Maken frågade häromdagen: - Boken som ligger på toaletten läser du den?

- Jo, svarade jag.

- Bara när du är på toaletten?

- Jo, svarade jag.

Och nu är "Kappan" av Gogol utläst. För övrigt en intressant novell (förmodligen har de flesta tvingats läsa den i skolan?) med ett härligt berättarperspektiv som inte kan låta bli att lägga sig i historien. Underifrånperspektivet känns aktuellt även idag och jag placerar läsupplevelsen bland storheter som Kafka och Dostojevskij. Temat känns också igen från dessa båda herrar. Den lilla människans plats i världen/samhället.

Slutet överraskade mig lite, hade helt glömt att boken slutade i mystik. Och mystiken förde tankarna vidare mot Lagerlöf, som kanske borde bli nästa läsläxa.

(g, som även läser på toaletten)

vi har startat en bokklubb. vi hade en träff i veckan. vi talade mest annat.

P skrev i ett sms att hon kunde tänka sig att underhålla J i ett annat rum en annan gång. Det blir nog livat. Särskilt i hem som inte är barnanpassade med keramikkonstverk på golvet och anslagstavlor i rivhöjd. (men nästa träff är hos damen med bushundarna så det borde vara något mer säkert?)

Hepp.

(g, som funderar på boksamtalens utveckling)

Handlar om olika människor vars vägar korsas i Manilla. Från gatupojkar till smågangsters och välbärgad medelklass.

Tog lång tid att komma igenom boken trots att den inte alls är tjock. Men det beror nog på att jag aldrig blev riktigt gripen av den. Tyckte den var ganska förutsägbara fast författaren nog gärna ville att den skulle överraska lite ibland. Karaktärerna blev heller aldrig speciellt intressanta.

Så den här boken behöver ni inte ödsla någon tid på. Hyr hellre "Guds stad" http://www.vujer.com/filmer/guds_stad_2002/ på DVD.

(a- som inte bloggat på länge och inte kunde göra en snygg länk)

Det tog väl cirka två år för mig att läsa ut den sjunde och sista (?) boken av J. K. Rowling om Harry Potter, Harry Potter and the Deathly Hallows. Tror att det säger mer om mig än om boken, för nog var den underhållande, och nog för att jag försökte hålla mig till originalspråk... men frågan är om behållningen inte blivit bättre om jag hade läst på mitt modersmål?

Det sista året på Hogwarts ska precis börja, men för Harry, Ron och Hermione, börjar en helt annan resa. Den onde trollkarlen Voldemort växer sig starkare och de tre vännerna ger sig ut på jakt efter Voldermorts "horcruxes" (där han gömt delar av sin själ) för att förinta och försvaga honom. På vägen får de höra myten om the Deathly Hollows och det visar sig också att de objekt som Harry, Ron och Hemione har fått ärva av Dumbledore kan vara till hjälp i jakten. The Deathly Hallows visar sig vara en myt om att det finns tre magiska element som gör en trollkarl oövervinnelig: ett trollspö av fläderträ, en sten som kan återuppväcker döda och en osynlighetsmantel. Och de som läst böckerna vet ju redan att Harry äger osynlighetsmanteln, vilket gör att myten blir än mer intressant.

I denna avslutande bok får vi parallellt följa Harrys letande efter Dumbledores historia och givetvis uppstår här tvivel om Dumbledores godhet. Rowling fortsätter också att spinna på ovissheten kring Snape och natten då Dumbledore dödades.

Boken avslutas med ett stort trollkarlskrig mellan ont och gott. Och i sagans värld kan det kanske inte var så klurigt att lista ut vad som händer.

Boken sista kapitel utspelar sig nitton år senare... och det är väl ungefär här som jag tappar intresset. Och min sista kommentar kring boken får nog bli: underhållande men lite långdraget. Fast mest är jag nog bara avundsjuk på J.K. Rowlings briljanta bokidé.

