Nej, jag har ännu inte läst ut sista Harry Potter-boken... Har nu bara epilogen kvar och den känns inte helt upphetsande...

Började istället på Marjaneh Bakhtiaris bok Kalla det vad fan du vill och fastnade i familjen Irandoust värld ett tag. I Bakhtiaris persongalleri blandas klichéerna med det allmängiltiga och jag pendlar mellan igenkänning och avståndstagande, för här är världen inte svart och vit. Vi får exempelvis möta en farfar som minsann inte är rasist, men som tycker att "di kommer hit åo taor våora skattepingar" (s. 79) och en mamma som upptäcker att vardagssvenskan är mer än vad SFI-lektionerna erbjuder:

"Svenskar är tacksamma människor. Det hade Panthea hört i affärer, på bussar och till sist på jobbet. Hon insåg snabbt att ett enkelt tack inte alltid räckte. Nej, olika tillfällen krävde olika slags tack." (s. 38)

För att inte nu falla i den fällan som Bakhtiari försöker undvika, måste jag då här påtala att detta inte bara är en "mångfaldsroman", om man med mångfald endast menar etnisk tillhörighet. Utan här ryms även generations- och familjeskildringar, som verkar spänna över både tid och rum, och det är framförallt här som jag tycker att det allmänmänskliga visar sig och ger igenkänning.

Bakhtiari skildrar olika perspektiv och låter allt från en mormors besvikelse, när hon väl får träffa sina barnbarn, till en pappa som vill att hans barn ska "drömma hans drömmar" ta plats i berättandet. Hon väljer också att skriva dialogen som den låter, vare sig det gäller skånskan, slanguttrycken eller den jamaikanskfärgade engelskan. Något som verkligen ger karaktärerna en egen ton. Ofta inleds kapitlen med någon rad om de olika personligheterna. Här kommer tre av mina favoriter:

1. "Pernilla Sundén var lite som don Vito Corleone. Hon glömde aldrig dom som ställde upp för henne, dom som gjorde henne tjänster. Och hon förlät aldrig dom som inte gjorde det." (s. 235)

2. "Cezar svettades mycket. Ovanligt mycket. Speciellt under fotsulorna." (s. 273)

3. "Soroush hade allt: utseendet, flaggan på väggen och ett guldifierat Iran runt halsen" (s. 255)

Bakhtiari skriver ofta både ironiskt och humoristiskt om hur det kan vara att leva i Sverige, som nedan då hon beskriver Amirs inställning till svensk teve:

"Det var inte så att Amir aldrig tittade på svensk tv. Det fanns bara inte så mycket att titta på. Antingen kom dom med varningar om dom senaste undersökningarna som visade att något var farligt, eller också samlade dom in pengar till fattiga barn. Och så hade dom en massa tävlingar som var slöseri med allas tid, för att inte tala om alla ointressanta avslöjanden [?] Det var inte intressant och debatterna blev tråkiga att lyssna på när för många 'komplikationer', 'befaranden', 'rön', 'konjunkturer', 'implikationer' och 'spekulationer' höll honom på åskådaravstånd." (s. 213)

Eftersom jag äger en citat-passion kommer här en slutgiltig passus, som dessutom kan förklara titeln (om den nu behöver någon förklaring):

"Kalla det ett avlångt land. Kalla det en tiger som skäms. Kalla det Switzerland eller Schweiz. Kalla det vad fan du vill." (s. 154)

Om nu inte citaten fått er nyfikna på denna bok, så får ni ta mitt ord på att den ändå är värd en läsning. Inte bara för persongalleriet utan även för Bakhtiaris samtidskänsla.

(g)