Hon sms:ade igår förmiddag och undrade om vi inte kunde prata. Jag glömmer ofta bort min mobil en hel dag och såg meddelandet först på kvällen.
I en tidigare del av livet brukade vi fastna där, efter bron, vid vägskälet. Ibland cyklade Ö några varv runt oss medan vi var fångade i vårt samförstånd; i diskussioner om livet och i drömmar om framtiden.
Numer får vi nog klappa oss själva på axeln om vi lyckas höras av två gånger per år. Ändå räknar jag henne till en av de människor som står mig närmast... Ja, kanske inte i nutid, men närmast från dåtid... om man nu kan räkna vänskap i dåtid?
Om jag skulle välja några personer som betytt mycket för min egen utveckling skulle hon nog glida in på topp fem, kanske till och med topp tre.
Igår ringde hon om sitt senaste projekt [även om vi pratade väldigt mycket g i jämförelse], eftersom hon ville höra mina tankar kring temat.
Och jag tänker att den sortens vänskap är ovärderlig. Den vänskapen där man känner samförstånd men ändå utmaning, där man stimuleras till nya tankar.
Tack T för att du finns där ute, långt borta men ändå nära.
(g)
theme.postedin: tacksamheter | Permalink |