(g, som läser hellre än bra på utrikiska)

Nej, jag har ännu inte läst ut sista Harry Potter-boken... Har nu bara epilogen kvar och den känns inte helt upphetsande...

Började istället på Marjaneh Bakhtiaris bok Kalla det vad fan du vill och fastnade i familjen Irandoust värld ett tag. I Bakhtiaris persongalleri blandas klichéerna med det allmängiltiga och jag pendlar mellan igenkänning och avståndstagande, för här är världen inte svart och vit. Vi får exempelvis möta en farfar som minsann inte är rasist, men som tycker att "di kommer hit åo taor våora skattepingar" (s. 79) och en mamma som upptäcker att vardagssvenskan är mer än vad SFI-lektionerna erbjuder:

"Svenskar är tacksamma människor. Det hade Panthea hört i affärer, på bussar och till sist på jobbet. Hon insåg snabbt att ett enkelt tack inte alltid räckte. Nej, olika tillfällen krävde olika slags tack." (s. 38)

För att inte nu falla i den fällan som Bakhtiari försöker undvika, måste jag då här påtala att detta inte bara är en "mångfaldsroman", om man med mångfald endast menar etnisk tillhörighet. Utan här ryms även generations- och familjeskildringar, som verkar spänna över både tid och rum, och det är framförallt här som jag tycker att det allmänmänskliga visar sig och ger igenkänning.

Bakhtiari skildrar olika perspektiv och låter allt från en mormors besvikelse, när hon väl får träffa sina barnbarn, till en pappa som vill att hans barn ska "drömma hans drömmar" ta plats i berättandet. Hon väljer också att skriva dialogen som den låter, vare sig det gäller skånskan, slanguttrycken eller den jamaikanskfärgade engelskan. Något som verkligen ger karaktärerna en egen ton. Ofta inleds kapitlen med någon rad om de olika personligheterna. Här kommer tre av mina favoriter:

1. "Pernilla Sundén var lite som don Vito Corleone. Hon glömde aldrig dom som ställde upp för henne, dom som gjorde henne tjänster. Och hon förlät aldrig dom som inte gjorde det." (s. 235)

2. "Cezar svettades mycket. Ovanligt mycket. Speciellt under fotsulorna." (s. 273)

3. "Soroush hade allt: utseendet, flaggan på väggen och ett guldifierat Iran runt halsen" (s. 255)

Bakhtiari skriver ofta både ironiskt och humoristiskt om hur det kan vara att leva i Sverige, som nedan då hon beskriver Amirs inställning till svensk teve:

"Det var inte så att Amir aldrig tittade på svensk tv. Det fanns bara inte så mycket att titta på. Antingen kom dom med varningar om dom senaste undersökningarna som visade att något var farligt, eller också samlade dom in pengar till fattiga barn. Och så hade dom en massa tävlingar som var slöseri med allas tid, för att inte tala om alla ointressanta avslöjanden [?] Det var inte intressant och debatterna blev tråkiga att lyssna på när för många 'komplikationer', 'befaranden', 'rön', 'konjunkturer', 'implikationer' och 'spekulationer' höll honom på åskådaravstånd." (s. 213)

Eftersom jag äger en citat-passion kommer här en slutgiltig passus, som dessutom kan förklara titeln (om den nu behöver någon förklaring):

"Kalla det ett avlångt land. Kalla det en tiger som skäms. Kalla det Switzerland eller Schweiz. Kalla det vad fan du vill." (s. 154)

Om nu inte citaten fått er nyfikna på denna bok, så får ni ta mitt ord på att den ändå är värd en läsning. Inte bara för persongalleriet utan även för Bakhtiaris samtidskänsla.

(g)

Fredric skriver om sina upplevelser från föräldraledigheten. Det är ingen roman utan en samling av flera korta berättelser om livet som hemmapappa till 2 barn. Man bjuds på mkt humor och tankvärda reflektioner. Fredric bjuder mkt på sig själv och sina diverse tabbar med byggprojekt, egenpåhittade sagor mm.

