undervinrankans blogg

För många, många år sedan deltog jag i en Workshop i Västerås. Hade blivit erbjudan att delta i denna kurs av min arbetsgivare.... och jag tror i dag att kursen i Västerås gjorde att mitt liv tog en helt annan riktning.

Ganska spännande det där hur våra val kommer att påverka det liv man lever. Många gånger är man så oförberedd på att ett litet ja eller ett nej kan få så stora konsekvenser. Kursen "Being creative" handlade mycket om att se och förstå att jag och alla andra människor hade många möjligheter att påverka och bejaka den riktning vi ville att våra liv skulle ta. Det gällde i stort sett bara att veta och även att lita på vad man själv ville... Inte helt lätt för en småvilsen själ. Men, inte heller omöjligt.

Vi som gick på kursen jobbade alla med människor på ett eller annat sätt och vad vi lärde oss var också att använda starka uppbyggliga krafter och att stötta det som var gott och positivt i de människor vi hade att göra med, eller, i våra egna liv.

När jag kom hem till Uppsala igen efter dessa härliga dagar i Västerås, var jag helt exalterad och i ett lyckorus. Bubblade och pös över som en välskakad champangeflaska... Mina vänner skrattade och retades med mig. Men, de lyssnade också när jag berättade om mina nya insikter och höll med om att mycket verkade vettigt. Härligt tyckte jag.

På sikt gjorde nog de där dagarna i Västerås att jag till slut vågade välja. Efter att ha jobbat i åratal med att bistå och hjälpa andra människor på det allra bästa sätt jag kunde valde jag ett liv som konsthantverkare för att få skapa och uppfylla mina egna drömmar...

Nu för tiden är jag ofta ute på nätet och snokar. Kom på att jag skulle kolla om jag hittade någonting om Mike Pegg som höll i kursen i Västerås. Hittade en hemsida på engelska som kanske kan vara intressant för dig som inte har träffat på Mike Pegg tidigare.  Att berika livet är ju aldrig fel!

Med mycket tvekan skriver jag om detta... Men nu är det såhär, gränsen är nådd!! Jag orkar inte med att ha det såhär! Måste få ventilera det som sker i min närhet. Och det som plågar och gör mig skiträdd.

Sedan hösten 2009 har det bostadsområde där  Olle och jag lever varit utsatt för en massa bilbränder. Detta både inom vårt bostadsområde och utanför området i angränsade gator. Boende, våra grannar i de 132 lägenheterna, har drabbats av ett 20-tal uppbrända bilar... Eftersom det inte finns så många bilar kvar på vårt område tror jag att vi och våran gamla, välfungerande bil, snart står på tur att uppeldas. Jäklar vad hemskt att ens sätta ord på detta!!!

I vår trappuppgång finns det sex lägenheter. Två hushåll har redan förlorat sin bil. En tillhörde en ensamstående mamma med två små barn. Äntligen hade hon sparat ihop pengar till en gammal bil som skulle bära henne och barnen till storköpsaffären och, i mån av lämpligt väder, till badplatsen eller till andra "nödvändiga" besöksmål. Lyckan varade någon vecka... sedan kom "brännarna"...

  Förra vecka slog pyromanerna till igen, min granne, en "grand old lady" vaknade - liksom jag - när bilalarmet körde igång. Hon har ett rejält hjärtfel och fick mycket svårt att andas. Hennes bil brann och ingenting kunde vi göra. Bara vänta på underbara Brandförsvaret. Grannbilen på parkeringen intill blev under dessa väntans tider så skadad att den också "gick åt pepperoni"...

Tänk er bara, att vakna och känna stark brandlukt via fönstret på glänt... Nästa steg var att öppna fönstret på vid gavel och se vad som åstadkom brandlukten... Visst andades jag ut när jag såg att det inte var våran bil - än - men ändå... Detta är så gräsligt att man bara inte vill vara med om något så hemskt.

