Här befinner jag mig numer: http://urenergi.wordpress.com

Behåller den här bloggen eftersom det är en viktig dokumenterad del av kampen mot obotligförklaringen av autism m.fl. tillstånd.

Kommentera gärna i nya bloggen med hänvisning hit, annars missar jag kanske inläggen. 

Ljus och värme

... börjar bli dags att byta plattform efter ännu en hel förlorad kväll, åtskilliga timmars kämpande för att få in och redigera ett långt inlägg - utan att i slutänden ha åstadkommit något alls.

Ja bloggen är fortfarande till stor del vilande, antagligen fram till i sommar någon gång, då jag även planerat att ta tag i ny provtagning med eventuell efterföljande behandling.

Viktor har varit blöjfri dagtid en längre period nu och det funkar finfint och han har torkat sig själv från start (inte vid nummer två ), härligt!

Mamma Urkraft och Viktor har även varit ifrån varandra en längre tid för första gången, vilket faktiskt gjorde oss båda gott! Jag fick en väl behövd paus, två veckor i Thailands välgörande sol och värme, efter allt slit. Jag hade givetvis frågat tre professionella angående resan, om det kunde vara skadligt etc. som antaget gick det jättebra eftersom Viktor är så trygg hos mormor och K och vi hade gjort en hel del förberedelser.

Känns som vi fick en liten nystart med påfyllda energireserver, plus att jag fick se hur enormt mycket han utvecklas på så kort tid, han suger i sig kunskap (och använder den) som en svamp! Dock anar jag en viss återgång i autistiska beteenden, då det går "snett" på något vis, kanske är det en blandning av någon sorts "trotsålder"? Nåväl det är bara tålamod och kärlek som gäller, och så tänker jag att det kan vara dags att göra en liten varucheck på förskolan... dieten är ju inte den lättaste att följa, inte ens för en tvångsmässig mamma.

Viktor är nu också anmäld till en sånggrupp på autismcentret, det tror jag han kommer tycka är superkul och antagligen lärorikt. Sen får han ju även åka på ett litet äventyr med D (hans väldigt omtyckta och uppskattade resurs), vilket är stort nog bara det.

Konferansen (jag lyckades bara närvara på söndagen) var superbra i år med, känns verkligen både proffsigt, innehållsrikt och nära. Jag och många med mig är otroligt tacksamma för eldsjälarna i BAN och alla andra som är med i nätverket och som på olika vis bidrar i kampen för biomedicinsk behandling vid autismspektrumstörningar. För kunskap och hälsa!

Mormor Urkraft var så ivrig och ville att jag skulle uppdatera alla framsteg i bloggen - jag kontrade med att det kunde faktiskt hon också bidra med när jag lever under en sån tidspress åtminstone fram till i sommar.  Jag tycker även att det skulle vara kul med lite annan input av någon som lever nära. Tack mormor, här kommer inlägget:

Jaha, och så åkte mamma på en välbehövlig semester tillsammans med nya killen och hans telning. Viktor stannade hos oss, det hade nog inte varit så roligt för honom i värmen. Jag hade nog lite funderingar över hur det skulle gå, så många dagar utan mamma, suck…

Med sig hade han en stor inplastad världskarta så han kunde titta på var mamma var. Flygplan och bild på mamma fanns också förutom en hemmagjord almanacka där vi kunde flytta dagarna med häftmassa. Allt var förberett för att det skulle gå så smidigt som möjligt.

Och det gjorde det! Viktor är så snusförnuftig och hjälper till där han kan. Han vill hjälpa till, vill vara duktig!! Och så himla goo…

Eftersom vi känner honom så väl ser vi tecknen till att han börjar bli missnöjd och kan stävja det i tid. Vi har ju den fördelen gentemot mamma att vi är två - blir han arg på mig så ser jag det i hans ögon, och då hoppar min man in och tar över. Efter en stund är allt bra igen. När han är arg på mig är det svårt att avleda, han är ju rent av skitsur på mig.

Men det händer inte ofta och vi njuter av honom och efter dessa 16 dagar med honom är han ännu mera ”vår Viktor”. När mamma kom hem märkte hon framstegen han hade gjort, som vi inte lagt märke till alls!! Det var nog nyttigt att vara ifrån varandra ett tag.

Om jag tänker tillbaka på tiden för ett år sedan skulle jag aldrig någonsin kunnat tro att han skulle bli så här, hela han är en annan pojk. Talet är det heller inte fel på.

Och en sak till: grabben har empati!!!
Vår Viktor!!!

Jag måste ju bara tillägga att vi numera är två vuxna hemma (och periodvis har Viktor en äldre bonusbrorsa här, vilket är uppskattat ), men det är svårt att komma helt ny in och försöka läsa av signaler som knappt en mor som levt nästan symbiotiskt kan. Men visst blir det lättare.

