysisk separation.

Han vill att jag ska träffa hans vänner, han vill träffa mina, han vill komma in i mitt liv och vill att jag ska komma in i hans. MEN VARFÖR???? Vi har ju sagt att vi kan vara vänner. Han sade ju att han är rädd för att bli sårad. Han var tydlig i början med att det blir komplicerad.

Jag vet inte längre var jag står, vad det är och hur det fortsätter. Men jag vet en sak: Jag vill att det aldrig tar slut. Jag vill vara där och strunta i allt. Jag struntar i att han är ung, bryr mig inte om hans påbrå, tänker aldrig på att han passar inte in i min drömbild och att han är annorlunda. Jag vill vara och fortsätta KÄNNA och FINNAS där i vår lilla bubbla.

Han tittar på mig och säger: "Du är så fin mot mig! Tack för att du är så underbar, tack för att jag får vara med dig, tack för alla upplevelser. Jag är så lycklig av att få träffa dig!"
Jag vill gråta.
Jag känner tacksamhet att han är fin mot mig, tacksam att han är så rolig, smart, snygg, så mjuk och så omtänksam. Jag är tacksam för att jag fick träffa honom. Jag är tacksam för att han finns i mitt liv.

Men tiden går fort...

När jag väl är ensam så kan jag äntligen visa mina känslor. Jag blev ledsen över att han ska resa bort och jag inte kan längre drömma om min relation med honom. Och för att jag inte kan ha honom så vill jag ha honom ännu mer!

Det är mitt ego! Det får ingen näring!

Jag är bara lite ledsen. Och det är helt ok att vara ledsen över något så stort. Han är så omtänksam, så fin mot mig. Kan det vara så att jag inte har uttryckt öppet mitt behov av en relation tidigare och men honom var jag öppen och berättade om att jag vill ha ett förhållande. Var det därför det blev lättare för mig att inbilla mig en seriös intention med honom? Det var inget snack om förälskelsepsykos och om min frihet utan det var på en vanlig monogam nivå. Jag behövde inte klargöra att han inte får ÄGA mig och jag ville inte ens ta upp att jag kanske är polyamourös! Det var lätt helt vanligt som de flesta har det. Man dejtar och sedan leder det till något mer.

Kanske skulle inte det funka i längden men själva längtan fick utlopp och jag kunde inse att jag är redo för kärleken! Jag är redo att ta och ge och jag är fri från mina projektioner. Jag har nu nått den nivå av medvetenhet att jag kan tydligt se när jag än försöker hamna i mönster så låter jag bli att släppa ut det och kontrollerar mig själv.

Människan jag möter är sedd för den han är och inte den jag vill att han ska vara och inte den jag önskar att han inte var!

Jag håller inte fast vid stunden och försöker inte desperat förlänga vår dejt men Ack vad jag villlll. Vill kramas och kyssas passionerat utan att han blir rädd att jag vill äga. Titta in i hans ögon utan att han tror att jag vill få honom att bli kär i mig. Bara vara med honom den tiden vi har kvar och få ut det bästa av det utan att ångra och lida efteråt. Jag tror att jag klarar av det men frågan är Klarar han av det?

Tacksam för mötet med mig själv, tacksam för att jag fick uppleva lite pirr trots att inte det varade länge och tacksam för att tack vore upplevelsen med honom har jag insett jag att jag var redo. Redo att älska och redo att ha en seriös relation.

Fuck this shit I am back in the GAME!!!!!

Som jag redan har skrivit i mitt förra inlägg så var jag inne eller nära att falla i förälskelsepsykos. Känslan är helt underbar! Jag flög omkring och ingenting kunde sänka mig. Många vänner går igenom kris i sina liv och jag berörs ju direkt och indirekt men i mitt tillstånd kan inget ta mig ned. Jag är i himmelen och ingen kan trampa på mig.