Jag tog på mig morgonrocken, tog kameran och ställde mig i vår port för att invänta brandmännen... Fotade litet. Kändes som om det tog en oändlig tid innan "räddarna" kom.. men det gick nog ganska fort ändå.  Utanför dörren dök en annan granne upp. Hon har genomlevt två bilbränder och parkerar numera på annat ställe än på våran gård... Sova kan hon dock inte så bra... Hade från balkongen hört ett ungdomsgäng "stöka" förbi hennes hus och sedan försvinna ur sikte... Sedan kom billarmet och brandröken.... Hon gick ut för att kolla läget.  Mardrömmen bara fortsätter för henne. Jag drog in henne i säkerhet bakom vår port.  Nu hade hon "ågren" för att hon inte omedelbart ringde polisen när det där gänget dök upp. Men, det är ju svårt att alltid göra rätt. När gänget dök upp fanns det egentligen ingen orsak att tro att det skulle ställa till med en ny brand. Jag försökte trösta henne och få henne att inse att att sådant är omöjligt att förutse. 

Hur det nu än är, vi boende känner oss mycket otrygga just nu... Jag önskar så att dehär brännarna åker fast. De fattar nog inte alls hur illa de gör oss!! Fast, det är ju ingen ursäkt...

Olle och jag har minsann rört på oss! Katternas riktiga matte kom för att se efter de små liven och Olle och jag bilade till Norrland. Nu skulle vi ända till Luleå, min gamla hemstad och där mina föräldrar ligger begravna.

 Har inte varit där sedan år 2000... 10 år sedan min mamma helt oväntat dog... En stor hemsk händelse för mig.

 Syfte med vår resa nu var att delta i Olles fasters begravning i Piteå. Tanten var förstås gammal och jag hade bara träffat henne en enda gång men Olles släkt är helt underbart kärleksfulla och håller ihop, i gott och i mindre gott. Vi bara ville vara med och betyga vår delaktighet och vår vördnad.

Olles pappa Tore och faster M:s man, Gunnar, Tores bror, stod varandra mycket nära, för evigheter sedan, när de båda var unga. Senare, som vuxna,  bodde de långt ifrån varandra men närheten och syskonkärleken bestod. Nu är det barnen, kusinerna och deras familjer, som finns för varandra. Mycket härligt tycker jag som inte har så stor och "delaktig" släkt.

Begravningen var så fin! Högtidlig, vördnadsfull och full av värme/kärlek. Ja, sorg också förstås. Två barnbarn sjöng i Piteås vackra domkyrka och under samkvämet efteråt i församlingssalen både sjöng och spelade familjemedlemmar helt underbart. Jag grät mycket... det var så vackert... tänkte också på min mamma och min saknad efter henne... Kände/känner mig glad över att via ingifte höra till en så härlig släkt.

Att bila så långt underlättades av att vi kunde övernatta i Sundsvall hos vår vän H. Både på ditvägen och på hemvägen. I Luleå bodde vi hos några vänner. Jättebra och mycket trevligt! Vi stannande inte så länge på någon plats men hann surra, äta gott och klunka litet vin.

Luleå är - tror jag - numera en mycket dynamisk stad. Verkar alltid var något på gång vilket säkert är bra och trevligt för innevånarna. På min tid - för hundra år sedan - var staden stillastående och ingenting hände. Vi ungdomar fikade och sneglade på varandra.... drömde och spelade upp våra tonåriga existensiella våndor... frös, led och många av oss längtade bort... livet pulserade någon annanstans, men var var det???? Tja, det blev, ut och leta! Livet, hallå, var är du????? Söker man så hittar man också, både det ena och det andra. Jag gav mig iväg och har inte sökt färdigt än!

Olle och jag letade länge på Gammelstadens kyrkogård efter mina föräldrars grav. Till slut var jag alldeles förtvivlad. Ingen hade jag att fråga, det var fredag sen eftermiddag, och Olle och jag hade hjälpts åt att söka. Ingen framgång. Just när jag nästan hade gett upp hittade jag rätt text på stenen. Bakom den vidvuxna rosenbusken fanns mina föräldrars namn och jag andades ut, klappade sten och viskade några ord till min mamma. Jag saknar henne så himla mycket ibland! Hon var en så härlig lyssnerska och hade alltid ett överflöd av uppmuntran och glädje att dela med sig av! Visst, hon finns väldigt mycket inom mig fortfarande och att klappa en gravsten är förstås inte alls samma sak som att krama henne...  Men, eftersom det var där hon landade, en dag för 10 år sedan, kände jag mig extra nära henne, Margit, genom att röra stenen.

Hemresan var lång, även om vi stannade en kväll och natt, i Sundsvall ... Vete fasen om vi någonsin åker till Luleå igen? 

