Jag trodde inte det skulle hända, men jo, nu vill jag skriva igen!

Historien om livet fortsätter och ni är välkomna med på resan:
http://blogg.passagen.se/nynnande

/ultra // nynnande

Vad ni är tappra!

Jag läser ibland gamla inlägg för att påminna mig om hur (hemskt) det var. Och ser då åtta, tio, tolv besökare varje gång.
Idag loggade jag in och såg efter och där fanns en sökning på "palliativ vård" och det är bra. Jag har skrivit om det. Men också - tio direkta träffar.
Förvånad blir jag.
Och jag känner mig på ett sätt "snål" som inte skriver mer när jag ser att ni vill läsa. Och jag är imponerad av er uthållighet och smickrad av ert intresse för min blogg.
Verkligen.
Men jag kommer inte att skriva mer.

/ultra

Det var ett svart hål i mig.
Och ett svart moln av sorg svävade kring mig.
När jag började skriva.

Det var ett gråtande och ett ältande.
I början nästan oavbrutet.

Men sedan vände det rätt fort. Med hjälp både av medicinen och av bloggandet.
Det svarta inuti mig är nu bara svagt gråskimrande och betydligt mindre i omkrets.
Och det svarta som hängde över mig är avklarat nu.
Hon dog.

Så bloggen fyller inte längre någon funktion.
Eller rättare sagt, inte den funktion jag nu vill ha.
Jag skulle vilja skriva mer men jag orkar inte längre vara anonym.
Jag vill inte längre skriva om sådant som är för privat.
Jag vill inte längre behöva vakta min penna.
Men i och med det jag skrev den första tiden om mig själv och min man kan jag inte använda den här bloggen på det sättet.
Den här bloggen förblir anonym.

Så - jag är ledsen att säga det men - nu tar det slut.

Tack alla ni som läst och kommenterat bloggen!
Ni har bidragit till att mitt skrivande blivit så utvecklande för mig som jag hoppades men inte vågade tro.
Och tack alla underbara bloggare jag hittat till. Ni vet vilka ni är. Kolla annars länklistan till höger.  :-)
Jag saknar er redan.

Men nu börjar det kännas som ett tacktal och det var inte meningen med detta inlägg så - adios!

/ultra

Till Dig som arbetar med vård i livets slutskede.
Tack för att du finns.
Du undersköterska, sjuksköterska, vårdbiträde eller läkare; jag beundrar dig för ditt val av yrke. Jag skulle inte vilja byta med dig.

Men jag känner att jag har något kvar på hjärtat, trots mitt föregående inlägg.
Jag har ytterligare några väl valda ord till dig.
För jag vill bara påminna dig om att var du än arbetar, på en sjukhusavdelning, på hospice eller på ett äldreboende, måste du i dödens närhet vara 100 procent närvarande.

Du måste lita på din proffesionalitet och erfarenhet och våga möta den döende patienten men även oss anhöriga.
För det är vi som lever kvar som kommer att grubbla och fundera över det som gjordes. Ångra det som inte gjordes, ångra det som vi inte frågade om. Gråta för att vi kände oss utlämnade och rädda. Bli kalla i hjärtat av vissa särskilt respektlösa möten.

Den närvaro jag talar om kan innebära att du och dina kollegor måste bära vår smärta åt oss.
Ni måste våga möta vår sorg.

Jag skulle vilja ger er ett skyddande lager som liksom GoreTex kan andas.
Som skulle släppa ut er medmänskligheten men sila bort vår ilska och våra orättvisa anklagelser.
Som skulle ge er kraft att möta allt ni får ta emot.
För ni måste kunna ta emot det.
För ni vet ju att ilskan inte handlar om er.
Och egentligen inte heller om oss.
Utan bara om rädsla och ångest över att livet håller på att ta slut för en människa.
En människa vi vill ha kvar i livet.

Ni måste klara av att möta oss. Se oss.
Ni måste kunna lugna och stötta.
Både om döden dröjer och om det går fort.

Och ni måste komma ihåg att det ni ser dagligen av död och sorg är för oss kanske helt främmande. Då kan ni hjälpa genom att vara tydliga med vad ni vet både utifrån boklig kunskap och egen erfarenhet och beskriva det som händer och det som kan komma att hända.

Går det fort måste ni finnas där för oss ännu tydligare. Redo att ge oss det stöd vi behöver.

