Jag jobbar 4 timmar per dag, det kanske inte är mycket men det är alldeles tillräckligt för mig nu. På jobbet ÄR jag bara. Jag gör vissa saker men vet inte om det är så mycket. Mina arbetskamrater menar att de är glada att jag är där, men jag undrar varför, jag tycks inte vara densamma och kommer kanske aldrig att bli den person jag var, vem vet. Idag var jag sååå trött när jag åkte hem. Tänkte bara på att sova. Efter att ha ätit lite och druckit en kopp kaffe var jag så slut på, lade mig på soffan och sov i 25 minuter. Så skällde hundarna, vet inte varför men de gör så ibland när de hör något utanför, jag blev tvärvaken och jag kunde lättare masa mig upp från soffan. Vi gick en liten prommis (jiipii det är uppehåll) och nu känner jag mig lite piggare. Men vissa dagar hjälper inte ens en tupplur och promenad, då är det som om jag har bly på axlarna som tynger mig.
Igår var jag till makens grav. Det gör så ont i mig, skulle vilja krypa ner hos honom och mysa men det går ju inte. Gu vad jag saknar honom. Vi skulle ju bli gamla tillsammans, vi skulle ju bara fortsätta njuta av varandra och det liv vi hade, det var ju så vi sade. Jag känner mig sviken, är säker på att han också känner sig så. Jag menar vi ville ju båda leva vidare tillsammans. Ibland blir jag arg, men oftast är jag bara ledsen och känner saknad. Näe, ska väl gå ner i tvättstugan och få igång en maskintvätt, men det tar emot. Hoppas jag känner mig piggare ikväll då jag har ryggympan.
Kjaaam från Ugglan - en sorgsen mormor
Postat i: Sorg Permalink Kommentarer [0]