Avslutar med dagens citat:

"Du kan inte stilla vågorna men du kan lära dig att surfa på dem"

Ja det har varit tyst här en tid men jag hoppas att all tidigare dokumentation fortfarande hjälper de nya i den alternativa autismvärlden (och även andra intresserade).

Det händer mycket i livet omkring oss och det finns saker att ta tag i. Så eftersom framstegen i och med kostomställning och beteendeträning är ihållande och fortfarande ger resultat, avvaktar jag med nya behandlingar. Jag är fortfarande inställd på en tungmetallavgiftning men vill kunna gå in för det och vara mer helhjärtat engagerad i saken, väntar därför till andra milstolpar är nådda.

Jag vill bara dela med mig av kvällens dubbla lyckorus! Viktor har ju ganska länge stått (suttit mot emaljen) och kissat på toaletten hemma men inte på dagis. Sitta ned och bajsa har inte funkat, han har varit för rädd för att ramla ned och det har inte heller funkat med mutor.

Men ikväll när det närmade sig läggdags så säger han att han vill kissa men vid toaletten ber han om den lilla ringen som jag fäller ned och han sätter sig direkt och bajsar! Kanske var han så smart och insåg att räserbajset gjorde mindre ont i toan än i blöjan.  Han såg så stolt ut och efter mycket uppmuntrande beröm hade vi sent kalas med mumsmums och mango efter Viktors egna önskemål.

Efter ytterligare en stund gick han en gång till, lika spontant och självklart!

Tänk vad lika vi är... som någon sa till mig, typ, "det tar lång tid innan du förstår/vågar ta steget men när det är gjort då sitter det". Eller som häromdagen när jag satt med mitt ena ben under det andra och Viktor tittar på konstellationen och säger "en fyra" som ett självklart konstaterande. Jag ser ju direkt att mina ben hade formen av en maskinskriven 4. Mamma Urkraft och fantastiska Viktor, två aspiga detaljgranskare.

Kort efter jag skrev om Viktors rädsla inför att sitta på toaletten, så berättade han själv i förra veckan om vad det var som skrämde honom. Det var inte spolningen som jag trodde och det gick bra att sitta på locket och i mitt knä på ringen, men när jag sa att han kunde prova att sitta själv så backade han undan och sa "-Nä, Viktor kan ramla ner!" 

Ibland så kommer det bara, precis som för något år sedan när jag insåg att han hellre åt kall eller ljummen mat ("Inte värma mamma") eller nyligen när han bad om att få duscha kallt... efter stora problem med att få honom tvättad.

Nu har vi något att gå på till toalettträningen. På måndag ska vi på work shop i ämnet på Autismcenter för små barn och den 18+21 september kommer vår psykolog ut till oss för heldagsträning (blöjfritt hemma under helgen också).

För ett par dagar sedan var Viktor utan blöja när vi var i tvättstugan, plötsligt står han med byxorna neddragna och svarar ja på att han är kissnödig. På väg ut till en buske testade vi istället tvättstugetoan som var passande låg. Viktor var superduktig, lutade sig emot stolen och klämde... kom bara en droppe men vilket framsteg! 

... efter välmenande undran, över tystnaden i bloggen, från olika håll.

Den positiva förändringen verkar vara här för att stanna, vi bara lever och njuter, släpper måsten och bara är... det är den enkla förklaringen.  Men jag måste erkänna att det tvångsmässiga ligger givetvis i bakgrunden och det känns tillfredsställande att skapa ett inlägg.

Uppdatering:

Det blev en smärre försämring (han blev helt enkelt orolig) i och med att träningstimmarna drogs in på dagis veckorna innan hans resurs skulle på semester. "D" noterade, efter att han strulat mycket vid lunchen i flera dagar, att han med en halvtimmes träning före maten blev sitt nya följsamma jag igen och en nöjd pojke vid bordet. Tryggheten i rutiner... vilket alla barn behöver mer eller mindre.

Sammanslagningen av flera förskolor har gått bra, tack och lov är de i hans förskolas lokaler i år. Han har roligt och det enda som strulat är att han haft svårt att somna på vilan även fast han är väldigt trött, vilket har skapat gnäll, frustration och ambivalensfärgade utbrott hemma efter hämtning. Men inget icke hanterbart, inget i närheten av hur det varit tidigare med ohanterbara utbrott och ickekommunikation.

Att Viktors resurs är frånvarande tar han också bra, han rabblar det jag sagt "D är bortrest" "D är på semester". Kanske förstår han inte vad det betyder men han verkar finna ro i vetskapen ändå, och om en dryg vecka är hon tillbaka. Han verkar också ty sig snabbt till ny personal och de är lika förtjusta i honom, den lilla charmören.

