undervinrankans blogg

Vi har varit på landet .... Vätö.... några dagar. Håller på, tillsammans med släkten, att fixa till Olles pappas stuga. Där finns det oändligt mycket att göra, både inomhus och utomhus.

 

Katterna var med för andra gången i år. Efter att ha vråljamat ut sitt missnöje hela vägen från Uppsala till slutstationen på Vätö slapp de äntligen ut ur burarna och fick fortsätta att utforska "vidderna" runt omkring stugan. Sagolikt underbart för dem tror jag. 

 

 

 

 

 

Skrangelbenta Lillo vill helst vara ute hela tiden.  Han snokar i alla snår,buskar och stenrösen. Hittade honom djupt försunken vid anblicken av det vackra blåa panoramat framför den klippa han satt på vid stranden. Katter kan se så himla filosofiska ut ibland! Tänk bara att för första gången få se Havet!

 

Lilla hungriga "Prickiga Korven", Seven tyckte nog också att det var roligt att snoka runt men eftersom hon är väldigt fixerad vid matskålen blev hennes utflykter i det gröna inte så långvariga eller utsträckta som Lillos.... En tugga då och då är livets höjdpunkt!!

 

 

 

 

 

 

Alla katter är jägare och denna gång tog kissarna var sin näbbmus. Deras första byte någonsin... Äckligt tycker jag som avskyr möss men katterna var både stolta och smått förundrade över sina bedrifter. Vad kan man göra annat än berömma dem.

 

En morgon knattrade det väldiga . Till slut fick jag syn på hackspetten högt uppe i en ek. Hmmm, snygga fjädrar som man skulle kunna ha till en hatt!

 

 

 

Nu är vi hemma i Uppsala igen och det torde dröja ett tag innan katterna kommer ut på vift igen. Bilåkandet är jobbigt för dem. Vad synd!

Hej!

 

Sitter på altanen med lilla minidatorn. Har just ätit kvällsmat och fick för mig att det var omöjligt att gå in... Plockade snabbt upp Olles lilla mini, den som han numera ska ha med sig i segelbåten, kopplade alla "trådar" och si, nu sitter jag här ute, smuttar på litet rött och skriver några rader.

 

 

Dagen har varit underbar! Varmt och gott i solen. Äntligen är något av sommarvärme här! Våra kissemissar vill bara vara ute. Hittills håller de sig - lyckligtvis - inom rophåll. Med jämna mellanrum går jag ut och tjoar på dem. Får jag bara koll på var de är känner jag mig lugn och låter dem vara.

 

 

 Spinkiga ömhetstörstande Lillo har upptäckt att han, om vi inte släpper in honom i tid, kan bajja på gräsmattan. (Vilket ämne att skriva om!) Jag skrattade dock gott första gången jag såg honom med vippande svans mitt på gräsmattan. Finns det kattpåsar? Tja, det gör det väl... Att även jorden som omger altan går att använda, det har han inte fattat än. Tack, säger alla plantor.

 

 

Vår lilla fontän porlar så mysigt, här bredvid där jag sitter. Fåglar kvittrar och vinrankorna växer. Många kvistar frös i denna kalla vinter som vi hade. Tror inte att jag får ihop några 22 kg druvor i höst men är glad att många rankor ändå klarade sig!

 

 

Idag trippade en liten kråkunge i gräset. Verkade ha svårt att få luft under vingarna. Våra kissar var väldigt intresserade ju närmare den lilla kraken kom. Jag klarade inte av situationen och bar resolut in katterna. Några timmar senare hade den lilla fågeln pressa in sig till grannarna genom trådstaket. Kommer den inte upp i luften dör den förstås.... Men nu har jag inte längre så mycket koll på den. Vill inte heller att katterna ska "kalasa" på det lilla livet. Verkligheten är bra grym ibland.

 

 

Snart är det midsommar och jag hoppas att du som läser detta kommer att ha det gott "i denna ljuva sommartid" på något bra sätt!

 

Vi hörs!

Hurra, hurra, vad härligt! För det är skillnad på dropp och dropp! Näsdropp, som jag har just nu, är bara BLAJ! Men, det härliga droppet ute är hett efterlängtat! Äntligen har det kört igång! Det = VÅREN! Jag är så hungrig på altanvärme! Vill ha dörren öppen och kunna gå ut åtminstone en pytteliten stund och gotta mig åt sol och värme. Inte frysa, inte vara jättemycket påpälsad! Och ut vill också katterna...

 

 

 

 

 

"Prickiga Korven" är tjockare än någonsin... Ujj, uj. Vad ska riktiga matte säga när hon kommer hem från Indien... Frisk luft är jättehärligt, sa kissen och gäspade stort i solskenet. Lilla matvraket gjorde sedan ett litet försök att plumsa i snön och ploga sig fram. Men, det gick inget bra... trevligare var det nog att springa på den höga altanväggen och spana efter äventyr...   

