Ja, här dinglar en blogg i bloggrymden. Den känner sig nog lite bortglömd och ensam, men precis som verkliga vänner blir den ihågkommen och besökt även när dagar, månader och år har gått.

Och vad borde inläggen ha handlat om? Utöya, festivaler, ekonomiska kriser, vänner, gatubråk, arbete, semester, svält eller rent vatten kanske. Eller Hollywoodfruar. Tänk att vi lever i allt detta parallellt...

På återhörande, eller adjö.

(g, som inte helt navigerat sig ur bloggvärlden. Augusti, 2011)

Idag kom idéerna över mig, om vad man kunde göra, om vad jag drömmer om och om alla möjligheter som finns. Men nog är jag nöjd och tillfreds för det mesta... och många av mina drömmar är redan rodda i hamn.

Jag blir bara så glad när den där bubblande känslan rusar genom kroppen och öppnar upp - rensar ut - allt kan faktiskt vara möjligt! Och vi vet ju inte mycket om morgondagen :)

Inte är det väl bara våren som spökar?

(g, som bubblar och drömmer)

Ganska ofta funderar jag på fokus.

Vad är viktigt i världen, i våra liv, i det att vara människa.

Bruset tar ibland över och sköljer över mig. Jag kan mycket sällan tänka tankar klart. Och Bodil menar att tankar tar tid.

En person sa till mig: "g, det är tidernas slut", en annan sa: "jag kan inte försvara allt elände", en tredje sa: "man måste ha kul".

Och vad är då sant och riktigt? Pojkar kan ha rosa byxor, vi har rätt att demonstrera utan dödshot, skolan i Sverige är bra och SD behövs? Vem deklarerar agendan och tänker vi själva?

Är verkligen Melodifestivalen av vikt?

Ja, vilket fokus väljer du?

(g, som ganska ofta tappar fokus, är pretentiös och svamlar hej-vilt)

Kassörskan: - Kan jag få se legitimation också?

Undertecknad visar körkortet.

Kassörskan: - Ja, det är så svårt att se ålder mellan 20 och 30.

Undertecknad ler.

(g, som fortsätter visa leg. med ett leende)

Det underbara i vardagslivet är så lätt att glömma:

- En full diskmaskin, med disk man slipper diska för hand.

- En varm dusch.

- En släkt eller en familj.

- En liten fingubbe som ropar: "mamma va e de?".

- En ännu mindre fingubbe som inte ens öppnat sina ögon ännu och plirar lite med det högra ögat, och sedan skrynklar ihop sitt röda lilla ansikte och gosar in sig i famnen hos moster.

- En stor fingubbe som åker och handlar.

- En affär att handla i.

(g, som samlar tacksamheter)

Jag bytte kanal till P1 i bilen och insåg att jag inte själv märkt när P3-eran ramlade ur mig. Sen funderade jag på de senaste dagarnas upplevelser och insåg att det nog är få som har privilegiet att möta den blandning av människor som jag får möta i mitt jobb.

(g)

jag ser debattprogrammen och läser fattigbloggen - nä, det är inte lätt att leva. så ser jag Pelle Sandstrak och blir upplyft och lite obekväm.

sen finns inte mycket att skriva, eller såklart att det finns: jag skulle ju kunna skriva om allt som händer dagligen; om kalaset, om bonusar, om besöket av vännen, om alla mystiska fb-kontakter eller varför inte om min härligt dåliga hy... men nä.

(g, som lyssnar på Mamma mu och tycker att det svänger....)

Tvättmaskinsglädje är dagens ord. I alla fall i vårt hem. Efter tredje ombytet bestämmer sonen sig för en provomgång på det fjärde ombytet för dagen... då är det underbart i vardagslivet med en tvättmaskin. Hipp-hurra för en sådan tingest idag.

(g, som känner sig hårdrock när hon skriver om tvättmaskiner på fredagskvällen)

Hon sms:ade igår förmiddag och undrade om vi inte kunde prata. Jag glömmer ofta bort min mobil en hel dag och såg meddelandet först på kvällen.

I en tidigare del av livet brukade vi fastna där, efter bron, vid vägskälet. Ibland cyklade Ö några varv runt oss medan vi var fångade i vårt samförstånd; i diskussioner om livet och i drömmar om framtiden.