Hej på er alla! Till min stora förvåning har jag insett att jag har ganska många läsare... trots att jag inte skriver så ofta. Vad tålmodiga ni är!

Idag tänker jag fundera över Borrelia. Är kanske litet paranoid eller bara orolig... Fick ju själv - medvetet - Borrelia för några år sedan. Visste att jag haft en fästing just där där hudrodnaden bara växte och växte... men, hur är det alla andra gånger? Jag menar när det inte uppstår någon hudrodnad eller när man bara inte ser den??? Jag fick  antibiotika men tog den kål på allt elände? Alla vi som bor eller befinner oss i de omfattande "riskområdena", hur medvetna är vi om Borrelians symptom eller vad sjukdomen kan ställa till med???

Jag verkligen hatar fästingar! Och har för tillfället ont i ryggen... Kanske skulle gå och ta ett blodprov för att kolla om jag bär på Borrelia... Vill inte, men allt är ju möjligt om man är ute i skärgården så mycket som Olle och jag är....

Lite läskigt tycker jag nog att det är när man googlar på Borrelia och får upp information att svensk sjukvård inte är så haj på behandling av detta.

I början på sommaren läste jag i tidningen "Skärgården" om en kvinna som efter två år "diffus" sjukdom hamnat i rullstol... Ingen förstod riktigt vad hennes problem handlade om... Först när hon träffade en ny distriktsläkare togs prov på Borrelia och hon fick en  högdosbehandling av antibiotika. Nu så sakteliga mår hon bättre... men, hon hann förlora mycket under sin sjukdomsperiod. Usch, vad läskigt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur många människor det är som bär på en oupptäckt och därför obehandlad Borrelia... Kolla er, säger jag! Bättre en gång för mycket än en gång för litet!

Nu, under denna fantastiska värmebölja, passade det bra att befinna sig på sjön.

Vi åkte i veckan ut till Vätö och segelbåten med några vänner, K och D, samt K:s halvvuxna son. Här skulle seglas. Nätterna skulle vi tillbringa i stugan på Vätö men annars skulle vi bara bada och frasa fram i tillvaron.

Det gjorde vi också. Badade som tokar när tillfälle gavs, såg en del av Stockholms norra skärgård och återvände på kvällarna till Vätö. På verandan "bubblade" vi med rosa och med x antal jordgubbar. Smaskens! Vi åt förstås god mat också och hade det jättetrevligt med varandra. Sista seglingsdagen begav vi oss till Lidö, Österhamn. En ganska liten vik med bra klippor och även en gammal brygga som man kan lägga till vid. Att vandra omkring på ön är också trevligt, finns både ett vandrarhem, restaurang och en glasskiosk. Som båtresenär är det också roligt att titta på de andra flytetygen. Så blev det dags för denna vandringstur på klipporna för att granska alla båtar.

Alla utom jag gick iväg. Trippade fram emot stäven, klättrade ned för stävstegen och klev över till klippan. Jag skulle bara ta på gympadojjorna och så skulle jag spring ikapp de andra.....

Efter en stund var jag klar men då hade de andra försvunnit ur sikte. Klev ner på stävstegens nedersta steg, greppade tamparna i var sin hand, och skulle just ta steget till klippan......

Schviiisch, åkte jag - på stävstegen - som med en hiss, ned i vattnet. Jag fick hjärnsnörp! Bara höll fast i tamparna och tyckte att jag, till varje pris, måste ta mig upp för den glashala algbevuxna stenen. Förunderligt hur man beter sig!!!! Jag började ropa på hjälp och visst kom det några människor som försökte hjälpa mig men, det gick förstås inget bra.... Klippan var för brant och hal, helt omöjlig att komma upp för. Fast, det insåg jag inte just då.

"Men du, släpp allt och vada till barnens badplats!" sa plötsligt närmaste båtgrannen....

Jämaligen, det visste jag ju att den låg alldeles bredvid. Och både simma och vada var ju helt möjligt för mig som inte brutit något ben eller så... Gud vad knäppt man reagerar när paniken slår till! Jag släppte tamparna och landade med vatten till armhålorna. Sedan vadade jag till barnbadet och mardrömmen var över. Båtgrannen fiskade upp stävstegen och jag klev upp på hans båt för att sedan klättra över till våran. Stävstegen satte jag fast igen men tro inte att jag vågade mig på att prova på någon landstigning.

