jag blev tvungen att skriva lite. bara sådär. för att händerna på mina axlar kanske stannar kvar om jag skriver något så pass intressant så att han med händerna måste se vad nästa ord blir. men jag undrar hur länge han går på det... särskilt när jag skriver om händelsen. Han tappar intresset, säger han.
Jag hoppar en rad. Kan ju alltid berätta det där jätteroliga som hände ... hur länge kan jag uppehålla honom nu... eller om jag skriver lite om fotbollen... äh, vem lurar jag? Känner att händerna börjar ge upp, eller nu tog de tag igen. Kanske var det det här som var den rätta medicinen?
Å, typiskt. Sonen arbetar mot mig också. Borde han inte sova förresten? Nu har jag två varma lakan på axlarna, eller där tog det fart igen. nypor ovanför... vilken muskel det nu kan vara.
nu är jag till och med uttråkad själv.
Och där slår sonen i skrivbordet och händerna som hunnit till mina öron försvinner snabbt.
paus
om man ska skriva med en liten kompis i knät bör man inte ha andra saker på sitt skrivbord, särsk ilyti rn kamera. oc dl aikulöa'uuuu k
(g - mental note: en delvis fungerande metod)
theme.postedin: Tok och roligheter | Permalink | Kommentarer [4]
Jag förstår inte. Men jag tänker på din monolog du hade. Visst hade du på dig en stor rosett?
Skrivet av P den 19 oktober, 2008 kl. 14:38 #
P: nä, jag fattar inte heller. Det var en mut-text. Försökte få sjukgymnasthänder att stanna på ryggen medan jag skrev... inte helt lätt.
Skrivet av g den 20 oktober, 2008 kl. 09:40 #
Hahaha, jag trodde att allt handlade om sonen :-D
Skrivet av maria den 22 oktober, 2008 kl. 16:46 #
Maria: Jo, kan förstå den tolkningen :)
Skrivet av g den 25 oktober, 2008 kl. 12:09 #