Igår kunde man se en en gråtande Marion Jones förklara hur hon svikit alla. Det var nästan så att man för ett litet, litet ögonblick faktiskt tyckte synd om henne.
Det som jag funderar över är vad hon har för syfte att gråta ut inför kamerorna? Om det är att be om ursäkt till sin familj så gör hon väl det lättast genom att prata med dem?
Någonstans känns det som att hon gråter ut för att få sympati och att man skall tycka synd om henne, på samma sätt som en annan fuskare satt och grät ut, "vår egen" Ludmilla.
För fuskare är ju var Jones är, hon är inget offer, hon har fuskat, det är inte svårare än så. Visst kan man försöka hitta förmildrande orsaker, visst kan man hitta 100 anledningar till hennes agerande, men problemet med fuskare finns kvar.
Det finns bara två vägar att gå antingen så släpper man dopingen fri och låter idrottare själva bestämma om de vill förstöra sina kroppar eller så måste man jaga dem som fuskare och stänga av dem på livstid.
Nu har Marion Jonaes varit portad från galor i Europa efter sin iblandning i Balco affären, detta kom ju inte som en överraskning, men det är ändå lite sorgsett när historien skall skrivas om. Av hennes vinst och sponsorpengar finns det inte mycket kvar, så det skulle inte förvåna mig mycket om det så småningom kommer en bok om det hela och varför inte en film?
Själv tillhör jag inte dem som ser det som negativt då någon åker fast för doping, visst är det tråkigt, men det bevisar att testerna och kontrollerna fungerar.
Jones erkänner dopning i förhör, dn.se
Erkännandet den stora sensationen, dn.se
Ljungqvist tror på fler Balcofall, dn.se
Marion Jones slutar idrotta, svd.se
Postat i: blandat Permalink Kommentarer [0]