På kvällen upptäckte jag att jag fått stora blåmärken under vänstra armen.... Mitt paniska fasthållande av tampen hade lämnat spår... Men, strunt i det, blåmärken försvinner... Jag är glad att inget värre hände, varken mig eller de andra. Fast, hur fasen ska jag våga använda stävstegen igen???

Vi har varit på landet .... Vätö.... några dagar. Håller på, tillsammans med släkten, att fixa till Olles pappas stuga. Där finns det oändligt mycket att göra, både inomhus och utomhus.

Katterna var med för andra gången i år. Efter att ha vråljamat ut sitt missnöje hela vägen från Uppsala till slutstationen på Vätö slapp de äntligen ut ur burarna och fick fortsätta att utforska "vidderna" runt omkring stugan. Sagolikt underbart för dem tror jag. 

Skrangelbenta Lillo vill helst vara ute hela tiden.  Han snokar i alla snår,buskar och stenrösen. Hittade honom djupt försunken vid anblicken av det vackra blåa panoramat framför den klippa han satt på vid stranden. Katter kan se så himla filosofiska ut ibland! Tänk bara att för första gången få se Havet!

Lilla hungriga "Prickiga Korven", Seven tyckte nog också att det var roligt att snoka runt men eftersom hon är väldigt fixerad vid matskålen blev hennes utflykter i det gröna inte så långvariga eller utsträckta som Lillos.... En tugga då och då är livets höjdpunkt!!

Alla katter är jägare och denna gång tog kissarna var sin näbbmus. Deras första byte någonsin... Äckligt tycker jag som avskyr möss men katterna var både stolta och smått förundrade över sina bedrifter. Vad kan man göra annat än berömma dem.

En morgon knattrade det väldiga . Till slut fick jag syn på hackspetten högt uppe i en ek. Hmmm, snygga fjädrar som man skulle kunna ha till en hatt!

Nu är vi hemma i Uppsala igen och det torde dröja ett tag innan katterna kommer ut på vift igen. Bilåkandet är jobbigt för dem. Vad synd!

Hej!

Sitter på altanen med lilla minidatorn. Har just ätit kvällsmat och fick för mig att det var omöjligt att gå in... Plockade snabbt upp Olles lilla mini, den som han numera ska ha med sig i segelbåten, kopplade alla "trådar" och si, nu sitter jag här ute, smuttar på litet rött och skriver några rader.

Dagen har varit underbar! Varmt och gott i solen. Äntligen är något av sommarvärme här! Våra kissemissar vill bara vara ute. Hittills håller de sig - lyckligtvis - inom rophåll. Med jämna mellanrum går jag ut och tjoar på dem. Får jag bara koll på var de är känner jag mig lugn och låter dem vara.

 Spinkiga ömhetstörstande Lillo har upptäckt att han, om vi inte släpper in honom i tid, kan bajja på gräsmattan. (Vilket ämne att skriva om!) Jag skrattade dock gott första gången jag såg honom med vippande svans mitt på gräsmattan. Finns det kattpåsar? Tja, det gör det väl... Att även jorden som omger altan går att använda, det har han inte fattat än. Tack, säger alla plantor.

Vår lilla fontän porlar så mysigt, här bredvid där jag sitter. Fåglar kvittrar och vinrankorna växer. Många kvistar frös i denna kalla vinter som vi hade. Tror inte att jag får ihop några 22 kg druvor i höst men är glad att många rankor ändå klarade sig!

Idag trippade en liten kråkunge i gräset. Verkade ha svårt att få luft under vingarna. Våra kissar var väldigt intresserade ju närmare den lilla kraken kom. Jag klarade inte av situationen och bar resolut in katterna. Några timmar senare hade den lilla fågeln pressa in sig till grannarna genom trådstaket. Kommer den inte upp i luften dör den förstås.... Men nu har jag inte längre så mycket koll på den. Vill inte heller att katterna ska "kalasa" på det lilla livet. Verkligheten är bra grym ibland.

Snart är det midsommar och jag hoppas att du som läser detta kommer att ha det gott "i denna ljuva sommartid" på något bra sätt!

Vi hörs!

Hej och hå! Här sitter "nattugglan" och väntar på att jordgubbarna ska torka färdigt! Älskar jordgubbar och just nu är jag omgiven av ljuvlig doft från dessa underbara bär.