Jag skulle träffa objekt för min förälskelse idag och såg fram emot vårt möte i en hel vecka. Jag ringde nästan alla mina nära och kära och berättat om framtida mötet. Först var jag ganska medveten utan att projicera min längtan på honom och andra som visste om det. Men ju mer jag pratade om det desto mer hamnade jag i just PSYKOS! Jag började längta som fa.... och förvänta mig dans på rosor! Tiden gick och jag öppnade mig mer och mer och mer. Var helt uppslukad av min dröm om killen jag ville träffa. Han uppdaterade vår kontakt med sms, fina ord och jag med mina passionerade svar till honom. Som Bob Hansson sade: ”If someone loves you on level five you usually wanna love on the same level and never more, otherwise you are a loser!”

That´s not my case! Jag var redo att ge 10 av 10! Tisdagen satt jag hemma efter jobbet och kollade vad jag skulle ha på mig, planerade min onsdag, hur jag skulle vara, när jag kommer hem, duscha, hämta barnen, träffa vännen som ska sitta med de och hela alltet! Ju mer jag ansträngde mig och ju mer jag planerade DESTO MER förväntade jag mig av vår dejt! Förväntningarna har nått sin gräns! Jag var redo! Redo att mötas, att träffas, att kramas, kyssas, pussas, prata, ha kul, skratta, skratta och ÄLSKA!!!!

Två timmar innan dejten ställde han in och skrev att han måste jobba. Men att han fortfarande vill träffa mig på lördag (vi bestämde två dejter i förväg).

AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA

Hela min existens sjönk ner för två minuter. Jag ville försvinna. Jag ringde vännen som skulle sitta med barnen och hon sade att hon kommer ändå. Jag ringde min älskade väninna Sofia och berättade. Jag var inte arg, jag var besviken. Men inte på honom. På mig!!!!

Efter så många år av medvetenhet och personlig utveckling har jag ändå hamnat i blindhetens helvetet. Jag projicerade bokstavligen alla mina drömmar och alla mina bilder på stackaren och när jag såg att han inte passar in så blev jag ledsen. Först ville jag låta bli att svara och strunta i honom helt. Men mitt hjärta kämpade mot falska stoltheten.

Jag vill inte spela spel och låtsas vara den jag inte är. Jag vill inte straffa någon för min egen besvikelse. Så jag bestämde mig för att vänta.

Jag väntade tills egot slutar kämpa och begära näring genom att såra andra och ge igen. Jag försökte landa i mig själv och landa i min kropp. Så en timme sen jag fick hans sms var jag lugn. Jag skalade på ytan och såg bakom min påhittad ilska att jag tycker om killen och vill träffa honom igen.

Jag ville möta honom med kärlek och gå emot spelet, VISA MER ÄN JAG SJÄLV FÅR!

Så jag skrev att jag vill gärna träffa honom på lördag och att jag förstår. AND KISSSSSSS

Inget skuldbeläggande, inga hard feelings, ingen ilska och inga projektioner. After all hur många ggr har jag ställt in dejter med andra??? För mindre viktiga skäl ;)

Träffat en kille. På en dag har jag hunnit förälska mig i honom. Tusen frågor poppar upp! Har jag projicerat min bild på honom? Har jag öppnat mitt hjärta? Har jag börjat längta till kärleken så mycket att jag förblindade mig själv för att sluta längta?

Frågorna kunde inte besvaras samma dag. Men jag kände hjärtklappningar och var alldeles fnittrig av min glädje. När jag kom hem ringde jag några av mina vänner och berättade för de om min upplevelse. De var lyckliga för min skull. Dels för att några av de befann sig i samma berusat tillstånd för tillfället och dels för att det var första gången jag var förälskad.

Jag lät mig själv landa i känslan och bara njuta. Jag tittade på hans bild i timmar, dansade runt och varje gång jag tänkte tillbaka på vår lång flertimmars dejt så kunde jag inte sluta le.

Så många gånger kallade jag förälskelse känsla för psykos. Alla de människorna som var kära som jag försökte väcka ur blindhet och alla samtal jag har haft om kärleken försvann på en dag. Jag var där och jag var lycklig. Jag brydde mig inte om att jag brukade kalla tillståndet för sjukdom. Att förälskelse är en falsk känsla som går över inom 72 dagar. Att man kan inte se den riktiga människan under kär känslor och att man kan köra över sig själv när man befinner sig i berusningen.  Framförallt så har jag aldrig trott på kärleken från första ögonkastet!