Numer får vi nog klappa oss själva på axeln om vi lyckas höras av två gånger per år. Ändå räknar jag henne till en av de människor som står mig närmast... Ja, kanske inte i nutid, men närmast från dåtid... om man nu kan räkna vänskap i dåtid?

Om jag skulle välja några personer som betytt mycket för min egen utveckling skulle hon nog glida in på topp fem, kanske till och med topp tre.

Igår ringde hon om sitt senaste projekt [även om vi pratade väldigt mycket g i jämförelse], eftersom hon ville höra mina tankar kring temat.

Och jag tänker att den sortens vänskap är ovärderlig. Den vänskapen där man känner samförstånd men ändå utmaning, där man stimuleras till nya tankar.

Tack T för att du finns där ute, långt borta men ändå nära.

(g)

Ibland, eller ganska ofta, blir jag så där äckeltacksam. Det hände häromdagen när jag läste vår billig-prenumerations-DN och fastnar i artikeln från den 19 december (”Våldtäkt mot kvinnor vapen i krigets Kongo”) om Rebecca Masika Katsuvas som efter att ha våldtagits tillsammans med sina döttrar av soldater, och tvingats se på när hennes make mördas, bestämmer sig för att hjälpa andra våldtäktsoffer.

Jag gråter och inser att mina tårar inte hjälper ett dugg.

Sedan gör jag en bladvändning i DN-högen och läser om Alice Kunke som förespråkar ”tänk globalt agera lokalt” och det kanske är det som är sanningen.

Som min bror trött konstaterade vid juleljusens sken: ”det är alltid hos sig själv man måste börja”.

Och det är så lätt att skriva ord.

(g - lite trött och allvarsam)

Det är tur att jag har en lika rastlös syster, för när jag har tråkigt en dag behöver jag inte vänta länge innan det ringer och sedan vips väntar vi besök.

(g, läs-lyssnar John Ajvide Lindqvists Pappersväggar, intressant författare, och tvättar)

Det gick en vecka, eller kanske två... Nu är jag redo att ha semester (jag behöver mer tid för att tänka klart och iordningställa ... det är silverplatsen på jobbledsen-stegen. Guldplatsen tar godingarna hemma.). Försöker istället tänka på tacksamheter.

1. vi har i alla fall en fin bil att åka alla många mil

2. jag har ett av världens roligaste jobb (oftast i alla fall)

3. jag har många roliga (på alla möjliga fantastiska, omöjliga, skrämmande, tokiga och hopplösa sätt) kollegor

(g)

Så var vi äntligen en del av världen igen. Vi har varit avskärmade i tre dagar. Det kändes som en lång tid, men oj så mycket annat vi fick gjort!

Förresten är semester överskattat. Det borde heta: "fixa-allt-man-inte-annars-hinner-ester".

Vi har också gett oss in i en kamp med sonen vad gäller mat och sömn. Segraren verkar bli en mycket bister liten man.

(g, som älskar tangentbordssmatter!)

Det kanske är kul att komma på besök fast man får hjälpa till med middagen, hamnar mitt i arga leken mot ett stenansikte utan humor, sedan får lyssna på en hel del skrik och till slut äta saker som man sagt att man inte äter och dessutom till allt detta får följa senaste fotbollsmatchen... kanske lite i alla fall?

(g, som är ganska glad att besökare, som P, vågar sig hit ibland :) 

Efter några minuters gallskrik, några misslyckade nattningar och små tänder som bits är man inte riktigt så där positiv och fin som man borde vara. Dessutom lyckades jag tappa ned en träslev i bakmaskinen när den var igång, så halva bröddegen hamnade på köksväggen. Men det kunde förmodligen ha slutat så mycket sämre... Sen ligger det mer än en hög papper som borde sorteras (och förmodligen slängas), och saker som ska upp på vinden och dvd-filmer och böcker som borde flyttas från hyllor nära golvet - för nog är det kul att smaka på allt som "man" kommer åt?!

Sen var det en till disk,

och ett varsel,

några dammtussar,

en huvudvärk,

lunch- och middagsplaner,

och ett efterlängtat besök.

Och det är där jag stannar upp i eländet (som inte alls är i närheten av elände) och tänker på fina sonen som somnade till slut (trots snoriga näsan som gjorde det så svårt att andas) och fina mannen (som till och med börjat stänga av vattnet när han diskar) som jag hör diska tråkdisk i köket. Stannar upp och känner mig riktigt fin och positiv igen i det underbara vardagslivet.

(g, underbar i vardagslivet)