Men hur ska ni veta vad vi behöver? Hur vi vill ha det?
Jo, genom att fråga.
När ni ställer en fråga visar ni att ni har tid att lyssna på svaret. Ni finns tillhands för oss och våra funderingar en stund.
När ni ställer en fråga visar ni det intresse som ligger till grunden för det förtroende vi måste få känna för er.

Är vi många anhöriga - fråga oss alla. Vi kanske vill olika och ni kanske måste bemöta oss alla olika. Men det är er uppgift.

En fråga dold i en kommentar som "Jag har träffat många anhöriga som blivit oroliga när deras närstående andats väldigt rossligt." ger framför allt en normalitet kring våra funderingar. "Vad skönt att det inte bara är jag som undrar..." Men det ger oss också möjligheten att ta upp frågan om andningen, om vi undrat över det.

Och att ni frågar vidare utifrån våra frågor kan också vara en väg till fördjupad kunskap om våra behov: "Är det någonting mer du undrar över om andningen?"

Det är inte bra om ni hittar en "metod" att möta döende och anhöriga eftersom varje människa och situation är unik. När ni börjar tänka i "bemötande-mallar" tappar ni närvaron.
Ni måste också kämpa emot när ni har en arbetssituation som inte ger er utrymme för den tid som krävs för mänskliga möten utan bara tid att följa vändscheman, sätta dropp och ta blodprover. För så ska det inte vara.

Utan ni måste ha tid att orka vara både överseende och förutseende. Men framförallt inkännande.
Ni måste det.
För de dör bara en gång.
Våra kära.




Twisted Sister - Du får gärna använda det jag skrivit.

Jag fick en kommentar på förra inlägget med en fråga om hur jag hade önskat bli bemött när hon dog.
Här kommer svaret.

Kortfattat kan jag säga att för mig handlade det om respekt. Och lyhördhet.

För det finns inte ett sätt att bemöta anhöriga som nyss förlorat en närstående. Det finns lika många sätt som det finns anhöriga! Om ni tror att det finns bara ett sätt att göra det rätt på så kommer ni att göra fel varje gång.

Jag behövde känna att de respekterade mig som anhörig och mitt behov av att vara delaktig.
Att personalen såg oss som var där och tog reda på vilka behov vi hade av information och stöd genom att fråga oss vad vi ville veta och vad vi behövde för hjälp.
Inte genom att utgå från "Mall 1A - vid allvarlig sjukdom och mall 1B - vid dödsfall".
Inte heller genom att gissa. Det är inte det jag menar med lyhördhet utan jag menar hur de på ett bra sätt kan ställa rätt frågor vid rätt tillfälle.

För jag hade velat att de frågade hur vi vill ha det. Inte förutsätta att vi vill ha det på ett visst sätt för att "så brukar vi göra här".
Vi ville till exempel stanna i rummet medan de skötte om henne. Och vi visste att hon tyckte att det var okej. Det hade det varit hela tiden. Och bara för att det nu var ny personal på en annan avdelning så hade inte hon ändrat uppfattning. Därför kändes hurtigt utropade kommentarer som "Och då kan du gå och ta en kopp kaffe medan vi sköter om din syster!" sårande. Vi ville inte bli utkörda, vi ville vara med.

Jag hade velat att de frågat om jag hade några frågor. För det hade jag alltid. Men jag orkade inte alltid ta initiativet att fråga.
Allmänna frågor då och då: "Är det någonting du undrar över just nu?"
Och specifika frågor i vissa situationer: "Är det någontiung du undrar över kring sonden?" "Är det någonting du undrar över om hennes mediciner?"

Jag hade velat att de i förväg hade berättat hur det går till när hon dött på ett kortfattat sätt. Jag hade velat att de frågat om jag ville veta. För det ville jag.
"En del anhöriga brukar undra över hur vi gör när personen avlidit . Vill du att jag ska berätta hur vi brukar göra?"

Jag hade velat att personalen bemötte oss ärligare. Det är svårt att förklara men ibland kändes så tydligt att de var som i en "roll". Det blev liksom "Sjukvårdspersonalen" och "De anhöriga".
Jag ogillade det.
Jag tycker inte att det innebär att vi krävde för mycket.
Vi krävde inte att de skulle kunna svara på allt. Ett enkelt ärligt svar räcker: "Jag vet inte vad jag ska svara.", "Det har jag aldrig varit med om förut.",  "Det vet jag inte men jag kan försöka ta reda på det."