Jag var den som trodde på villkorslösa kärleken, där man accepterar och älskar just den andre för det han/hon är. Förälskelse fick mina vänner att må dåligt, sova dåligt, sakna sin partner oerhört mycket och tappa fokus i andra sammanhang. De flög omkring som zombies och längtade att få träffa sin objekt för kärleken. I skolan började de få dåliga betyg och i vuxna livet misslyckades de på jobbet. Koncentrationen var på just partner och relationen. Vännerna var på andra plan och prioriteringar förut försvann nästan helt. I 72 dagar! Sedan vaknade de flesta ur drömmen och insåg att de har sovit i euforins slottet och objekt för kärleken var endast en vanlig människa som de vanligtvis skulle inte ens dras till. Men just då i den stunden de förälskade sig så kände de stor kärlek och var i en härlig period av sina liv och den känsla har de förknippad till objekten, till den partner och till relationen med honom.

Nu är jag där och kan inte hjälpa att försöka väcka mig själv, samtidigt som jag vill låta bli.

När min vännina skrev att hon är glad för min skull och att hon hoppas på att han ser mig och jag ser honom och hör honom så skrev jag följande svar:

Han ser mig och hör mig och jag ser och hör antagligen.... OCKSÅ MIG! Men låt mig älskade vän för en gångs skull försvinna och förlora mig i mina projektioner och dansa omkring i blindhetens paradis för att den yta som inehåller paradiset, det leende, de ögon, den kroppen, rösten, armar, händer, vackra ord, hans kärleksfull blick och allt annat runt omkring får mina händer att svettas, känna svagheten i knäna och vilja älska, älska hela natten lång och skrika ut att jag KANSKE äntligen får känna det varje människa åtminstone en gång i sitt liv kan känna. Förälskelsepsykos!


God one ha?
Allt detta jag skrev ovanpå stämmer nog inte och jag tror verkligen att jag ser och tycker om den mannen som har är
But it sure sounded good ;) Poetic at the begining ....

Detta var mitt svar och antagligen så stämde det i mitt sinne men det befinner sig i kampen med min hjärta och därför kan inte jag tänka klart....

Du går där i dagsljuset med din fina hund och misstänker inte ens att jag iakttar dig. Jag beundrar dig och dina skönhet. Din vackra lila kjol lyser på kanten och glädjen fyller mitt hjärta. Jag glädjas av att känna dig, gå med dig och ta del av din klokhet. Din omtanke och din kärlek berör mig. Du har fyllt mitt liv med din närvaro och lyste upp min vardag. Vi pratar dagligen i telefon och du delar med dig av din erfarenhet, ger mig råd, vägleder mig i den ibland hårda verkligheten. Du hjälper mig att känna efter, att tänka innan jag gör ett misstag, att acceptera mig själv och älska mina medmänniskor. Du får mig att se det ljusa sidan av de mesta och våga vara mig själv.

När jag besöker dig så finns du där för mig, du tar hand om mig och mina barn. Din styrka ger mig trygghet och ditt stöd lyfter mig ur allra mörkaste tankar. Du ställer upp för mig i svåra situationer och avlastar mig när jag mest behöver det.

Du tog mitt barn för en hel vecka och låter mig njuta och vila från min mammaroll. Du bjuder mig när jag har kämpigt ekonomiskt och du hjälper alltid med hushållsarbetet när du är hos mig eller på mina fester.

Du har verkligen visat hur fantastisk du är som människa, mamma, väninna, kvinnan och själ. Jag slutar aldrig beundra dig och ditt sätt att leva, din syn på livet och människor och din uppmärksamhet på alla möjligheter som jag ibland ser som svårigheter. Du är en modern människa som lär mig utvecklas och öppna mitt sinne ännu mer och bli fördomsfri. Du vågar alltid säga ifrån och ge mig kritik, du vågar vara öppen och rak med mig när jag behöver det och låter mig vara den jag är och visa mig själv fullt ut. Jag känner acceptansen och förståelse som ger mig mod att vara naken och sårbar i din närvaro.

