Har du bestämt dig än?

Svt har en bra sida för att hålla sig uppdaterad, kolla valpejl!

Varför inte testa valkompassen?

(g, som redan vet var hon hör hemma, men ännu inte röstat)

Vi skriver brev som vi sedan glömmer att posta. Oskickade brev känns lite onödigt. Men kanske kommer de iväg en dag. Med något sena nyheter.

(g, som gläds över handskrivet)

Det är då själva den att känslosamheten helt tagit över. Sonen säger nu, om en bild på Victoria & Daniel, finns med i pressen: "Det är ingen fara mamma." Något som förmodligen stammar från mammans tårar vid giftermålet i lördags.

Det kungliga giftermålet lämnade annars endast två frågor efter sig: När hinner de kissa och vad är torrdiskning? Den sista frågan gavs det svar på här.

Var också och såg en sommarteater där buskis och amatörvärme brottades med regnskurarna, och sedan lämnade kvar en helt okej känsla.Kanske kunde några scener ha strukits, samtidigt som det är härligt att alla får ta plats. Här kom känslosamheten över mig igen. Klarar tydligen inte av att se någon dö, inte ens på teater. Verkar heller inte klara av vapen eller krigsscener. Tänker bara på allt som det för med sig. Nä, det är ingen fara med mig. Jag bara gråter när något är vackert eller när döden kommer för nära.

(g, som inte fattar de nya? skrivarfunktionerna)

Det går månader mellan inläggen.

Kanske har vi nog med varandra just nu.

(g, som skriver utan att skriva något...)

Mannen orkar inte.

Jag har orden och kanske orken, men inte lusten.

(g, som idag hittat minnen och gamla tider på YouTube.)

... och här har aldrig tiden gått snabbare. Julen packades ned i sin gröna låda inför helgen, men kvar hänger silverkotten och glittertallriken som sonen gjort. Och en och annan tomte står fortfarande i givakt.

Efter julhelgen krävs visst lite gymaktivitet. Kanske kan man förstå varför om man ser bilderna nedan...

(g, som älskar den vita och fluffiga januarisnön!)

Ibland tar nästan orden slut och då gör man kanske bäst i att avvakta till de kommer tillbaka.

Vi väntar en stund till.

g, som äger en massa ord men ingen lust att skriva.

Vi har det ultimata tipset för att få tillfälle att frotera sig med de andra bloggarna på heta listan:

--> strunta i att uppdatera din blogg någon månad; lägg för all del inte in några nya kommentarer; samla ludd i naveln och sommarlata dig!

(goa - listglider, längst ned... men befinner sig på listan...)

så var det dags igen, att lämna. Har blivit rätt bra på det genom åren. Denna gång blir det geografiska avståndet inget särskilt, men det är ett stort steg för g (om än inte för mänskligheten) - vi sätter oss i skuld för drömmen om gräs, grillning och grannsämja.

(g, bland flyttlådor :)

föräldrarna skickar en bild från en is i fjällvärlden. Solen sticker i ögonen och pimpelspöet ser ut att sitta gott i handen. Nä, jag är inte bitter.

Det är konstigt att det där med påsk, snö och fjäll på något vis vrider till i magen och lämnar längtan.

(g, som fått sin beskärda del av solen, fast från ett helt annat håll)

... ibland händer det verkligen, utan att man hinner tänka efter och vara klok. Så nu fattas bara vovven och volvon.

(g, som inte riktigt vet var hon ska sortera de stora känslorna och de hoppfulla tankarna)

Grattis alla fina pappor - med en särskild go´kram till finpappan a, morfar och farfar! Hoppas ni alla får en jättefin dag!

*kram*

Den 1 augusti klockan 08:05 skrev a ett inlägg på bloggen. Nästan tre månader. Tur att han är desto mer aktiv i den obloggade världen.

(g, som väntar på något gott)

Sonen tränar ivrigt pincettgreppet genom att plocka upp smått från vårt golv. Det är definitivt dags att plocka fram dammsugaren.

(g suckar)

Ibland är det lite spännande att sätta sig på ett tåg och besöka en ny liten stad. På något underligt vis drar jag till mig pratande människor (eftersom jag är en pratis själv kanske ekvationen inte är så underlig ändå) och pratandet har ju inte blivit sämre sedan jag börjat resa med folkmagneten J.

Igår iakttog jag en rolig grupp på en station i södra Sverige. Funderade ett tag på om det var en scoutgrupp eller vad det var som fört dessa människor samman. Det roligaste var nästan dialogen som utspelades sig efter att de gett sig ut mot staden, strax innan himlen öppnade sig för ett skyfall. En regnskur som tvingade dem att fly tillbaka till stationen igen. Eller egentligen var det ingen dialog, utan en monolog:

Man (tillika gruppledare?) säger:

- Vi skulle ha gjort som jag sa. Det hade blivit bättre om vi gjort som jag sa på en gång. Den första regeln är alltid att inte bära packning längre än nödvändigt. Nu gör vi som jag sa från början. Vi tre går före och rekar. Ni stannar här. Vi är tillbaka inom en timme.

Hmm. Kul att sitta på en station och vänta på der Führer i en timme. 

Efter detta började en glad dam prata åska med mig och senare insåg jag att klibbet på golvet under mina träningsskor luktade urin.

(g, som tycker om regnsmatter mot tågfönster)