Jag tänker på hur de ibland vid bäddningen vände henne som en säck potatis.

Jag tänker på hur de var så noga med rutinerna. "Å nu är det dags att tvätta sig!!" just när hon äntligen somnat efter en helvetesnatt av kräkningar och smärta.

Jag tänker på en undersköterska som skulle byta min systers stomipåse. Hon tog på sig rock och handskar och det kan jag förstå för det är ju avföring som kommer där i påsen. Men sedan, när hon var klar, klappade hon min syster på kinden "Känns det bra så!" med den handskbeklädda handen som hon nyss torkat bort bajs med. !?
Var det alltså så att undersköterskan tyckte att hela min syster var lika smutsig? Omedvetet alltså? Att kind och stomi var lika "orent"?
Sådant noterade vi som var där och vi kände oss kränkta. I sådana små gester märktes ett förhållningssätt som gjorde ont.

Men visst fanns det goda möten också.
Sjuksystrar och undersköterskor som kom in ofta ofta "Jag vill bara titta in och se att allt är bra."
Och på så sätt vann vårt förtroende och på så sätt fick våra frågor. Och tog sig tid att svara.

Och nattsköterskan sista natten.
Så slutorden går till dig du nattsköterska som med tårar i ögonen stod bredvid oss och tittade på henne där hon låg, död och lugn. Dina ord "Hon är fin" kommer jag att bära med mig.
Du var närvarande. Du orkade ta in det sorgliga.
För det är sorgligt att hon är död.
För dig var hon just då  inte bara "en patient" eller "en avliden".
Du såg henne. Inte bara en smutsig sjuk kropp.
Och det gav oss lugn i avskedet.
Vi kände att du skulle se till att hon sveptes in omsorgsfullt. Respektfullt.
Vi kunde lämna henne hos dig.
Tack.

Ett bra slut på livet?  Vad innebär det?
Hur går det till?
Fick hon det, min syster?


( ! Jag tänker skriva om hur det var när hon dog. Så läs inte mer om du inte vill läsa om det. ! )



Ett bra slut? Fick hon det?
Ja, jag tror det. Vi gjorde allt vi kunde för henne.
Hon var inte ensam.
Vi gjorde så gott vi kunde för att lindra. Vårdpersonalen och läkarna likaså.
Och hon gjorde verkligen så gott hon kunde.
Men tillslut orkade hon inte mer. Det var för hemskt. För ont. För mycket dödsångest.
Hon dog.
Det tog slut.
Jag kom till henne. Hon var blek men fortfarande varm.
Död.

Dödförklarad.
Ingen puls, ingen andning, inga pupillrörelser.

En lättnad, trots allt.
Inte längre ont.
Inte längre svårt att andas.
Inte längre i väntan på döden.

Senare, bortkopplad från alla slangar och sonder och nålar och dropp och katetrar.
Vårdpersonalen ville göra henne fin "som innan".
Som innan vad då?? Som innan cancern? Innan sondslangen? Innan hon tappade håret? Innan hon fick alla operationsärren?
Vi tvättade och klädde på henne själva. 
Ilskan och sorgen över att hon var död gjorde oss överkänsliga mot alla deras välvilliga kommentarer. Vi ville inte ha någon mer hjälp. Vi ville inte ha "tända stearinljus" på rummet. Vi ville inte tänka på att de skulle svepa in henne i ett lakan och ringa efter transportörerna som skulle komma och köra iväg med henne. De kunde inte göra något mer för oss.

Det enda vi ville ha kunde de inte ge oss.
För hon var borta.

Vi satt där länge.
Kvällen övergick i natt.
Hur kunde vi lämna henne? Vi satt där och turades om att klappa henne på kinden och smeka hennes hår medan hon blev kallare och kallare.
Vi turade om att gråta.
Vi turades om att packa ner hennes saker från sjukhusrummet.
Vi småpratade.
Om sådant vi tänkt på och sådant vi kom att tänka på.
En värme mellan oss trots saknaden och sorgen.
Ingen ville gå.
Den sista stunden med henne blev god.
Hon såg rofylld ut. Faktiskt. Som om hon sov.

