undervinrankans blogg

För många, många år sedan deltog jag i en Workshop i Västerås. Hade blivit erbjudan att delta i denna kurs av min arbetsgivare.... och jag tror i dag att kursen i Västerås gjorde att mitt liv tog en helt annan riktning.

Ganska spännande det där hur våra val kommer att påverka det liv man lever. Många gånger är man så oförberedd på att ett litet ja eller ett nej kan få så stora konsekvenser. Kursen "Being creative" handlade mycket om att se och förstå att jag och alla andra människor hade många möjligheter att påverka och bejaka den riktning vi ville att våra liv skulle ta. Det gällde i stort sett bara att veta och även att lita på vad man själv ville... Inte helt lätt för en småvilsen själ. Men, inte heller omöjligt.

Vi som gick på kursen jobbade alla med människor på ett eller annat sätt och vad vi lärde oss var också att använda starka uppbyggliga krafter och att stötta det som var gott och positivt i de människor vi hade att göra med, eller, i våra egna liv.

När jag kom hem till Uppsala igen efter dessa härliga dagar i Västerås, var jag helt exalterad och i ett lyckorus. Bubblade och pös över som en välskakad champangeflaska... Mina vänner skrattade och retades med mig. Men, de lyssnade också när jag berättade om mina nya insikter och höll med om att mycket verkade vettigt. Härligt tyckte jag.

På sikt gjorde nog de där dagarna i Västerås att jag till slut vågade välja. Efter att ha jobbat i åratal med att bistå och hjälpa andra människor på det allra bästa sätt jag kunde valde jag ett liv som konsthantverkare för att få skapa och uppfylla mina egna drömmar...

Nu för tiden är jag ofta ute på nätet och snokar. Kom på att jag skulle kolla om jag hittade någonting om Mike Pegg som höll i kursen i Västerås. Hittade en hemsida på engelska som kanske kan vara intressant för dig som inte har träffat på Mike Pegg tidigare.  Att berika livet är ju aldrig fel!

Med mycket tvekan skriver jag om detta... Men nu är det såhär, gränsen är nådd!! Jag orkar inte med att ha det såhär! Måste få ventilera det som sker i min närhet. Och det som plågar och gör mig skiträdd.

Sedan hösten 2009 har det bostadsområde där  Olle och jag lever varit utsatt för en massa bilbränder. Detta både inom vårt bostadsområde och utanför området i angränsade gator. Boende, våra grannar i de 132 lägenheterna, har drabbats av ett 20-tal uppbrända bilar... Eftersom det inte finns så många bilar kvar på vårt område tror jag att vi och våran gamla, välfungerande bil, snart står på tur att uppeldas. Jäklar vad hemskt att ens sätta ord på detta!!!

I vår trappuppgång finns det sex lägenheter. Två hushåll har redan förlorat sin bil. En tillhörde en ensamstående mamma med två små barn. Äntligen hade hon sparat ihop pengar till en gammal bil som skulle bära henne och barnen till storköpsaffären och, i mån av lämpligt väder, till badplatsen eller till andra "nödvändiga" besöksmål. Lyckan varade någon vecka... sedan kom "brännarna"...

  Förra vecka slog pyromanerna till igen, min granne, en "grand old lady" vaknade - liksom jag - när bilalarmet körde igång. Hon har ett rejält hjärtfel och fick mycket svårt att andas. Hennes bil brann och ingenting kunde vi göra. Bara vänta på underbara Brandförsvaret. Grannbilen på parkeringen intill blev under dessa väntans tider så skadad att den också "gick åt pepperoni"...

Tänk er bara, att vakna och känna stark brandlukt via fönstret på glänt... Nästa steg var att öppna fönstret på vid gavel och se vad som åstadkom brandlukten... Visst andades jag ut när jag såg att det inte var våran bil - än - men ändå... Detta är så gräsligt att man bara inte vill vara med om något så hemskt.