Som nybliven pappa tycker jag boken var mkt underhållande och man känner igen sig själv endel. Jag räknar den som den bästa boken jag läst i kategorin "pappaböcker".

Tackar P för tipset.

(a)

Det här är den första boken av Torgny Lindgren som jag läst. Det var en mkt trevlig ny bekantskap. Han har en lite underfundig och kärv humor och är även ganska vass mot den kommunala äldreomsorgen.

Boken handlar om en skribent som skriver notiser till en tidning om vad som händer  i västerbottens inland på 40-talet. Mitt i en notis blir han förbjuden att skriva mer då hans chef insett att han har mer eller mindre fantiserat ihop alla notiser. Han skriver inte en rad igen till chefen dör 50 år senare. Då drygt 100 år gammal fortsätter han sin notis som breder ut sig till en roman. Där får man följa skolläraren som överlevt lungsoten och den tyske krigsförbrytaren som lever under falsk identitet i västerbottens djupa skogar. Tillsammans har dom en närmast manisk fascination för den lokala specialiteten pölsa.

(a)

En mkt bra och spännande bok. Svårt att lägga den ifrån sig redan från första kapitlet.

Kenzie och Gennaro jagar en seriemördare som i sin tur har dem som tilltänkta offer.

Lehane skriver som vanligt om människors mörkare sidor och det är ibland riktigt obehagligt. Samtidigt är karaktärerna ofta intressanta och det är inte alltid "svart eller vitt".

(a)

Jag vet inte om allmänheten känner till Eric Ericsson; det är han med brev till samhället. (Här menar jag inte Carl Johan Vallgren, som också skrivit ett slags brev till Sverige - förövrigt riktigt sotigt, elakt, navelskådande och läsvärt.)

Nå, såg en dokumentär om Ericsson på K Special på svt 2 och kom på att jag har en alldeles egen "Ericsson" i min närhet.

Senast igår ringde telefonen och någon säger:

- vet du att blocket numer har en betaltjänst per telefon, tryck 1 och fyrkant för att välja... (sedan kom någon obegriplig vara som jag tyvärr inte minns...)

Ja, och så vidare - hur kul som helst :)

Tack, vännen med rosa gräsmattan för vardagstrakasserier.

(g)

"Flickan som lekte med elden" är fortsättningen på "Män som hatar kvinnor" av Stieg Larsson. I den här boken är det Salander som står i centrum. Hon blir misstänkt för ett trippelmord och man får läsa om hennes tuffa uppväxt så man förstår mer av hennes udda personlighet.

Morden har med en traffickinghärva att göra och det finns inblandade på hög nivå i samhället.

En lite rolig sak är att Paulo Roberto ar en biroll som sig själv i boken.

Boken är spännande och känns aktuell. Mkt läsvärd!

(a)

Har du nån kommentar till detta g?

Kan inte påstå att jag känner till honom...

(a)

På sida elva, på rad elva, står det i Corinne Maiers bok "Hej Lättja - Om konsten och vikten av att göra minsta möjliga på jobbet":

"joint ventures, räkna fram synergieffekter och rita upp organisationsscheman. Nu är ju ett företag inte platsen för ädla känslor som mod, generositet och omsorg om det allmänna bästa. Det väcker inte några drömmar. Men än sen... Om det inte är den centrala träffpunkten för människor som fulla av energi sysslar med riktiga saker, varför är det då till företagen, helst de stora, som de högutbildade akademikerna av tradition går för att utöva sina talanger?"

(g - som inte riktigt har tagit sig igenom boken än och inte vet om hon kommer göra det heller... )

Hinner läsa en bok då och då... En bok man gärna vill sträckläsa är "svart nåd" av Dennis Lehane. Det är en sorts psykologisk deckarthriller. Lite av en gammaldags hårdkokt deckare, men det känns ändå frächt. Konstant spänning och en vass dialog.

Inte riktigt lika bra som den fantastiska "patient 67" men helt klart läsvärd.

(a)