Och natten blev gryning och orden tog slut. Till sist.
Och jag kände plötsligt tydligt att hon inte fanns kvar.
Det var bara tomt.
I rummet, i henne, i mig.
Då kunde jag äntligen gå därifrån.
Men tårarna tog aldrig slut.

Svårt att köra hem, darrig och rödögd.
Hem till barnen.
Hem till livet.

Det är fortfarande tomt.

Hon ligger i ett kylrum i sjukhusets källare.
Och jag är utan henne.
Det är så sorgligt.

För hon ville verkligen leva.
Hon levde verkligen, medan hon levde.
Och hennes död har visat mig att man måste det.
Måste leva.
Nu.

Jag minns stranden på Kefalonia. Efter en vindlande nerförsväg med en stor vattenmelon tumlande runt i bagageluckan. Vita mjuka runda stenar och ett turkosblått hav. Jag och min man och en segelbåt en bit ut i viken. Värmen i vattnet.

Jag minns första gången vi badade vårt första barn. Hur den lilla kroppen blev lugn i vattnets välkända omfamning. I sköterskans trygga grepp. I ett handfat på BB. Barnsköterskans vana händer gjorde det mesta av badandet måste jag erkänna. Jag och min man stod liksom bredvid. Tafatta. Men han mer van är jag. Storebror som han är.

Jag minns simskolans iskalla plumsanden från kanten. Huttrandet. Jämförandet av deras smala lår och mina tjocka. Deras platta magar och min runda. Repet med tyngden man skulle dyka efter. Längderna man skulle simma. Och sedan lekstunden. Iskallt. Regnigt ibland och då lite varmare i vattnet, konstigt nog.

Jag minns "Blå Lagunen" på Värmdö.  Eller "Husbygropen", eller "Pölen". Kärt barn har många namn. Det var irrigt att hitta dit första gången fast det är lätt egentligen. Men vattnet var turkosblått, picnicen var underbart god och sällskapet den kvällen, så kärt att mitt hjärta suckar när jag tänker på det.

Jag minns baden på Azorerna. Det blev många. Alla minnesvärda. I de varma termalkällorna vid stranden, i vattenfallet i den djungelliknande skogen, i det grumliga varma vattnet i den botaniska parken Terra Nostra. Och alltid när jag tänker på baden på Azorerna tänker jag på ananas. Så god ananas har jag aldrig ätit. Någonstans.

Jag minns andra bad.
Andra vatten.

Är realistisk, trygg och envis.
Håller fast vid mina ideal.
Påhittig och aktiv.
Är en god lyssnare.
Analyserande, försiktig och misstänksam.
Har inte någon stark familjekänsla och minns inte viktiga datum.
Har ett torftigt sexliv.

Mycket stämmer.

Tack Zoela för länken.

Hmm... ja min makes telefonvanor har ju fått stå helt oemotsagda ett tag.  Jag har tänkt att det var kanske onödigt att hänga ut honom sådär... Alla har vi väl våra "manier" menar jag.

Så nu har jag funderat ett tag på hans positiva egenskaper, hans mer kreativa betenden, hans goda sidor helt enkelt.
Här kommer dom, utan inbördes ordning, och även denna gång får jag sista ordet!

• Han är snäll. Stefan Einhorn har skrivit en bok om "Konsten att vara snäll" och jag håller med honom. Man ska vara snäll. Det är bra.
• Han är trogen. Det är också bra. En ledstjärna i vårt förhållande kan man säga.
• Han är far till våra två barn. Och han har inte bara befruktat äggen utan tar också aktivt del i deras vardag.
• Han är pliktrogen och lojal. Vilket innebär vissa nackdelar för familjen i och med att han är väldigt mån om sitt företag. Men överlag är det till fördel för oss måste jag erkänna.
• Han är punktlig och ordningssam. Vilket ibland innebär vissa konfrontationer i vårt förhållande eftersom jag är det motsatta. Men återigen - dessa egenskaper är trots allt goda och han är inte övernitisk med varken det ena eller det andra.
• Han tycker om vackra saker. Och nya saker. Som nya mobiltelefoner tex. hahaha. Nej men skämt åsido, han bryr sig om hur han ser ut och hur vårt hem ser ut. Det är trevligt.
• Han är social och har lätt för att umgås med olika slags människor. Bland släkt och vänner, grannar och arbetskamrater och främlingar han stött på i sina dagar finns det nog inte många som ogillar honom.
• Han är ekonomisk, på gränsen till sparsam och jo, ibland kan han faktiskt vara snål men när man påpekar det för honom kan han ändra sig om utgifterna efter diskussion anses både viktiga och rimliga.
• Han är positiv. Verkligen. Han ser en möjlighet i allt!
• Han är en god berättare. Om man tar sig tid att lyssna på hans historier kan man få sig många goda skratt.
• Han har ett gott minne och en god hörsel. Vilket ibland kan vara till nackdel för honom eftersom jag vet att han struntat i det jag bett honom eftersom jag vet att han både hört och kommit ihåg det.
• Han är snygg.
• Han tycker om all sorts mat. Han är aldrig kräsen eller kritisk till att pröva annorlunda maträtter.
• Han är händig. Det som går att reparera det kan han reparera.