 

 

 

 

 

 

 

Den tunnpälsade Gnällspiken Lill-O struntade totalt att stoppa tassarna i någon otäck snö. Han nöjde sig med sol och utsikt även om han fick trängas med lite vinranksrevor... Flämtade förnöjt, och njöt. Hiskeligt! Det syntes lång väg!

 

 

Olle har skotta bort en massa snö idag. Längst ned, mot träplankorn, var det bara is. Hmmm. Nu ligger det en stor snödriva utanför altan. Hoppas att den smälter illa kvickt!!!

 

I dag har jag lagt upp en länk till min nya hattblogg. "Steg mot drömmen om hattskapande". Började med att skriva, på mitt alldeles egna sätt, både på engelska och tyska, förutom på svenska... Nu har jag lagt in en översättare på bloggen... Det funkar väl sådär med en sådan, men det blev väldigt mycket jobb att försöka uttrycka sig på 3 språk...  Är nog roligare att "lägga krutet" på att lära sig mer om hattskapande... I den där bloggen tänker jag mest skriva om vad som dyker upp på min väg mot större kunskap om hur man tillverkar hattar. Har du lust så tag dig gärna en titt!

Solen skiner och det känns väldigt mycket höst i luften. Vart tog sommaren egentligen vägen? Inte vet jag... bara att det, vad det nu var, gick väldigt fort. Som vanligt. I sommar var våra lånekatter en riktig bromskloss för impulsiva segelturer och andra påhitt... Inte helt oväntat! Men, en kär bromskloss! Nu ligger båten här i Uppsala och om några veckor är det dags att ta upp den på land. Olle blir lessen över blotta tanken på detta... Kallar denna upptagning för "årets värsta dag".

 

 

De senaste dagarna har varit litet turbulenta. "Lillskruttan", matvraket Seven, fick i helgen en svullnad under ena ögat. Detdär blev bara värre och värre! Ivrigt telefonerande med riktiga matte uppstod. Hon ville att vi skulle försöka skölja ögat med uppkokt vatten och några saltkorn i detta. Vi försökt. Det verkade inte ha någon som helst verkan...

 

 

Vad svårt det är att beskriva ett tillstånd på telefon! Inte överdriva och inte heller förringa de symptom man ser. När kissen slutade reagera på "skrammel" i matskål bestämde jag att vi bara måste gå till någon veterinär med henne. Riktiga matte snokade på nätet och beställde tid följande dag hos en närbelägen sådan och kom också själv hit till oss i tid för besöket. Hon fick tårar i ögonen då hon såg kissemissan. "Jag trodde du överdrev", snyftade hon... "Men nu förstår jag varför du var så orolig!"

 

Veterinärn sövde den lilla smirran, hittade en håla med var ovanför en tand, drog ut tanden och rensade bort varet. Efter ca en timme fick vi åka hem med den lilla vingliga kissen. Jättemycket pengar kostade det hela men Seven är på väg att bli frisk! Åhhh, vad skönt! Har man ett djur så har man ju också ansvar för det. Ni må tro att hon var hungrig när hon kvicknat till ordentligt! Det lilla matvraket!

 

 

Från katt till höna. Har hittat en rolig blogg, mycket läsvärd, som heter Koola Viola  Läs och njut!

 

 

Vad frihet kan ställa till med.... Bland annat tillrättalägga en uppfattning om en katt.

 

Lill-O, vår ömhetstörstande "lilla" skruttkatt, visserligen drygt 5 kg, men dock, har visat upp mer av sig själv. Dr Jekyll and mr Hyde.... Fast, egentligen handlar det nog om instinkter och helt adekvat beteende. Katternas riktiga matte har informerat oss om att båda kissarna är steriliserade/kastrerade.....Men, vad då??! Skruttkatten är minsann väldigt aktiv för att vara snöpt!

 

 

 

 

  

Kan ni tro att dethär lilla fridsamma djuret kan bli en furie???? Jajjamensam!! Brölande, vrålande och med all sina korta hårstrån utspretade. En  syn för gudarna! Naturkrafter. Mindre roligt för grannarna och deras katter...

 

Från ett hörn av trädgården, det där uthustak och vildvuxna växter frodas hörs numera då och då kattskrik. Lill-O verkar mestadels vara inblandad. Känner mig faktiskt smått orolig, både att han ska skada något djur eller bli skadad själv.... Jämaligen vilket dilemma! Antagligen bör vi nog rådfråga någon veterinär. Skrället är nog inte av med all sin "manlighet". Kan tänka mig att han har en testikel kvar i magen någonstans...