I åratal har jag smådrömt om att köpa en tork för svamp örter och frukt. Har längtansfullt läst och pillat smekfullt på annonser i "Land". Att kolla vad en sådan tork egentligen kostar, har jag aldrig vågat. Trodde det rörde sig om tusental kronor... och det var liksom inte riktigt möjligt för mig.

För några veckor sedan pajjade min färgskrivare. Antagligen av ålderskrämpor. Jämaligen!!! Både Olle och jag är ganska aktiva med olika projekt och en färgskrivare känns oumbärlig. Jag måste ju  bl a kunna skriva ut mina etiketter till vinflaskorna!

Vi började spana.... En dag åkte vi till Media Markt, nyöppnat här i Uppsala. Jag höll på att svimma! En jättelokal fylld med elektroniska prylar, en masse. Vem ska köpa allt det här, tänkte jag och började snoka runt. Tror ni inte att jag hittade två olika sorters svamp- och annat torkare. Lyckligtvis fyllde jag år några dagar senare så jag lyckades övertala Olle att en torkare var oumbärlig i vårt hem. Åtminstone var det en bra födelsedagspresent...

Nu sitter jag här några veckor senare och känner mig riktigt lyrisk! Tänk att lycka ibland kan vara en svamptorkare! Har framgångsrikt prövat på att torka färska egenodlade kryddor som oregano och mynta. Har torkat lök, vitlök, paprika, pepparväxter och citronskal som jag sedan blandade med malda pepparkorn och havssalt. Rubbet körde jag sedan i mixern och fick en underbar kryddmix! Halleluja! Jag älskar goda dofter! Och smaker!

Tänker nu på den kommande svamptiden. Hoppas att jag får följa med min granne C på nya äventyr i svampskogen. Tänker muta henne genom att fresta med lån av min tork... Trallallla...

Nu har det hänt! Jag har äntligen tappat upp mina vintunnor och nu har det blivit en massa flaskor...

Jag har förstås gjort egna etiketter. Såhär ser "lappen" ut som ska smycka mina flaskor med fläder/vindruvsvin.

Skrivaren har pajat så jag har inte ´kunnat skriva ut denna ännu men hade en annan etikett som jag tidigare gjorde och några av dessa har jag kleta på några av flaskorna. Kan inte vänta... Otåliga jag!

Hade tre tunnor så dert blev både rött, vitt och något roséaktigt vin. Spännande tycker jag.

Jaa, nu är det bara att avnjuta dessa... more or less... Är väl inte helt perfekt i mitt vinberedande än men tycker att årets resultat ÄR BÄTTRE!

Åååå, nu är den här! Våren den ljuvliga!! Vad jag har längtat! Dethär med vinter, snö och kyla, är inte min grej.

Tacka vet jag spirande grönska och ystra katter. Hinner knappt stiga upp på morgonen innan jag blir "lotsad" till altandörren av en ivrigt jamande, pockande Lill-O.  Han bara dör - nästan!- om han inte omedelbums får komma ut och snusa på friska luften. Att en och annan grannkatt eventuellt också kan dyka upp, inom synfältet, tycker han är superspännande! Och, litet otäckt... Man vet ju aldrig vad det främmande skrället kan tänkas ställa till med!

Seven är mycket mera cool, väntat tålmodigt tills dörren öppnas och slinker sedan ut på äventyr. Det senaste som katterna hittat på är att så smått börja undersöka de högväxande "vägarna", dvs träden ochg buskarna..... Lill-O sprang nyligen med swung uppför ett ungt fläderträd. Ritsch, ratsch balanserade han på de tunnaste grenarna. Hur skulle detdär gå? Jag gick in för att hämta kameran och när jag kom ut igen var kissen tillbaka på gräsmattan. Hmmm, undrar just om han trillade ned...

Själv håller jag på med hattar och coiffer. Det är bara, hur roligt som helst, och jag vill egentligen inte göra något annat! Men, måste förstås skärpa till mig och även tillverka sådant som jag vet går att sälja! Skriver om mitt hattskapanden på min nya blogg, Steg mot drömmen om hattskapande och kommer nog att lägga mest energi på denna blogg i framtiden. Hittar du som läsare inga nya inlägg här så sök på min nya blogg!