Ja, det var det jag kommit på hittills.


Och, ni som undrar. Jag har min syster ett tag till! Hon kan bo hemma med hjälp av hemsjukvård och näringsdropp på natten. Och mycket morfin.

Tack du Friedrich Sertürner som för tvåhundra år sedan kom på att Opiumvallmo, papaver somniferum, hade sådana underbara smärstillande egenskaper!

Hur många telefoner behöver man?? Frågar du min man är svaret minst fem. Närmare bestämt:
- en bärbar (dect) telefon hemma, oumbärlig
- en fast telefon hemma, när hans fru glömt lägga den bärbara på laddning efter att han tömt batteriet med ett eller annat tretimmarssamtal
- en mobil med Telia-abonnemang
- en mobil med Telia kontantkort, *förstår inte varför*
- en mobil med Comviq *förstår inte varför*
- + helst en sprillans ny, med alla i dagsläget tillgängliga funktioner, att skryta med, *förstår inte varför*

Jag irriterar mig på att min man:
- verkar ha OBEGRÄNSAT med ord tillgängliga för telefonsamtal men knappt några till övers för mig. Och det gäller samtal med vem som helst i princip. Tro mig.
- prioriterar telefonsamtal före allt annat. (Ja, till och med sex. Eftersom du undrar, han svarar mitt i akten. Men inte om han beräknar sig ha mindre än 10 sekunder till utlösning för då hinner han komma och sedan svara.)
- tar emot samtal, även helt oviktiga, dygnets alla timmar. *morrar*
- ägnar evigheter åt att skriva, skicka och läsa långa sms följetonger om krångliga ämnen istället för att ringa ett kort samtal direkt till den det berör och komma överens.
- "pysslar" med telefonerna som med "husdjur", laddar och laddar om batterierna, rengör bildskärmarna, ladar hem nya ringsignaler, köper nya fronter och andra tillbehör mm.
- har "samtal väntar" inkopplat *avskyr*
- låter telefonsamtal dra ut på tiden i evigheters evigheter


Så, *pustar ut* nu känns det bättre. Det blev ett  m y c k e t  irriterat inlägg om mina mans telefonerande men det bästa av allt med detta inlägg är att han har ingen chans att försvara sig. Jag bestämmer - han har telefonimani!

Jag har drömt om honom. Min hemliga mejlpassion. Två gånger.

För en månad sedan drömde jag den första dröm jag överhuvudtaget kommit ihåg när jag vaknat på mycket länge.
Den enda dröm jag kommit ihåg på flera månader drömmer jag om honom.
Vad betyder det liksom?
Irriterande...

Och jag mindes dessutom drömmen anmärkningsvärt tydligt.
( Eller har jag bara glömt hur det är att drömma? )

Han arbetade på en cirkus.
Eller ett danskompani rättare sagt, som turnerade med en föreställning som innehöll en hel del cirkusakrobatik.
Han ringde mig på mobilen och sa att de skulle komma till min stad på turné. Han ville att jag skulle komma. Han undrade om jag kunde. Han tog för givet att jag ville. Så jag ljög för min man och smög iväg till teatern.

