

06 nov kl 17:54, 2009
...och mycket har hänt sedan jag sist skrev. Mest slutgiltigt - och sorgligast - är att kära svärfarsgubben har gått ur tiden! Den rackarn, ömsint tänkt, var så glad i livet och så klar i skallen ända fram till det ögonblick han stöp att vi bara måste vara lyckliga över att vi "fick" ha honom så länge. Skulle snart ha fyllt 94 år. Sista kvällen fick han svårt att andas, ringde dotra som lovade att komma omedelbums, gladde sig över detta och somnade därefter in för att aldrig mera vakna... Härligt för honom, att få sluta så, full av tillförsikt!
Jag tyckte så mycket om min svärfar! Han var en mycket speciell person och han spred mycket goda tankar och ord omkring sig. Han var hela tiden, mycket snäll och omtänksam gentemot mig och alla andra i familjen. Jag kommer både att tänka på, och sakna honom mycket...
På begravningen var jag en av dem som bar hans kista. Vilken ära tycker jag, att få göra denna sista gärning för honom!
Det smärtar mig att du/ni har mist en fin nära person. Vid 94 är det fint om livet slutar för det kan inte pågå evigt. Tänker på er.....
Här har jag varit med om en så otroligt vacker soluppgång att det finns inte ord. Snö, alltså vitt, grått och svart och en rödorange sol Det började kring 06 och nu är den ovan talltopparna och speglar sig i älven. Nu ska kläderna på och havet uppsökas. Ha en bra dag.
Skrivet av Agneta i Piteå den 09 november, 2009 kl. 08:18 #
Ja tyvärr får vi ju inte ha kvar våra kära för evigt men han skulle ha uppskattat dina fina rader. Kram Jajja som snart kan bjuda på kaffe i sitt nya palats. Hälsa Olle så gott.
Skrivet av jajja Hansdotter den 10 november, 2009 kl. 10:00 #
Jaa, ett litet svar till både Agneta och Jajja. Det var gott att läsa era rader och jag vet förstås att man måste släppa taget.
Kram till er båda!
Skrivet av Eva den 12 november, 2009 kl. 10:20 #