 

Häromdagen kom en främmande katt in till oss genom den öppna altandörren. Smet in under soffan och Lill-O låg där framför soffan, på väg under, stel som om han vore gipsad med alla hår i raggposition och de ljud han utstötte var ytterst hotfulla, högljudda och mycket skrämmande. Lyckades ta tag i honom och slängde in skrället på toa innan katastrofen var total. Inkräktare smet ut illa kvickt och kommer troligen aldrig tillbaka.

 

Men, vad gör vi? Veterinär, ytterligare ingrepp eller ej??? 

 

 

Påsken är här. Hungriga vänner dök upp. Olles dotter kom. Solen har vräkt sin gudomliga värme över oss och vi har tillbringat mycket tid på altanen och gräsmattan.

 

Tänk vad underbart vi har det i Sverige med våra fyra årstider. Vi märker verkligen skillnaden. Nu är det vår!!!!

 

 

 

 

 

 

Det är inte bara vi människor som lyfter hjärtat och "snusar in våren"!!!!!

 

I Uppsala med omgivning har vi varje påsk möjlighet att följa vissa spår som leder till olika konstnärer. Bäst är det att ha bil som ger en möjlighet att åka "spåret" så långt man har lust. I år åkte vi Konstsafari mot Östhammar. På vägen fanns flera människor/konstnärer som vi känner eller har haft att göra med på olika sätt. Jättekul att ses igen! Och roligt att se "nya spår" som uppkommit sedan vi sågs sist.

 

Idag har vi varit i Norrtälje hos Olles pappa. Nittiotre och väldigt närvarande! Vilken förebild! Jag tror att han är väldigt nyfiken fortfarande. Ser och hör dåligt men vill ändå veta det mesta. Så vill jag också vara när jag blir nittiotre!

 

Lill-O älskar att hänga på axlarna. Då kommer han riktigt sådär nära som han vill komma. Ibland nafsar han mig i håret eller i örat. Lätt, lätt och kärleksfullt. Och så kurrar han utav bara den. Det är ganska mysigt tycker jag, utom när jag har för tunn tröja på mig. Även klippta klor kan raspa bra...

 

 

 

Varje dag måste han ha flera doser av detta att sitta/hänga på axlarna. Litet tungt är det förstås, han väger kring 5 kilo, men, vad gör man inte....

 

I dag lyste våren redan vid frukosten, starkt och uppfordrande, in genom fönstrena i vardagsrummet. Aha, det blir ändå mera vår! Härligt! Nu skulle jag vilja öppna altandörren och släppa in litet luft. Vågar inte... lilla "matvraket" Seven (kattan) är alldeles för rymningsbenägen. Och den andra, "gnällspiken" Lill-O, blir nervös så fort det knakar i altandörren.... Tror alltså inte att han smiter.

 

 

 

 

Som tur är kommer Olles dotter hit i påsk. Då ska vi nog träna med dörren på glänt. Känns bättre om hon också är med och bestämmer vad vi hittar på för träningsuppgifter. Dessutom kommer vi att få jaga rätt på den lilla loppan och Olles dotter är den person som Seven är mest förtrogen med.

 

Det har förresten gått riktigt bra med katterna. Nu har vi helt enkelt dörren till sovrummet stängd när vi inte är hemma.  Dominanta Lill-O har också lärt sig, efter en liten brottningsmatch när jag skulle medicinera honom, att jag bestämmer över honom. Tycker att vår uppgörelse blev riktigt bra och tydligt. ( Tro bara, för guds skull, inte att det blev våldsamt. Han är inte "knäckt" och han älskar mig fortfarande väldigt mycket.)

 

Tidigare skrev jag om att prata med katter. Det känns fortfarande aktuellt. Jag jobbar på med det och tycker att jag i dag förstår mig bättre på de små livens egenheter. När vi sticker iväg kramar jag katterna och berättar när vi tänker komma tillbaka. Inbillar (?) mig att det funkar, katterna känns lugnare. Spelar ingen roll egentligen, vet att det känns bra för mig...

 

Nu är det kris! Har problem med ömhetstörstande Lill-O, orientalkatten.

 

Han, liksom den andra katten är nio år och de har bott hos oss sedan augusti. Jag upplever att båda två har rotat sig bra hemma hos oss...Och vi behandlar dem ömt och kärleksfullt. Men, den dära "tjurskallen" är ganska dominant och blir det inte som han vill, expv, kel på beställning, jamar han argt och nästan hotfullt. Nästa steg är att han smyger in i vårt sovrum och lägger några fasta bajspluttar i vår säng! Tala om förbannad! Som tur är går det bra att lyfta bort eländet utan att det lämnar några synliga spår...  Det har nu hänt 4 gånger.

