

31 jan kl 11:12, 2009
Nu är det kris! Har problem med ömhetstörstande Lill-O, orientalkatten.
Han, liksom den andra katten är nio år och de har bott hos oss sedan augusti. Jag upplever att båda två har rotat sig bra hemma hos oss...Och vi behandlar dem ömt och kärleksfullt. Men, den dära "tjurskallen" är ganska dominant och blir det inte som han vill, expv, kel på beställning, jamar han argt och nästan hotfullt. Nästa steg är att han smyger in i vårt sovrum och lägger några fasta bajspluttar i vår säng! Tala om förbannad! Som tur är går det bra att lyfta bort eländet utan att det lämnar några synliga spår... Det har nu hänt 4 gånger.
Olle och jag diskuterar hur vi ska tackla detta men känner oss ganska osäkra. Nu tänker jag be om hjälp! Om du som läser detta har något råd/förslag att komma med, skriv gärna en kommentar!
Gång två ertappade jag Lill-O i sängen, just som han stod och krafsade. Blev förfärligt arg med röst och kroppsspråk. Körde ut honom ur sovrummet och ignorerade honom sedan. Han blev mycket olycklig. På kvällen stängde vi in oss i sovrummet. Lill-O älskar att ligga på min arm och kurra innan jag släcker, sedan pyser han iväg och lägger sig bredvid den andra katten. Katterna har många sovplatser i resten av lägenheten så de känner sig trygga litet här och där. Framåt morgonsidan brukar de komma och "parkera" sig på eller runt mina ben.
Nästa dag var vi vänner igen och jag öppnade upp sovrummet. Allt flöt bra flera dagar tills vi var borta några timmar både på dagen och sedan några timmar på kvällen. Hittade några pluppar i vår säng igen. Det enda vi gjorde då var att återigen hålla sovrumsdörren stängd.
Nu har det gått några dagar och igår hittade vi pluppar igen.... Då hade jag varit borta hela dagen. Men de hade sällskap/närvaro av Olle hela tiden. När jag kom hem var kattern överlyckliga. Jag kelade med dem en liten stund, fixade mat, åt och satte mig sedan ned. Lill-O blev mer och mer "irriterad" men jag höll inte ögon på honom. När jag pustat ut lekte jag med de små liven och vi hade det mycket trevligt ihop. Jag skrattar mycket åt deras tossigheter. Sängdags, och vad ligger där... Gud vad lessen jag blev! Städa upp, inte natta katterna och dra igen dörren. Jävlar! Igen!
Såhär kan vi inte bara ha det! Jag vet att det är svårt att bryta ett sådant här beteende, men vill så gärna försöka! Älskar ju katterna!
Kissen trivs uppenbart inte. Jag vet att det är jobbigt, men han trivs inte. Han är rätt osäkert på vart han har er, och hur länge han kommer att få vara ensam osv.
Jag tror, tyvärr, att det enda är att flytta honom till en familj på landet, där han kan få springa runt ute och inne samt att det nästan alltid finns någon hemma..
Skrivet av Minnahs den 31 januari, 2009 kl. 12:09 #
Tack Minnah, för din kommentar. Jag upplever dock att katten trivs. Känner det som att han har "valt" mig som sin människa och trygga punkt. Båda katterna är innekatter och har knappast varit ute. Han var mycket skygg och besvärad - nya ljud, lukter - när vi gick ut med honom i sele i höstas. (Nu är det för kallt att gå ut.) Vi, Olle och jag, arbetar huvudsakligen hemma så katterna är sällan ensamma. Ja, dethär är inte lätt!
Eva
Skrivet av Eva den 31 januari, 2009 kl. 13:29 #