Ibland, eller ganska ofta, blir jag så där äckeltacksam. Det hände häromdagen när jag läste vår billig-prenumerations-DN och fastnar i artikeln från den 19 december (”Våldtäkt mot kvinnor vapen i krigets Kongo”) om Rebecca Masika Katsuvas som efter att ha våldtagits tillsammans med sina döttrar av soldater, och tvingats se på när hennes make mördas, bestämmer sig för att hjälpa andra våldtäktsoffer.
Jag gråter och inser att mina tårar inte hjälper ett dugg.
Sedan gör jag en bladvändning i DN-högen och läser om Alice Kunke som förespråkar ”tänk globalt agera lokalt” och det kanske är det som är sanningen.
Som min bror trött konstaterade vid juleljusens sken: ”det är alltid hos sig själv man måste börja”.
Och det är så lätt att skriva ord.
(g - lite trött och allvarsam)
theme.postedin: tacksamheter | Permalink |