Vi möttes i foajén och han visade in mig bakom scen. Exakt med vad han arbetade förstod jag aldrig men kanske med ljussättning eller ljudteknik eller något sådant. Och så bar han in dekor och rullade stora tunga lådor över scenen. Jag stod i kulisserna och såg honom arbeta. Såg honom röra sig smidigt och effektivt fram och tillbaks över den svarta dansmattan. Med hörlurar, headset och imponerande överblick över aktiviteterna på scen.
Då och då tog han ögonkontakt med en isblå sugande blick som tog andan ur mig, och log. Ofta gjorde han sig ärenden åt mitt håll och pressade sig mot mig i förbifarten när han passerade med en sladdhärva eller någon mindre del av dekoren.

Under föreställningen satt jag i salongen och föreställningen var magnifik. Verkligen häpnadsväckande. Men jag kunde nästan inte tåla mig tills den skulle ta slut. För då skulle vi träffas. Utanför teatern. Eftersom de skulle spela ytterligare en föreställning nästa kväll skulle ensemblen övernatta så jo, det var mer också.
I drömmen.
Men det får ni tänka er själva....

Och så i förrgår drömde jag om honom igen.
Filmiskt realistiskt. Men också kaotiskt rörigt som det kan vara i drömmar. Men så intensivt att jag inte ville vakna när jag blev väckt av barngråt alltför tidigt på morgonen.

Det var sommar, varmt och kvalmigt. Han hade en underbar sekelskifteslägenhet i en storstad. Bohemiskt inredd. (läs stökig) Jag övernattade där. Väntade på honom. Någon dag regnade det. Huset var så märkligt i drömmen. Det kröp råttor bakom speglarna i trapphallen, jag såg deras feta hårlösa svansar. Och när jag klev ur den rangliga hissen kom en stor elak hund (läs Cujo) springande ur skuggorna och högg mig i handen när jag försökte vifta bort den medan jag flydde in i hans lägenhet.
 
Jag fördrev tiden med att läsa hans böcker och lyssna på hans musik och jag tror att jag bodde där flera dagar innan han till slut kom i sin egenhändigt ombyggda husbil. Jag råkade stå vid fönstret just när han kom körande så jag såg honom parkera nere på gatan. Jag rös av iver. Han var sig precis lik.
Jag rusade nerför trapporna men när jag kom ut på gatan låg bilen upp och ner och brann häftigt med svart rök vällande fram ur fönstren.
Innan jag förstod att fönstret och porten inte var ovanför varandra och att det inte var hans bil som vält och fattat eld under den halvminut det tagit mig att ta mig ner för trapporna upplevde jag en ofattbar panik.
Men hans husbil stod en bit ner på gatan. Jag såg den, och honom där han stod och fixade något med passagerarsidans framdäck. Men jag fastnade i tumultet med den brinnande bilen och den stackars skranglige bilägaren som hade sett sina bästa dagar så det dröjde innan jag kunde gå till honom. Men då hade han somnat! Han hade vevat ner vindrutorna och lagt sig i kojen i bilen. Han var rufsig i håret och sov med munnen halvöppen. Jag ville kyssa honom men jag lät honom sova.

Jag gick tillbaks upp, hem, tänkte förbereda lite mat, kanske bädda rent i sängen... Men den vackra lägenheten var förvandlad. Från dröm till mardröm. Hans familj var där!
Hans dotter, i gymnasieåldern. Hans före detta fru. Hans mamma. Jag såg mig omkring, förvirrad. För många kvinnor. Och andra. Dansare i danskläder och cirkusartister i färgglada kostymer. Alla rusade omkring, sysselsatta med sitt. Ingen tog någon notis om mig.
Det jag väntat så intensivt på, sett fram emot, grusades sönder framför mina ögon. Ingenstans att ta vägen, hans säng var täckt av kostymer och väskor. Köket hade inretts till träningslokal. Jag rörde mig som i slowmotion runt i den vackra lägenheten, från rum till rum alla nu myllrande av människor.

Med en förtvivlad suck backade jag ut från lägenheten.
Rakt in i honom!
Utan att jag behövde vända mig om kände jag att det var han.
Så många känslor som for genom kroppen och så många tankar jag hann tänka innan jag tillslut tvärvände och kastade mig nerför trapporna för andra gången den dagen.

Jag förstod inte varför men jag kunde plötsligt inte.
Kunde inte stanna.

Jag blev stående ute på gatan. Det hade mörknat men det var fortfarande varmt. Kanske utstrålade den brända bilen någon slags fördröjd värme också? Varför hade de inte bogserat bort den? Mina tankar irrade iväg. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Då hörde jag porten öppnas och kände hans hand i min. Han drog mig med bort mot husbilen, öppnade bildörren och ungefär då förstod jag att han valde mig. Han valde mig framför alla de andra.