Appropå att charma så använder jag inför Viktor oftast benämningen pojke/flicka eller grabb/tjej oavsett ålder på människor, kan ju säga att det är extremt uppskattat när Viktor kallar äldre damer för flickor, hörde ett gäng på tre fnissa som 14-åringar, det var HÄRLIGT, hjärtligt, upplyftande!   

Han använder även uttrycket "tjena snygging" friskt, oj vad kvinnorna vi möter spricker upp i varma överraskade leenden och jag har till och med sett kinder som färgats röda, vilken glädjespridare han är. Det är ju inte mindre skrattframkallande hos alla killar han säger samma ord till.

                                      * * *

Idag (fredag) var jag till Gryningen för att handla tillskott, det landade på 1250 kr i enbart Thorne-produkter till både mor och son.

Jag frågade säljaren angående om vad hon tror vi kan behöva i kalciumväg varpå hon upplyste mig om att det bästa är att göra hårmineralanalys (vilket hon även utför, eller skickar misstänker jag, tillsammans med konsultation) för att se om det ens finns brist. Hon själv hade tydligen höga nivåer i kroppen trots att hon inte heller äter mjölkprodukter. Något att läsa vidare om! Viktor dricker förvisso rismjölken som är berikad och jag tänker inte stoppa i dyra tillskott om det faktiskt kan vara helt onödigt.

Ja minnet är otroligt kort, men det är väl förståeligt fullt i minnesbanken också... Planen var ju faktiskt att kontakta barnläkaren igen för vitamin/mineralanalys efter en tid på diet! 

Så det blir nästa uppdrag, ordna remiss till Viktor och om jag inte kan ordna detsamma för egen del så blir det till att ta en privat hårmineralanalys.

Tack Mormor & "K" för ekonomisk support (kärlek, avlastning och för att ni finns!).

Tack också alla andra stöttande människor i vår närhet, morfar & "W", övrig familj, vänner, alla kämpande föräldrar och andra eldsjälar.

Imorgon är mamma Urkraft och Viktor Varg hundvakt i mormors och "K"s stora villa, kanske blir det något mer inlägg författat på kvällen.

                                      * * *

Avlsutar med ett av mina favoritcitat som måhända inte passar in i sammanhanget men det struntar jag i, det är MIN blogg, och jag gör vad jag vill!  ... mamma Urkraft utvecklas i rask takt jämsides med sin fantastiska pojke, och inser mer och mer att jag och ingen annan ska styra mitt liv.

Om du behandlar en individ som den han är, kommer han att förbli den han är men om du behandlar honom som om han vore den han borde och kunde vara, kommer han att bli den han borde och kunde vara. – Goethe

Märker att det blivit glest emellan tillverkningenstillfällena av nya inlägg...

Till stor del beror det på att Viktors makalösa omställning håller i sig, vilket har lett till att jag har börjat leva och tar igen socialt umgänge. Vilar gör jag nog mest mentalt i glädjen, för åtaganden och saker att göra ligger fortfarande på högar. Kontakten mellan mor och son (och son med alla i vår närhet) är ju bara helt toppen, har inte bättre ord att beskriva med just nu... trött trött.

Mamma urkraft har dessutom varit på ett fantastiskt Mindfulness Retreat i Norrtelje, i härlig lantmiljö, med tystnad, meditation, healing, regression, djupavslappning och andlig kontakt på hög nivå. Kontakten med mig själv, och uppvaknandet i och med det, var nog det häftigaste. Ska fortsätta den stigen och se var den leder... Resten behåller jag för mig själv, om inte någon är genuint och uppriktigt intresserad av att veta mer.

Sommaren 2009 består för mig av mental vila från en del åtaganden såväl som av försök att hinna ikapp på andra områden. Protokoll och behandlingar ligger vilande och mognar i sinnet, under tiden som vi fortsätter med den tydligt helande dieten och smyger in på mer kolhydrat/stärkelsefri kost.

Dock har jag ett par utkast liggande... dem ska jag väl försöka att färdigställa mellan liv och åtaganden.

Härlig sommar, god hälsa, kärlek och andlig närvaro önskar jag er alla!

Närkontakt med naturen... På rast emellan stunderna av aktiv meditation.

Egentligen handlar bloggen främst om Viktor men nu kommer lite om mamma urkraft! 

Jag tänker inte outa mitt privatliv för mycket på internet men nu vill jag dela med mig av hur bra allting går och att grunden till den stora lyckan, att det känns som livet kommit tillbaka till en väldigt stressad mamma som aldrig vilar, är att Viktors totalvändning till samspel, följsamhet och ett strålande fantastiskt humör, till en enorm utveckling i kommunikation med mera, den håller i sig!!