Jag är så tacksam för att du är min vän och tacksam för att jag får finnas i ditt liv. Jag bugar mig inför din personlighet och din storslagna själ som har vänt mitt liv och förändrat mig på bara ett år.

Jag äskar dig vackra Sofia och önskar vara din vän resten av livet!

Telefonen ringer och en av mina närmsta vänner vill ha dagens rapport. Massor har hänt och inget speciellt egentligen. Massa känslor som väcktes under dagen, människor som berörde mig och saker som blev gjorda idag. Jag lägger på och sätter mig vid dator. Facebook... Ser att någon har lagt till mig som vän, en person som jag har 30 gemensamma vänner med. Roligaste är att mina vänner på fb är riktiga vänner och inga fb vänner som jag inte ens träffat. Skönt!

Ser tillbaka och tänker att för 5 år sedan hade inte jag så många vänner och inga jag kunde lita på. Idag har jag många härliga människor i min omgivning och nära vänner som ställer upp i vått och torrt. Tacksamhet...

Ringde en bekant som är skyldig mig pengar och frågade om allt går bra. Hon sade att hon ska betala ut nästa vecka och att hon hittat ett jobb. Tacksam för att jag aldrig har lånat pengar och aldrig behövt.

Åt god mat till middag och blev tacksam för min söta son som satt och mumsade på broccoli. Tacksam för att maten finns på borden, tacksam för att jag har ett hem och tacksam för min och barnens hälsa.

Tacksam för att allt är möjligt och ingenting hindrar mig från mina drömmar. Älskar mina vänner, barn, nära och kära och är stolt över mig själv att jag faktiskt kan se och vara tacksam för alla gåvor livet ger mig.

Låt oss vara tacksamma oftare, börja dagen och avsluta dagen med tacksamhets känsla.

Och om det inte finns något att vara tacksam för...

VAR TACKSAM FÖR ATT DU LEVER, ANDAS OCH VAKNAR PÅ MORGONEN.

 
Min lilla dotter är väldigt aktiv och social. Hon har lätt att få kontakt med andra och lätt att uttrycka sig verbalt. Ibland blir jag förvånad över hennes kommentar och glatt överaskad. Efter sista utvecklings samtal fick jag veta att nästan alla barn på slutet av ettan ligger på sjunde nivå av LUS (läs utvecklings skala). Min dotter ligger på nivå 11 med treor. Jag blev stolt och lyste när jag gick ut från skolan.

Skolavslutning. Alla barn ställde sig i två rader för att sjunga en sång. Jag visade min dotter med gester att hon ska stå framme då hon är kort. Hon tittade med rädslan och sade att hon inte får. FÅR INTE???? VAD???? Jag var ivrig och fortsatt peka på platsen framme. Hon ställde sig framme och var nöjd. Men plötsligt kommer lärarinnan och ställer henne bakom en lång flicka. Jag står där med min kamera och försöker fånga min dotter på bild. Nej det går inte, hon syns inte. Har hon blivit osynlig???? Min egen dotter??? Där framme står fyra långa flickor som kan inte texten eller sjunga och skriker ut lösa ord i mikrofon. Jag blir besviken, förvirrad och undrar vad det är för cirkus. Två av tjejerna är ”Programledare” och ska läsa programmet från ett blad. De flickorna står inte ens på 3 nivå på LUS. ”Hade de aldrig sett programmet tidigare?”- undrar jag för mig själv. För att de läser långsamt, förvirrar sig till nästa rad och ursäktar sig, skrattar, skriker högt när de lyckas läsa rätt. Mitt dotter står bakom och är tyst. Hon låter andra ta plats och har inget emot det.

När ettorna är klara går tvåorna upp och ettorna sätter sig på platser. Jag tränger mig fram till min dotter och kramar henne. Jag säger:”Vad duktig du var, vad fin du är!”

När jag ställer mig på sidan så kommer tårarna upp.