Jag tog på mig morgonrocken, tog kameran och ställde mig i vår port för att invänta brandmännen... Fotade litet. Kändes som om det tog en oändlig tid innan "räddarna" kom.. men det gick nog ganska fort ändå.  Utanför dörren dök en annan granne upp. Hon har genomlevt två bilbränder och parkerar numera på annat ställe än på våran gård... Sova kan hon dock inte så bra... Hade från balkongen hört ett ungdomsgäng "stöka" förbi hennes hus och sedan försvinna ur sikte... Sedan kom billarmet och brandröken.... Hon gick ut för att kolla läget.  Mardrömmen bara fortsätter för henne. Jag drog in henne i säkerhet bakom vår port.  Nu hade hon "ågren" för att hon inte omedelbart ringde polisen när det där gänget dök upp. Men, det är ju svårt att alltid göra rätt. När gänget dök upp fanns det egentligen ingen orsak att tro att det skulle ställa till med en ny brand. Jag försökte trösta henne och få henne att inse att att sådant är omöjligt att förutse. 

Hur det nu än är, vi boende känner oss mycket otrygga just nu... Jag önskar så att dehär brännarna åker fast. De fattar nog inte alls hur illa de gör oss!! Fast, det är ju ingen ursäkt...

Olle och jag har minsann rört på oss! Katternas riktiga matte kom för att se efter de små liven och Olle och jag bilade till Norrland. Nu skulle vi ända till Luleå, min gamla hemstad och där mina föräldrar ligger begravna.

 Har inte varit där sedan år 2000... 10 år sedan min mamma helt oväntat dog... En stor hemsk händelse för mig.

 Syfte med vår resa nu var att delta i Olles fasters begravning i Piteå. Tanten var förstås gammal och jag hade bara träffat henne en enda gång men Olles släkt är helt underbart kärleksfulla och håller ihop, i gott och i mindre gott. Vi bara ville vara med och betyga vår delaktighet och vår vördnad.

Olles pappa Tore och faster M:s man, Gunnar, Tores bror, stod varandra mycket nära, för evigheter sedan, när de båda var unga. Senare, som vuxna,  bodde de långt ifrån varandra men närheten och syskonkärleken bestod. Nu är det barnen, kusinerna och deras familjer, som finns för varandra. Mycket härligt tycker jag som inte har så stor och "delaktig" släkt.

Begravningen var så fin! Högtidlig, vördnadsfull och full av värme/kärlek. Ja, sorg också förstås. Två barnbarn sjöng i Piteås vackra domkyrka och under samkvämet efteråt i församlingssalen både sjöng och spelade familjemedlemmar helt underbart. Jag grät mycket... det var så vackert... tänkte också på min mamma och min saknad efter henne... Kände/känner mig glad över att via ingifte höra till en så härlig släkt.

Att bila så långt underlättades av att vi kunde övernatta i Sundsvall hos vår vän H. Både på ditvägen och på hemvägen. I Luleå bodde vi hos några vänner. Jättebra och mycket trevligt! Vi stannande inte så länge på någon plats men hann surra, äta gott och klunka litet vin.

Luleå är - tror jag - numera en mycket dynamisk stad. Verkar alltid var något på gång vilket säkert är bra och trevligt för innevånarna. På min tid - för hundra år sedan - var staden stillastående och ingenting hände. Vi ungdomar fikade och sneglade på varandra.... drömde och spelade upp våra tonåriga existensiella våndor... frös, led och många av oss längtade bort... livet pulserade någon annanstans, men var var det???? Tja, det blev, ut och leta! Livet, hallå, var är du????? Söker man så hittar man också, både det ena och det andra. Jag gav mig iväg och har inte sökt färdigt än!

