undervinrankans blogg

Olle och jag har minsann rört på oss! Katternas riktiga matte kom för att se efter de små liven och Olle och jag bilade till Norrland. Nu skulle vi ända till Luleå, min gamla hemstad och där mina föräldrar ligger begravna.

 

 Har inte varit där sedan år 2000... 10 år sedan min mamma helt oväntat dog... En stor hemsk händelse för mig.

 

 Syfte med vår resa nu var att delta i Olles fasters begravning i Piteå. Tanten var förstås gammal och jag hade bara träffat henne en enda gång men Olles släkt är helt underbart kärleksfulla och håller ihop, i gott och i mindre gott. Vi bara ville vara med och betyga vår delaktighet och vår vördnad.

 

Olles pappa Tore och faster M:s man, Gunnar, Tores bror, stod varandra mycket nära, för evigheter sedan, när de båda var unga. Senare, som vuxna,  bodde de långt ifrån varandra men närheten och syskonkärleken bestod. Nu är det barnen, kusinerna och deras familjer, som finns för varandra. Mycket härligt tycker jag som inte har så stor och "delaktig" släkt.

 

Begravningen var så fin! Högtidlig, vördnadsfull och full av värme/kärlek. Ja, sorg också förstås. Två barnbarn sjöng i Piteås vackra domkyrka och under samkvämet efteråt i församlingssalen både sjöng och spelade familjemedlemmar helt underbart. Jag grät mycket... det var så vackert... tänkte också på min mamma och min saknad efter henne... Kände/känner mig glad över att via ingifte höra till en så härlig släkt.

 

Att bila så långt underlättades av att vi kunde övernatta i Sundsvall hos vår vän H. Både på ditvägen och på hemvägen. I Luleå bodde vi hos några vänner. Jättebra och mycket trevligt! Vi stannande inte så länge på någon plats men hann surra, äta gott och klunka litet vin.

 

Luleå är - tror jag - numera en mycket dynamisk stad. Verkar alltid var något på gång vilket säkert är bra och trevligt för innevånarna. På min tid - för hundra år sedan - var staden stillastående och ingenting hände. Vi ungdomar fikade och sneglade på varandra.... drömde och spelade upp våra tonåriga existensiella våndor... frös, led och många av oss längtade bort... livet pulserade någon annanstans, men var var det???? Tja, det blev, ut och leta! Livet, hallå, var är du????? Söker man så hittar man också, både det ena och det andra. Jag gav mig iväg och har inte sökt färdigt än!

 

Olle och jag letade länge på Gammelstadens kyrkogård efter mina föräldrars grav. Till slut var jag alldeles förtvivlad. Ingen hade jag att fråga, det var fredag sen eftermiddag, och Olle och jag hade hjälpts åt att söka. Ingen framgång. Just när jag nästan hade gett upp hittade jag rätt text på stenen. Bakom den vidvuxna rosenbusken fanns mina föräldrars namn och jag andades ut, klappade sten och viskade några ord till min mamma. Jag saknar henne så himla mycket ibland! Hon var en så härlig lyssnerska och hade alltid ett överflöd av uppmuntran och glädje att dela med sig av! Visst, hon finns väldigt mycket inom mig fortfarande och att klappa en gravsten är förstås inte alls samma sak som att krama henne...  Men, eftersom det var där hon landade, en dag för 10 år sedan, kände jag mig extra nära henne, Margit, genom att röra stenen.

 

Hemresan var lång, även om vi stannade en kväll och natt, i Sundsvall ... Vete fasen om vi någonsin åker till Luleå igen?