Resten av den drömmen får ni också tänka er själva.

Ja, jag drömmer om honom.
Intensivt.

Jag blir aldrig fri honom.
Han vet det.
Det irriterar mig.

Livet återvänder till henne!

Vad vi nästan inte vågade hoppas på verka hända!
Sommaren är här och hon får uppleva den!

Jag körde henne i rullstol ut runt sjukhuset förra veckan. Det var första gången på nästan två månader som hon var ute. Hon sa att det kändes ljuvligt. Vi tittade på syrener. Det var som om hon aldrig hade sett syrener förr. Jag försökte se syrenerna på det sätt jag tror hon såg dem men det gick inte. Jag kan inte föreställa mig det hon går igenom...

När hon återhämtade sig från lunginflammationen verkade det som om hon bestämde sig för att leva ett tag till.
Helt enkelt bestämde sig och valde att fortsätta.
Hon började ifrågasätta sina mediciner. Krävde mer och bättre smärtlindring. Bestämde över när och hur näringsdroppet ska ges. Ringde och pratade med några av sina vänner. Började längta efter att komma ut. Började tänka på att åka hem. Och nu ser det ut att bli av.

Hon kommer kanske att få sitta på sin balkong och dofta på sin Kaprifol? Hon njuter i alla fall väldigt mycket av att planera för det.

Och jag kan ärligt säga att jag inte längre hatar sjukhus.

Jag har inget att skriva om.
Läget är oförändrat, eller lite försämrat om jag ska vara ärlig.
Men eftersom bloggen inte skulle handla om min syster så skriver jag om er istället.

anaiiis: Jag hoppas verkligen att du hittar ultraljudsbilden. Att du inte har sååå många böcker liksom... Min mamma hade lagt en massa euro "på ett bra ställe" = i en bok. Men hon kom inte heller ihåg i vilken. Och eurosarna är ännu idag inte hittade. Är det ett syskon på gång? Eller varför dessa tankar nu?
Och jag tycker bilden på herr Koltrast var fin. Och nog hade sambon kunnat flytta herr K till skogen. Eller du. Eller inte. Men det var snällt av dig att flytta den från vägen i allafall. Vad tycker du själv nu såhär i efterhand?
Och - jag undrar också över pass-annonserna... Verkligen.

ITD: "vägen låter oss längta" skrev Peter LeMarc... Jag kan inte säga det bättre själv...

Jadegreen:  Läser om din trevliga helg med "A"!! Skickar lite arg-påfyllning också, i fall du behöver det.

laijm: Oj... nä, min man ska hålla sig långt ifrån min kajalpenna tacksåmycket. Hellre greppa skiftnyckeln än läppstiftet. Men såklart kunna sköta vårt hem och allt runt barnen utan att snegla åt mitt håll för mycket. Och vilken insikt - om magarna. Men vad skulle ett (vettigt *ler*) alternativt svar varit på ett (elakt???) påstående som "Du är inte så teknisk"? Har du funderat på det?
Jag vet inte om du ska fråga om Ps tidigare flickvänner... Tror inte det. Inte ngt förhör iallafall. Eller - isåfall med hans rättsliga ombud närvarande. haha.
Livet låter lite tungt för dig nu... så - sköt om dig!

lotta: Jag gillar inte heller att flytta... förstår stressen... Men jag - som inte har flyttat så ofta - har haft nytta av den röjning som sker då jag hållit varje sak i mitt hem i handen och tänkt "ska jag  v  e r k l i g e n  packa den här??? Och störd verklighetsuppfattning känner jag igen. Min var att min man ville mig illa. Sjukt.
Flytta klart nu och koppla upp dig snart igen


moböjs: Det är väl så att  n å g o n  måste hålla huvet kallt inför ett stundande bröllop. Och den lotten faller nog ofta på en pappa. Och jag är faktiskt inte avundsjuk på dig för att du snart har sommarlov. Jag gillar att jobba på sommaren. Ja inte  h e l a sommaren - semester är viktigt - men det är en särskild känsla med att jobba på sommaren. Avslappnat och trevligt på något sätt. I allafall på mitt jobb. Och ljust länge sedan man slutat och ljust tidigt innan man börjar. Jaja..
Sedan tänkte jag på dig och dit poolbegär häromdagen. Och tänkte att ni får såklart bygga ett poolrum!! Med en lång skjutvägg som man kan öppna upp på sommaren. Önska i bröllopspresent vetja! *saknar cityakuten - har inte tid att se den*