Olle och jag letade länge på Gammelstadens kyrkogård efter mina föräldrars grav. Till slut var jag alldeles förtvivlad. Ingen hade jag att fråga, det var fredag sen eftermiddag, och Olle och jag hade hjälpts åt att söka. Ingen framgång. Just när jag nästan hade gett upp hittade jag rätt text på stenen. Bakom den vidvuxna rosenbusken fanns mina föräldrars namn och jag andades ut, klappade sten och viskade några ord till min mamma. Jag saknar henne så himla mycket ibland! Hon var en så härlig lyssnerska och hade alltid ett överflöd av uppmuntran och glädje att dela med sig av! Visst, hon finns väldigt mycket inom mig fortfarande och att klappa en gravsten är förstås inte alls samma sak som att krama henne...  Men, eftersom det var där hon landade, en dag för 10 år sedan, kände jag mig extra nära henne, Margit, genom att röra stenen.

Hemresan var lång, även om vi stannade en kväll och natt, i Sundsvall ... Vete fasen om vi någonsin åker till Luleå igen? 

Hej på er alla! Till min stora förvåning har jag insett att jag har ganska många läsare... trots att jag inte skriver så ofta. Vad tålmodiga ni är!

Idag tänker jag fundera över Borrelia. Är kanske litet paranoid eller bara orolig... Fick ju själv - medvetet - Borrelia för några år sedan. Visste att jag haft en fästing just där där hudrodnaden bara växte och växte... men, hur är det alla andra gånger? Jag menar när det inte uppstår någon hudrodnad eller när man bara inte ser den??? Jag fick  antibiotika men tog den kål på allt elände? Alla vi som bor eller befinner oss i de omfattande "riskområdena", hur medvetna är vi om Borrelians symptom eller vad sjukdomen kan ställa till med???

Jag verkligen hatar fästingar! Och har för tillfället ont i ryggen... Kanske skulle gå och ta ett blodprov för att kolla om jag bär på Borrelia... Vill inte, men allt är ju möjligt om man är ute i skärgården så mycket som Olle och jag är....

Lite läskigt tycker jag nog att det är när man googlar på Borrelia och får upp information att svensk sjukvård inte är så haj på behandling av detta.

I början på sommaren läste jag i tidningen "Skärgården" om en kvinna som efter två år "diffus" sjukdom hamnat i rullstol... Ingen förstod riktigt vad hennes problem handlade om... Först när hon träffade en ny distriktsläkare togs prov på Borrelia och hon fick en  högdosbehandling av antibiotika. Nu så sakteliga mår hon bättre... men, hon hann förlora mycket under sin sjukdomsperiod. Usch, vad läskigt. Jag kan inte låta bli att fundera på hur många människor det är som bär på en oupptäckt och därför obehandlad Borrelia... Kolla er, säger jag! Bättre en gång för mycket än en gång för litet!

...och mycket har hänt sedan jag sist skrev. Mest slutgiltigt - och sorgligast - är att kära svärfarsgubben har gått ur tiden! Den rackarn, ömsint tänkt, var så glad i livet och så klar i skallen ända fram till det ögonblick han stöp att vi bara måste vara lyckliga över att vi "fick" ha honom så länge.  Skulle snart ha fyllt 94 år. Sista kvällen fick han svårt att andas, ringde dotra som lovade att komma omedelbums, gladde sig över detta och somnade därefter in för att aldrig mera vakna... Härligt för honom, att få sluta så, full av tillförsikt!

Jag tyckte så mycket om min svärfar! Han var en mycket speciell person och han spred mycket goda tankar och ord omkring sig. Han var hela tiden, mycket snäll och omtänksam gentemot mig och alla andra i familjen. Jag kommer både att tänka på, och sakna honom mycket...

På begravningen var jag en av dem som bar hans kista. Vilken ära tycker jag, att få göra denna sista gärning för honom!

Idag blev jag mycket förvånad när jag kopplade upp mig till Blogg-Passagen. Vaaa!! Där satt ju BILDEN av Seven, det lilla matvraket, när hon slafsade i sig vatten ur vår fontän! Och jag hade inte ens  kommit fram till min blogg. Snopet, och mycket kul!! Lilla "Prickiga Korven" är ju förskräckligt söt och väl värd att synas!

