Om man inte har något annat för sig kan man alltid se film. Vi har lyckats beta av några sevärdheter på senaste tiden.
Vi hade båda läst boken (av Åsa Larsson), men det visade sig att vi inte mindes detaljerna, och kanske var det därför filmen fungerade helt ok. Dessutom berördes nog hjärtat lite extra av den vackra Kirunavyn och vi undrade båda hur vi ska klara oss utan en riktig jul i år?
Nå, filmen då? Den bygger, som sagt, på Larssons kriminalroman och visar en hemvändande Rebecka Martinsson (Izabella Scorupco) som återvänder till Kiruna då hennes barndomsvän ringer och ber om hjälp. Det visar sig att vännens karismatiske bror blivit mördad och att systern blivit anklagad för mordet som skett i den framgångsrika religiösa sektens nybyggda kyrka, där båda syskonen (men även Rebecka) varit medlemmar.
Filmen är spännande och det känns som att den har ett högt tempo. Jag lyckas till och med dras med av Persbrandts galna, blankblå ögon och nog kan han spela psykotisk alltid. Annars fastnar jag nog mest för trasiga Sanna, som spelas av Maria Sundbom. Sedan kan man såklart, likt Leif Lindblom (SvD-recensenten) ifrågasätta karaktärernas intressanta dialekter :)
Tarantinos hyllning till 60- och 70-talets filmera. Filmen kan sägas vara uppdelad i två delar där vi får följa två tjejgäng som förföljs av seriemördaren, Stuntman Mike (Kurt Russel). Den första halvans tjejgäng stryker med ganska lätt, medan den andra halvans tjejgäng visar var skåpet ska stå.
Och nog fungerar det: snygga brudar, våld och action insvepta i Tarantinostil. Jag kan inte annat än klappa med i hyllningskören. Dessutom faller jag för hans sätt att sammanföra gammalt och nytt, för tidsbilden blir lite dimmig mellan sjuttiotalsåk, jukeboxar, moderna mobiltelefoner och glamourtidningar med de senaste kändisarna på. Snyggt blir också parallellen till Kill Bill, som Svd-recensenten hittar (läs mer HÄR), där Tarantino använder sig av stuntkvinnan Zoe Bell och repliker från karaktärerna för att sammanföra de båda produktionerna.
Och till vännen med rosa gräsmattan: HÄR finns låtlista :)
Nä, det här kan väl ändå inte fungera tänkte jag när a kom dragandes med den gamle McClane i videoaffären? Den trötte hjälten är tillbaka och vi får som vanligt inte bara ta del av några ton helstekt action, utan även följa hjältens misslyckade familjebildstrauma. Denna gång skymtar frugan bara förbi i periferin, men den näsvisa tonårsdottern blir istället den som får omvändas och som moraliskt riktigt kommer tillbaka till pappafamnen mot slutet.
McClane har nu tagit steget in i 2000-talet och givetvis måste då handlingen spegla dataåldern och terrorism. För mig fungerar det som spänningshöjare då en av farhågorna med det moderna samhället är just det som filmen bygger på: Vad händer om alla moderna system kraschar eller tas över av elakingar.
Sedan kommer givetvis repliken "Yippie-ky-ya motherfucker!" som vi alla väntat på och vi kan landa i vardagen efter drygt två timmars fartfylld underhållning.
(g - som känner sig underhållen)
theme.postedin: Film, teve och musik | Permalink | Kommentarer [0]