Jag minns hur jag fick vara med i alla aktiviteter, jag var alltid ledare, syntes mycket och deltog i alla tävlingar och alla uppträdanden. Hon syns inte och verkar inte vilja det. Är det för att jag som barn fick lite kärlek och uppmärksamhet och behövde kompensera det genom att synas mycket i skolan? Eller är det för att min dotter har dåligt självförtroende? Eller är det mobbning från barn och lärare? Jag gråter och tänker. Jag säger inget till min dotter men ringer mina vänner.

När hon är hemma eller bland mina vänner så bjuder hon gärna på sig själv, vi dansar och sjunger tillsammans. Hon var med i en pjäs på teaterskola och kan verkligen sjunga. Varför är hon så tyst här?

Får hon inte vara med av lärare? Eller är det barnen som inte vill ha henne med? Vad händer? Varför var det så? Vad kan jag göra?

 Sorg...

Jag sitter på knän och frågar Gud: ”Varför behöver människor lida?”
 

”Ännu en gång kom pappa hem full och bråkade med mamma. Hon låg på golvet och grät, han slog henne och sparkade på hennes kropp. Hon skrek och var arg. Han slog för att hon hade rätt. Han slog för att slippa känna skuld. Men skulden var kvar och ju mer han slog desto mer skuld kände han. Klockan var 3 på morgonen och vi skulle upp om 3 timmar. Ingen ville sova och ingen kunde det. Vi skulle vara vakna och uppmärksamma ifall pappa får mer styrka och kommer igång på nytt.

Vi grät... Jag var sju och min syster var 5 år gammal. Vi kunde inte hjälpa mamma och var för små för att slåss mot pappa. Vi gömde oss i skåpet och grät.”

Tjugo år senare vågar jag gå tillbaka och tänka på de dagarna. Tretton första år av helvetet i mitt liv. Nästan varje natt samma sak och jag kunde inte göra något åt det. Jag pluggade hårt för att mamma skulle bli glad och försökte var duktig.

Ingenting hjälpte och pappa fortsatt slå mamma på kvällarna, mamma fortsatt projicera sin ilska på oss och vi fortsatt bråka med varandra. Den onda cirkel fortsatt i tretton år och ingen ville avsluta den. Vi var omedvetna och blinda.

När jag tänker tillbaka vill jag ta bort sorgen från våra liv. Jag vill minnas fina stunder när föräldrarna kramade oss, när de tittade på varandra med kärlek i blicken, när de sade hur mycket de älskade oss...

Men sådana stunder finns inte kvar i mitt minne för att de existerade aldrig och jag kan bara hitta på de för att drömma bort mig ur verkligheten.

Min sorg för det förflutna är oändlig men jag har accepterat den och det är lättare för mig att gå vidare.

Så vackert, så underligt och så naturligt

Faller tårarna nedför kinder

Jag vill fly från min kropp och försvinna

Men energin i min kropp är ett hinder

Händerna darrar och mitt hjärtat bultar

Kroppen blir svag och faller till föga

Sorgen dricker av min kraft med stora klunkar

Och lämnar tårarna i mina ögon...

Jag känner en person som irriterar mig mycket. Jag blir arg, jag blir besviken, ledsen på honom. Först var jag medveten i mina åsikter, valde rätta ord, var konstruktiv i min kritik och uttryckte mig tydligt. Senare visade jag irritation och berättade om hur man SKA fungera och hur man SKA göra. Det gav inte mycket resultat då han fortsatt ignorera och istället skrev hur mycket han uppskattar mig och det jag gör.

Jag gillar äkta människor oavsett om det är ilska eller sorg, glädje eller lycka som uttrycks så är det acceptabelt så länge det är öppet och äkta. När man försöker sugarcoata situationen och istället för att konfronteras försöker baka in det i Låtsas Kärlek i form av verbala uttryck som komplimanger och skriftligt uttryck i form av hjärtan och pusselipuss då blir jag irriterad.