 

Olle och jag diskuterar hur vi ska tackla detta men känner oss ganska osäkra. Nu tänker jag be om hjälp! Om du som läser detta har något råd/förslag att komma med, skriv gärna en kommentar!

 

Gång två ertappade jag Lill-O i sängen, just som han stod och krafsade. Blev förfärligt arg med röst och kroppsspråk. Körde ut honom ur sovrummet och ignorerade honom sedan. Han blev mycket olycklig. På kvällen stängde vi in oss i sovrummet. Lill-O älskar att ligga på min arm och kurra innan jag släcker, sedan pyser han iväg och lägger sig bredvid den andra katten. Katterna har många sovplatser i resten av lägenheten så de känner sig trygga litet här och där. Framåt morgonsidan brukar de komma och "parkera" sig på eller runt mina ben.

 

Nästa dag var vi vänner igen och jag öppnade upp sovrummet. Allt flöt bra flera dagar tills vi var borta några timmar både på dagen och sedan några timmar på kvällen. Hittade några pluppar i vår säng  igen. Det enda vi gjorde då var att återigen hålla sovrumsdörren stängd.

 

Nu har det gått några dagar och igår hittade vi pluppar igen.... Då hade jag varit borta hela dagen. Men de hade sällskap/närvaro av Olle hela tiden. När jag kom hem var kattern överlyckliga. Jag kelade med dem en liten stund, fixade mat, åt och satte mig sedan ned. Lill-O blev mer och mer "irriterad" men jag höll inte ögon på honom. När jag pustat ut lekte jag med de små liven och vi hade det mycket trevligt ihop. Jag skrattar mycket åt deras tossigheter. Sängdags, och vad ligger där... Gud vad lessen jag blev! Städa upp, inte natta katterna och dra igen dörren. Jävlar! Igen!

 

Såhär kan vi inte bara ha det! Jag vet att det är svårt att bryta ett sådant här beteende, men vill så gärna försöka! Älskar ju katterna!

Jag menar förstås våra katter... (Fast, Olle frågade nyss om det var han som var gnällspiken. Gissa vem som i så fall skulle vara matvraket!)
 
Sitter i sovrummet och skriver på gammeldatorn. Här är det svalt så jag har pälsat på mig, extratröja och pulsvärmare. Måste sköta om skrivarfingrarna. Lyssnar på Tom Waits, njuter!

På vår säng ligger de små liven och snusar, hoptrasslade i varandra. De är så gulliga! Och så olika. En stor del av tillvaron sover de. Emellanåt, när de kvicknar till, leker jag och gossar med dem men inte jämt när de vill....

Som våra liv ser ut är både Olle och jag hemma mycket men vi har ändå saker som jag/vi måste göra, arbeta vid datorn, vid stickmaskinen, laga mat, städa och så vidare. Det är litet jobbigt att ha en femkilos katt hängande om halsen när man rumsterar i köket. Om Lill-O fick som han ville skulle jag ägna all hans vakna tid med att kela med honom. Det går inte, och det tror jag frustrerar honom.

Han jamar ynkligt  ibland. Speciellt sent på kvällen. Och jag som ska lära mig tala med katterna, vet inte alls hur jag ska få stopp på honom. Viskar till honom, med lugn och snäll röst, klappar om honom, men det förändrar ingenting. Nåja, vi får väl stå ut med detta. Eller, kanske jag en dag kommer på vad jag ska göra...

Seven, den självständiga, är mest av allt intresserad av att få tugga i sig litet mat. Hon äter inte mycket men många gånger. Katterna får en viss mängd foder varje dag. Jag delar upp det men ser till att det alltid finns något att äta. Seven, matvraket, kommer springande så fort det rasslar till Att bara ge dem mat när skålen är tom fungerar inte så bra. Det blir någon slags hets, speciellt för Lill-O, han äter för mycket för fort och sedan kräks han upp det mesta. Suck, inte helt lätt att ha två så olika katter. Nu börjar matvraket att bli litet rultig... Det är inte bra.

Har förresten roat mig med att läsa en hel del av Passagens bloggare.  Genom blänket av senaste inlägg får man snabbt ett ytligt intryck av en ny epistel. Många skriver ofta och samlar många "poäng"/sidovisningar. Kanske till och med hamnar på 50-i-topp listan. Förföriskt tycker jag.Detta är ny värld för mig, på Sprayblog satt jag mig ned, skrev och konstaterade via besöksstatistiken att tittare/läsare besökt min sida.. Ibland fick jag också någon kommentar. Det är roligt och sporrande att bli läst, det tycker jag verkligen! Men jag är ingen speciellt flitig skribent. Bara så att du vet!

Eva