undervinrankans blogg

Sitter på altanen, under vinrankan, med den småtrasiga laptoppen. Måste hela tiden kopiera in a. Den tangenten har slutat att fungera… Hittar du några a-brister så ha överseende. Jag missar nog ett och annat!

Lägger till en länk till Spotify. Vill bjuda dig på Tom Waits!

http://open.spotify.com/track/3yef5fRYJpglgjzgKq9go3

Har i veckan träffat två omgångar av gamla vänner från Luleå,  först gamla klasskamrater och sedan dök en reskamrat från slutet på 60-talet upp. Vi tog oss igenom Frankrike till Spanien och sedan tillbaka till Sverige på liftande tummar. Då, i 20-årsåldern var vi hemskt modiga, obekymrade och smått naiva.


Det skulle vi aldrig ha hållit med om då men såhär i efterhand finns det ingen annan mer passande beskrivning på oss än just detta. I dag förstår jag föräldrarns oro… Samtidigt är jag glad över att ha gjort mina lärospån, på gott och på ont. Har säkert berikat mitt liv på många sätt!


Nåväl, jag och min väninna tittade på bilder och delade hågkomster… En massa upplevelser och möten vaknade till liv. Både helt underbart och även smått sorgligt. De här valen man också gör, gå vidare, lämna och ofta glömma de mest underbara människor man kan tänka sig…. Och så rätt vad det är, vaknar något till liv… På vår resa träffade jag en ung kille från Portugal och vi hade dendär fantastiska kemin, våra själar ”smög ihop sig” och bara stämde. Oj, oj, hur det kan bli! Oskyldig som vi var blev det då inget mer än denna häftiga själsliga närhetskänsla. Vi två svenskor reste vidare och han stannade kvar i sin värld.


Efter resan tappade jag kontakten med min kompis. Hade fullt upp med andra nya vänner och det liv som jag då levde och så även hon.
 

Nu berättade hon att denna portugis dykt upp i hennes liv ett flertal  gånger. Han pluggade tidvis i Sverige och hade då bott hos henne… Konstigt tycker jag, att jag ingenting visste… Men sådär är det, livets kringelkrokar…

Nu både frestas jag av möjligheten att kontakta honom och räds detta. ”100” år har gått och vi har klarat oss bra utan varandra… Är nog bara nyfiken på att möta den han är idag...

Nu måste jag ut i det gröna och leta efter en av katterna som "rymt".... Hur ska detta gå!!

Det har gått några timmar och jag har hittat den "förrymde". Till min stora överraskning var han i grannens buskar. Där fanns också en gul bonnkatt. Rätt vad det var jagade "fegmörten" Lill-O iväg denna gula katt. Jag gick efter katterna och efter en stund hittade jag Lill-O, grabbade tag i honom och bar hem skrället. Oh vad skönt! Nu kan jag snart gå och lägga mig!