Matte-jag, har i helgen varit helt upptagen av en massa andra viktigheter! Jobbade på lördag i vår - vi hantverkares kollektivaffär - Castor, på Österlånggatan i Stockholm. Varmt och ganska långtråkigt! Det underbara vädret gjorde nog att folk mestadels inte orkade tänka på att inhandla någonting så för mig gällde det huvudsakligen att snällt och vänligt hålla ut till kl 16.00.

Jag tog mig då till Slussen och bussen som skulle föra mig till Återvall. Där huserar bl a "Svenska Friluftsförening". Olle var redan där och hade under dagen vandrat med ett gäng likasinnande. När jag kommit fram blev det ett svalkande dopp i Återvallsträskets 24-gradiga vatten. Underbar avslutning på en svettig dag. Kl 19.00 hade föreningen sin sensommarfest, massor med tårtor och te eller kaffe. Vi sjöng många kända sånger tillsammans och sedan uppträdde några av föreningens medlemmar. De sjöng olika sånger och alla på sitt speciella sätt. Jag tyckte det var helt underbart.

På föreningens område finns många stugor och några gemensamma utrýmmen som storstugan, bastun och sportområdet. Föreningen lever litet gammeldags, det finns ingen el och inget vatten indraget till någon av stugorna. Utedass. Naturligtvis inte heller någon telefonledning. Alla blir på något sätt beroende av varandra... och, jag gillar det...

Sent på kvällen åkte Olle och jag hem till våra katter och vårt hem i Uppsala.

På söndagen kom en gammal vän på besök. Hon och jag satt på altanen och begrundade det mesta ända fram till midnatt. Gud vad mysigt vi hade det! Melon och skinka, ädelost och vin. Tjaa, det gick ingen nöd på oss! Olle roade sig med TV och annat när han kommit hem från sol och bad på Fjällnora. Oss lät han taktfullt sitta ifred där på altanen...

Min gamla vän sov kvar och fröjdade sig åt katterna som hon fick dela kuddar med... Härligt lättsamt, tyckte jag! På morgonen skulle jag kika in till henne men där fanns minsann ingen att se! På altanen satt hon dock och mediterade.... Snopet, och ganska kul tycker jag.

Idag har vi varit inne i Uppsala och min kompis har handlat lite grejer inför sin nästa resa till Indien. Hela tiden bubblar och pratar vi. Himla mysigt att vi efter 40 års "tystnad" fortfarande har så mycket att  dela med varandra.

Lördag, vi har ätit frukost ute med katterna och nu har jag hamnat här igen. Lyssnade nyss på "Somewhere" - länken till Tom Waits i mitt förra inlägg. Jag är helförtjust i denna artist och nu kan jag då och då lägga in en länk till Spotify. Jättekul tycker jag, att kunna "plocka" in litet musik.

Här skildrar han hur man kan bli förälskad, trots att man stretar emot....

 Ler i mjugg och tänker på mina förälskelser.....

Har man tur möter man så småningom den stora Kärleken, och hur det kan kännas tycker jag att Nina Simone speglar i denna låt, Porgy.  Jag tillägnar Olle denna låt.

Den första studieveckan har gått!

Ååååååh, du! Vännen L och jag nyper varandra i armarna och undrar om vi drömmer! Tycker att vi har det så bra förspänt. Bara skrattar och myser. Stämningen här på Portalen, Studiefrämjandets hemvist  i Uppsala, är helt enastående. Idag gnäggade L förnöjt och pep till, "tror du vi kan stanna här tills vi dör?"  Hur knäppt det än låter, ligger det något i denna fråga. Vi mår så bra. Visserligen är vi "smör-höga", men ändå...

Ännu har vi inte hunnit få de läroböcker vi beställt. Men, övnings- och inlämningsuppgifter har vi redan. När jag tittar på dem inser jag att min studietaktsplanering var väl så optimistisk. Gör inte så mycket, går att korrrigera. Jag vill hellre lära mig, så mycket som möjligt, än att brusa fram med någon piska i ryggen. Dessutom - fniss- är det så roligt att vara en del av livet här på Portalen!