Vicarella: "Man har den familj man förtjänar" läste jag nånstans. Men vad betyder det?? Skippa släktkalas i Ungern och sola på du! Med en begravning i sikte vet jag att den egentligen inte kommer att betyda någonting för mig. Det låter hårt men det är inte så jag menar utan det jag har är nu - mellan henne och mig. Och hon är fortfarande mest tyst... Jag skulle tex. vilja fråga henne om hon vill bli kremerad och om det är någon särskild musik hon vill få spelad men när frågar man det... Liksom...

Zahiren: Hoppas du slipper använda sprättkniven... Det är så  t r å k i g t  att sprätta!!
Längtan är svår men jag vet att du och B kommer att hitta er lösning. Vilken rolig länk med bilderna! Ska kolla någon gång hur jag ser ut som "manga-ultra"!
Du fick mig att komma ihåg en dröm också - om min Mejlpassion. Ska nog blogga om den nu. När jag äntligen sitter här i lugn och ro.

Zoela: En till drömmerska! Jag har ännu inte drömt om någon på bloggen. :-)
Jag tror "snubbar" ibland tycker vi är omständiga i vår förbättringsiver eftersom vi   ä r  omständiga. Min käre make lystrar mycket bättre till "Jag vill att du ska lägga ringa mig om du är tvungen att jobba över för annars blir jag orolig" än  "Jo det är en sak jag har tänkt på.. det här med att du jobbar över så ofta... Alltså jag vet att du måste det och det gör inte så mycket för det är ju som det är just nu med firman och det förstår jag. Men jag... ja jag blir liksom orolig... Alltså inte för att du skulle vara otrogen! Nej det är inte så jag menar! Nej utan för att jag inte vet om du kommer hem eller inte och då vet jag inte hur många vi blir som ska äta middag till exempel och då vet jag inte om jag ska steka fyra eller tre laxkotletter. Och så vet jag inte om du är på väg och då tänker jag ibland att det är långt att köra och om något skulle hända, alltså du skulle ju kunna bli påkörd av någont rattfyllo och så.... blablabla."
Och jag saknar inte tunnelbaneåkandet. Fybubblan för toaborstuppvisningar. 
Och du har rätt - det blir bättre.


Du som inte är omnämnd - var inte ledsen - jag har bara inte hittat din blogg ännu.

Jag har lånat en bärbar dator och läser era omtänksamma kommentarer.
Tack.

Jag tillbringar min tid antingen på sjukhuset hos min syster eller med barnen. Döende och växande omvartannat.

Vi räknar veckor nu.
Inte månader längre, men ännu inte dagar.
Tror vi i allafall.
Läkarna är förtegna. Hummar och mumlar.

Min syster ligger också mest tyst.
Jag vill fråga henne massor men hon orkar inte.
Om jag frågar henne något låter hon oftast bli att svara.
Jag försöker respektera hennes tystnad men det är svårt.

Vi planerar vem som ska vara hos henne, och när.
Alla vill men jag kan minst, pga mina småbarn så det dåliga samvetet får jag kämpa med i perioder.
Tack och lov att vi är många som kan hjälpas åt och att det finns många runtomkring som bryr sig om oss - och mig.

Vi planerar för hennes födelsedag i mitten på juni. Kommer hon att hinna fira den?


Så tänker jag på hur min blogg blev. Allt jag skrivit.
Om Citalopramkuren, som fortfarande pågår.
Om min man som är en riktig klippa men också fruktansvärt självisk ibland.
Och så tänker jag på hur mitt liv är...
ATT mitt liv är!

Nu ska jag läsa era bloggar en stund för att skingra tankarna lite. Det brukar alltid fungera.

Jag kommer inte att skriva på ett tag.

Kanske inte mer alls.
I den här bloggen.
Kanske.

För nu är det dags att ta farväl av henne.

Vi får se hur det känns.
När det är över.

Men jag kommer nog tillbaks.
Till en blogg nära dig.

Tack för alla stöttande ord.

/ultramarin