undervinrankans blogg

Nu sitter jag här igen, mitt i svarta natten, och försöker skriva ett nytt inlägg! För tredje gången!!!

Vet inte vad jag gör, "snubblar på en tagent, och så är inlägget borta... Fy vad det känns taskigt! Men  det är bara att börja om från början.

Hemma har vi en sjukstuga. Nu har Kapten S drabbats av dunderförkylningen som jag glad i hågen och helt ovetande, tog med hem efter marknaden. Han går igenom alla stadier som jag redan passerat, näsdropp, huvudvärk, feber, frossa, svett och illamående. Usch, vad jag avskyr förkylningar! När jag i förra veckan sa till Kapten att jag absolut inte kunde gå med på teatern på lördag, blev han smått förnärmad på mig. Men nu, nu har han fattat galoppen! Alltså, han är så ämlig och sjuk just nu och jag, jag är smått skadeglad. Såhär känns det när man inte orkar gå på teater ...

Nu ska jag hoppa tillbaka till mitt egentliga ämne som är katter. Sedan augusti delar vi bostad med två helt underbara katter, Lill-O och Seven. De är båda 8+ och alltså i sin medelålder. Nu håller vi på att vänja oss vid varandra och det går riktigt bra. Men det har redan levt ett långt kattliv utan oss och det är mycket som vi inte vet om deras tidigare liv. I och för sig har katterna funnits länge i vår värld, de har bott ca 5 år med Kaptens dotter i Stockholm och varit på besök hemma hos oss flera gånger. Men situationen är ju ny, nu när vi har ansvar för dem.

Lill-O är en stor skrangelbent Oriental, försiktig, ängslig, sävlig, ömhetstörstande och mycket smidig. Seven är en liten, rysligt söt Bengal, äventyrslysten, nyfiken, självständig, kan-själv, och ganska klumpig. Vilka kontraster! De är väldigt förtjusta i varandra, skulle nog inte klara en dag utan den andra, och både jag och Kapten är helt förtrollade av dem.

I höst har vi samlat alla våra böcker i gästrummet. Kapten hittade en bok som jag köpte för över 20 år sedan. Den stack han under näsan på mig och sa att jag borde läsa. Boken är skriven av Patricia Moyes och heter, "Tala med din katt".

- Nu tror jag att det spökar! Har den gångna kvällen, för tredje kvällen i rad, försökt att skriva på mitt inlägg. Så fort jag närmar mig bloggens egentliga innehåll, detdär om att tala med katter, tappar jag min text. Fattar ingenting!!!! Är det min okunskap, ovanan vid Passagens ”skrivsystem”, eller …. Hokus Pokus????? Sitter nu med ett Word dokument som jag ska kopiera in, om det går. –

”Det här är väl någonting du bör läsa nu” sa han och släppte den i mitt knä. Ja, kanske det tänkte jag och började bläddra. Hmmm, riktigt roligt skriven, och innehållet känns vettigt! Visst, jag har läst boken för länge sedan men hade då ingen katt. Nu, däremot, har vi två stycken. Innekatter som knappt satt sin tass på Moder Jord.

Nu har jag börjat prata med, och lyssna på dessa katter, enligt bokens direktiv. Känns kul och spännande! Sen hur det går att tolka, vad de i sin tur säger till mig, är väl inte helt odiskutabelt….. Jag får återkomma och berätta om hur det går.

Lill-O har valt mig till ”sin människa” här hemma och jag tycker att Seven söker sig till Kapten. Men jag försöker ofta att hålla i detta sprattlande knyte, åtminstone ett ögonblick, och smeka henne så ofta det går. Ibland ger jag henne några smulor ost bara för att hon älskar det och för att ”ställa mig in” hos henne. Få se vart detta leder.

Båda katterna låter emellanåt mycket, från det knappt hörbara till kraftiga skrin. Jag ser fram emot att bättre begripa vad de vill. Lill-O älskar att ligga som en boa runt min hals. Väl på plats, kurrar han förnöjt och puffar lätt mot mitt ansikte. Inte att undra på att man blir förälskad i en sådan katt. Sitter jag för länge vid dator, som nu, jalar han och visar tydligt att jag borde ägna mig åt honom i stället. Då pratar jag med honom och berättar att det inte passar mig just nu, jag ska "bry mig om" honom när jag är klar vid datorn. Lill-O lyssnar, tystnar och återkommer efter 2 minuter, ivrigt jalande.... Suck.

Så nu måste jag nog sluta.