Det är sena kvällen och här sitter jag igen, framför gammeldatorn. Tom Waits ,"You can never hold back spring" raspar i bakgrunden. Fast raspar är väl fel... Han tolkar på sitt alldeles speciella - underbara -sätt olika låtar, mest från "då". Kan tänka mig ett rum fyllt av Lars Lerinbilder och högtalare fulla av Tom. Ganska spännande och tilltalande kombination!

Är mätt och belåten. Har stoppat magen full av nyttiga(?) fetter. Det har sina risker att läsa andras bloggar....Till maten serverade jag vatten och en flaska av vårt eget vita vin. (Ja, den där hinken som var full med vindruvor som jag trampade sönder.) Det blev väl inte supergott men är helt klart drickbart. Nu håller jag på och bearbetar Olle att vi ska minska/utesluta kolhydrater. Vete fasen om det går att övertala honom! Försöka duger. Vi är i alla fall "runda" och smått missbelåtna med våra yttre skal. Får ju tänka på det här med hälsa och diabetesrisker också. Både gillar vi, ack så mycket, att smaska på diverse onyttigheter! Och i längden... Har tänkt mig att vi börjar på allvar i februari. Nu är det bara introduktion. Eftersom Olle är totalt ointresserad av matlagning, har jag ett viss övertag. Egentligen också ett stort ansvar!

 

Ute är det mörkt  och gårdens julgran glimmar fortfarande bakom buskagen. Även i våra fönster gnistrar julens dekorativa ljuskällor. Jag vill bara inte ta bort dem än, strunt detsamma om många andra gjort det. I dag har det snöat och allt är inbäddat i en luddig vit mjukhet. Mycket vackert.

Måste väl avsluta med katterna... Den här bilden målade Olles dotter för några år sedan.

 
Tjoho, nu guppar vi iväg!
 

Minusgrader, en sådär fem. Olle och jag har slappat i flera dagar men idag blev det dusch och ytterkläder på.

Vi tog oss en promenad till stadens centrum. Tar bara 25 minuter, så vi förtog oss inte!

Kul att komma ut bland folk. Uppsala är egentligen en riktigt stor stad men centrumet är minimalt. Stora Torget är navet. Och väl där känns det som om man befinner sig i en by.

Vi hade litet småärenden och de var snart avklarade. Det roliga med ett så litet centrum är att vi alltid träffar folk vi känner. Idag snubblade vi bland annat över en vän som vi inte sett på länge. Hon hade en barnvagn med en mörklockig söt liten tjej i. Va, ett barn till???!!! Fnittrande berättade hon om en julresa till makens hemland. På väg dit blev de av med hela packningen, 40 kg presenter, kläder och preventivmedel….och inte dök bagaget upp igen.  Tjaa, sånt händer. Inte var det roligt just då, alla väl genomtänkta gåvor till en stor familj, och de personliga tillhörigheterna som hade behövts. De enda som återstod var att gilla läget och hanka sig fram. Resan gav dem också , helt oplanerat, ett litet barn på väg. Farmor tycker i efterhand att det var 1000 gånger roligare – än en julklapp -  att få denna lilla tjej i familjen. Mamman instämmer. Lilla sladdbarnet är tydligen helt underbart!

Vad lite man vet, tänker jag. Tråkigheter kan på sikt föra till något helt oförutsebart härligt!

Såhär inför ett nytt år grunnar jag alltid litet mer. Tycker att det är spännande och fullt av möjligheter att börja på nytt. Inget vet vi om vad som väntar oss…. Bara att vi alla hela tiden ställs inför personliga val som kommer att prägla innehållet i detta nya 2009.

 
Att välja sådant som gör en glad och stark, som att vara med människor som man mår gott av att vara nära. Eller, att bejaka ”hela” sig själv. Att ta plats, gärna i samklang med andra. Att medvetet se och leva i nuet. En viss planering framåt ska man nog alltid ha men den får inte vara för stelbent eller ta över energin som behövs i nuet. Tycker jag….