Efter önskemål så ska jag idag lyfta fram vikten av adekvat träning för att gynna "tillfrisknande" (autismen upphör inte att existera men insatsen skapar möjlighet till ett fullt funktionellt liv, i vissa fall så pass att omgivningen inte kan uppfatta något som helst spår av sjukdomen) från autism.

Aftonbladet skriver idag om beteendeterapi vid autism, och om de fantastiska resultat som uppnås med så kallad IBT (Intensiv beteendeterapi el. Lövåsmetoden).

En väninna till mig, tillika mamma som tränat IBT under längre tid än jag (vi har ju precis börjat men märker tydliga resultat direkt - även från min sida som förälder, jag lär mig att umgås med mitt barn på ett både förstående, pedagogiskt och lekfullt vis) kommenterar här artikeln:

"Jätteroligt att de skriver om det! Men de hade missat de senaste rönen:

Ålder eller IQ spelar inte så stor roll som man tidigare trott för framgång med metoden. Barn som börjat vid 7 års ålder har blivit helt normalfungerande.

Många barn får också en diagnos om utvecklingstörning trots att det är väldigt svårt att egentligen bedöma IQ hos barn med autism eftersom testen helt enkelt inte är utvecklade för dem. Enligt en färsk undersökning höjde 89 % av barnen som tränade på det här sättet sin IQ, och hälften av dem höjde den med mellan 15 och 50 steg!

Det här är viktiga detaljer eftersom det kan motivera föräldrar – och förhoppningsvis beslutsfattare – att låta även äldre barn få ta del av den här metoden."

Förhoppningsvis tar beslutsfattare fasta på dessa rön och låter även äldre barn få tillgång till IBT med handledning. Jag har personligen inte hunnit fördjupa mig i träningen än men har flera gånger haft den stilla undran över varför man satt åldersgräns på behandlingssättet.

En del är föräldrar är oroliga för att det skapas ett stelt umgänge med barnet och att det fostras in fyrkantiga mallar. Jag skulle vilja påstå att träningen, tillsammans med eget förhållningssätt, blir vad man gör den till. Det finns stort utrymme för fantasi, kreativitet och lekfullhet. Jag kan i alla fall redan efter kort tid känna att jag blivit en "bättre" förälder och att vi fått en mer givande umgängesform tillsammans.

Men alla är vi ju olika och tolkar oss själva, andra och omvärlden genom olika glasögon. Jag må ju ha drag åt Aspergerhållet, eller åtminstone en "light" variant av tvångsmässig personlighetsstörning, och har därmed kanske en helt annan uppfattning om vad stora mått av värme och samvaro handlar om. Jag är faktiskt fullt och totalt nöjd med den anknytning och kärleksfulla kontakt jag och Viktor har (han med om jag tolkar det riktigt ), det är ju vad som räknas!

Läs mer om Morgan (pojken i Aftonbladets artikel) och IBT här.

Lite Off Topic - Utveckling: Häromdagen när Viktor tränade på dagis så sjöng de en sång (Viktor brukar inte hänga med i grupp men visar emellanåt att han kan texterna - rättade mig, skrattandes, idag när jag sjöng fel ) som handlade om olika ting och deras färg.

När sången var slut så frågade Viktor "röd då?". Pedagogen hängde inte med i resonemanget, som inte alls stämde in på en treårings funderingar (enligt förskolepersonalen åtminstone). Men när hon frågat vad han menade ett par gånger så insåg hon att det fanns faktiskt inget rött föremål med i sången och det var vad han undrade över.

Ofta kan det handla om att han snappat upp saker av andra och upprepar det på rätt ställen, men i det här fallet gick det inte att komma på någon annan förklaring än att det faktiskt var en genuin undran från hans sida.

Vilken fantastisk hjärna min perfekta unge har! 

Jaha, äntligen skulle vi dra igång med träningen, planeringen åtminstone. Jag och min mamma åkte in till Autismcenter Små Barn för möte tillsammans med personal, specialpedagog och chefer från dagis, men det hade blivit någon miss så de sistnämnda satt och väntade hemma på förskolan. Så kan det bli, och för att inte tidsförlusten skulle kännas stressande så klippte jag topparna på en närliggande elevfrisörsalong. 80 välspenderade kronor.

Nytt möte planerades in redan nu på måndag, på förskolan denna gång, så ingen större skada skedd.

                                            * * *

Efter en fortsatt kontakt, via mail, med förskolornas kökschef, så träffades vi idag personligen vid dagishämtning. Om den ena polen heter besvikelse så är är min uppfattning av hjälpen med kosten på förskolan, totalt den motsatta. Jag är så mycket mer än nöjd med insatserna här.  Tack tack tack!

Det nämndes även att ett till barn, i en av förskolorna, nu ska ha precis samma kost som Viktor, så produkterna och varulistan (kökschefen, denna engagerade kvinna, visade sig ha lusläst hela listan på 33 sidor Word-tabell!) kommer väl till användning. Jag tror även att jag träffade rätt på min gissning i vem den andra pojken är (efter jag frågat om det gällde allergi - "Nä samma som Viktor") , någon vi redan har viss kontakt med och börjar på "D", har jag fel?