Några dagar har gått och jag befann mig i irritations space, var arg och hamnade till slut i mitt ego. Det lilla har blivit förstorat och det oviktiga har blivit viktigt. Jag började nästan leka detektiv och samla på all fakta på personen i fråga men inte för att vara rättvis utan för att avnjuta stunden då jag kan slänga allt i ansiktet på honom. Ja det gick för långt och jag gav näring till mitt ego via skvaller och smutskastade personen i fråga i överdrifter.

En dag tröttnade jag på mig själv så mycket så jag kunde inte höra mig själv. Det var när jag pratade i telefon med en kollega och vän där jag ännu en gång berättade hur irriterad jag var och hur dum personen är. Plötsligt visualiserade jag mig själv kliva ur min kropp och det medvetna jag stod där och skrattade, dömde och sade:”Vad är det för fel på dig? Skvaller är en av samhällets starkaste gifter! Sluta med det!”

Mitt medvetna jag hade rätt och jag slutade prata. Tänkte och tänkte och samma fråga kom upp hela tiden:”Vem är jag för att döma?” Svaret är enkelt. Jag är rädd och något triggas i mig, något jag behöver jobba med. Jag mindes alla perioder i mitt liv då jag var svartsjuk, needy, egotrippad, You name it! Jag försökte dölja mitt ansikte på DEN TIDEN men när det kom fram så var jag förkrossat.

Jag slutade döma och skrev ett brev där jag beskrev öppet min irritation för alla och personen i fråga. Han tog det bra och det var klart för att den här gången var min inställning vänlig och jag blottade mig istället för att smutskasta och döma honom.

Jag försökte driva genom frågan om att personen ska sluta i vår verksamhet men när det väl blev av så har jag inte njutit och var passiv under hela beslutsfattandet. Jag vann men önskar nu att jag hade förlorat.

Så lustigt... Jag tittar på din bild, den stora formaten som jag har som mitt skrivbordsunderlägg och varje gång jag tittar så ser jag något nytt. Bilden inspirerar mig. Jag vill skriva och uttrycka mina känslor. Mina känslor för dig, för mig, för andra och den känsla jag har i stunden. Den svartvita bilden påminner mig om allt jag saknar och om allt jag har gått miste om.

Min rädsla för att uttrycka min kärlek kväver mig. Hur kan jag vara så rädd för något så vackert. Millioner med människor har skrivit låtar, böcker, dikter, tagit bilder och målat tavlor inspirerade av Kärlek. Den underbara känsla som får knappt plats i hjärtat. Den måste ut. Jag tror att anledningen till det är att Kärleken är fri och den får inte behållas eller ägas.

Jag lyssnar på låten som du har lagt upp på din profil sida och tittar på din bild. Så klyschigt men ändå stort för mig. Jag är inte den romantiska typen som projicerar sin längtan på andra och det gör inte jag nu heller. Jag bara upplever kamp i mitt hjärta.

Kampen mellan öppenhet och blockeringen, kampen mellan äkthet och falskhet.

Jag läste rubriker på mina inlägg i bloggen och märkte att det är många inlägg som handlar om dig. Vad tjatigt men ändå förståeligt. Jag behöver få ut mina känslor verbalt, på pappret, få ut de ur mitt system för att uppleva nya, ännu starkare.

Kan du vara så smart som kom på att lämna mig ifred för att jag skulle leva ut min kärlek för dig och när du saknas i mitt liv så kan jag äntligen tillåta mig själv att känna. Jag kan vara modig för att även uttrycka min kärlek och vara lugn att ingen ska slänga den i ansikte på mig. Jag älskar öppet men uttrycker i smyg. Ingen får veta att det är du och ingen får veta att det är på riktigt. Jag skriver i min blogg där jag använder ett påhittat namn och skriver till andra men inte till dig. Inte än och inte nu. Jag är rädd för att bli avslöjad och avvisad. Jag är rädd för att plötsligt all den villkorslösa kärleken jag har för dig kan försvinna och förvandlas till psykos om bara du tar upp det och om jag tvingas se dig i ögonen.

SÅ mycket känslor, så skön känsla i kroppen men jag ger inte efter fullt ut.

Inte än... Inte nu...