Det är kväll och jag har suttit och jobbat med min stickmaskin.
Det blir inte alltid som jag vill och det känns det inget vidare. Men, tro inte att det beror på stickmaskinen, det är bara den mänskliga faktorn som spökar!
Det enda jag då kan göra är att klurar över vad jag månne gjort för fel, sedan tar nya tag och försöka igen. Har redan lärt mig en massa inom området jacquardstickning. För den oinvigde betyder det att jag sticka mönster med - i mitt fall - två färger, som inte har några trådar hängande på avigsidan utan allt garn stickas in. Det kan man göra när man kopplar ihop två stickbäddar. Nackdelen med detta förfarande är att man inte ser hur det stickade blir förrän det är avmaskat och färdigt.
Jag gör pulsvärmare som man trär på armen/handen, himla skönt och beroendeframkallande när man väl har upptäckt och provat på detta! Ljuvligt att ha varma händer!
Tycker om och använder ofta gamla nordiska mönster som jag omvandlar något för att kunna sticka dem på maskinen. Ska väl komma med några bilder så småningom...
Nu till något annat. För evigheter sedan fick jag en dikt av en god vän.
Den är hämtad ur samlingen "Spoon River" och skriven av Georg Gray.
Jag blev väldigt tagen av den, kanske för att den träffade ömma punkter. Den beskriver hur en person "på andra sidan" blickar tillbaka på sig själv och sitt liv. Jag blev så inspirerad att jag vävde en bildväv som skulle spegla diktens innehåll. Dessutom beslöt jag mig för att våga mer i mitt eget liv.
"Många gånger har jag sett på marmorn, där man huggit in åt mig en båt med fällda segel, vilande i hamnen.
Det är ej bilden av min bestämmelse men av mitt liv.
Ty kärlek bjöds mig men jag var rädd för risken.
Och hela tiden hungrade jag efter mening i mitt liv.
Nu vet jag att vi måste hissa seglet och fånga ödets vindar, varthän de än må driva oss.
Att skapa mening i ens liv må bli till vanvett, utan en mening blir vårt liv en plåga av sömnlös åtrå och av sjuka drömmar, en seglare som längtar ut till havet men aldrig vågar".
Georg Gray