Det känns som han nu i enorm hastighet tar igen allt! Men hans bedårande personlighet kvarstår och fulländas.

Jag som inbiten skeptiker, dock med med stor tro och öppenhet, med önskan om tydliga bevis, är numera i princip helt övertygad om kostens roll i Viktors tillfrisknande!

Egentligen är det en annan sak i mitt i liv som en tid krävt mycket uppmärksamhet och engagemang, med kulmen på torsdag, därför hade jag ändå tänkt låta bloggen vila, och även vila med all information efter mötet med DAN/BAN-läkaren.

Men istället har jag har fastnat i den pirrande känslan av att kanske våga börja leva igen, jag har börjat "flippa ur", tar upp socialt umgänge och andra intressen som legat i ide i flera år... Jag minns vagt och avlägset att jag för cirka 4 veckor sedan var redo att gräva ner mig totalt, med fantasier om att ta till medicinering (av mig själv).

Livet börjar kännas ljust och nästan lättsamt.

GF/SF/SF-dieten blev en vana på under två månader med, jag saknar knappt det vi uteslutit och övergång till stenålderkost känns mycket mer lockande än problemfylld. Min kropp mår märkbart bättre, småätandet och de för stora svällande kolhydratmåltiderna är ett minne blott. Jag känner efter mer och är mer omtänksam mot min kropp, matar inte längre den nedtyngda själen med ångestdämpande munsbitar. Jag har tappat några kilon och är välmående på flera plan, det mesta går bra nu och det som går emot det upprör men tar inte över.

Hoppas jag kan peppa några andra som kämpar eller är frustrerade och osäkra. Framgången och välmåendet jag självt fått uppleva, och fortfarande känner ruset av, har i alla fall stärkt mig i min övertygelse och ger mig kraft att fortsätta på samma väg.

Klicka gärna på den här länken för att få andlig inspiration och en liten ögonöppnare inför de små underverken och vackra fenomen som vi på vår stressiga resa mot prestationsinriktade mål, går förbi och tar för givet. En enkel och gullig text från ett kedjemail faktiskt värt att vidarebefordra för ovanlighetens skull.  Ha ett öppet sinne och stirra dig inte blind på ordet "gud", vad det än må ha för innebörd för just dig.

*Är fortfarande förbannad och frustrerad av incidenten här igårkväll. Men jag måste släppa, försöka återskapa allt jag skrivit och hoppas jag minns. I fortsättningen ska jag hålla mig till min nya regel, skriva utkastet i pålitliga Word.*

Med all säkerhet så blev detta inlägg enormt mycket längre än det förra, som tvångsmässig kompensation för eventuellt glömda saker.

Och plötsligt en dag slår det mig... att det faktiskt skett ännu en tydlig förändring till det bättre. Precis som vid i all utveckling är man som oftast hemmablind. Därför är dokumentation men även levande diskussion och information viktig (för mig åtminstone). Ibland är det ju bara en mening/konstaterande som hoppar ur en familjemedlem eller vän, som öppnar mina ögon. 

"Det är alltid mörkast före gryningen" "Efter regn kommer solsken" eller snarare, när jag känner att min närmast outtömliga uthållighet var körd i botten, då levereras lön som kompenserar och visar mig att alla mina ansträngningar ger resultat. Min pojke är på väg åt rätt håll och mår bevisligen bättre på flera plan.

Autism är inte ett obotligt tillstånd och jag önskar att alla människor öppnade sina ögon inför att det de vet (tror sig veta), kanske inte är sanningen utan dagens sanning, tolkad från en kontext. Dessutom så är den kunskapen bara en minimal del av hela perspektivet. Tyvärr kan och vill en del inte bättre än att veta bäst, med en önskan om att jorden faktiskt är platt (kanske är den det!). 

Jag skriver mest om positiva saker här i bloggen (förutom när jag är arg på styrande mörka krafter eller på Passagen ) men jag kan verkligen skriva under på att det är otroligt tungt att kämpa för sitt barn och mot ett sådant komplext tillstånd som autism (olika orsaker, olika uttryck, olika diagnoser och olika behandling).

Den stora nackdelen är så klart det faktum att jag aldrig kan smita iväg och vila mentalt eller fysiskt, mitt sociala liv har varit obefintligt i 3,5 år och stresspåslaget på högsta volym dygnet runt åtminstone de första 2 åren. Detta har jag antagligen klarat med hjälp av personliga egenskaper, medfödd såväl som interpersonellt skapad uthållighet och envishet (inte fullt så hälsosam), tillsammans med en fortsatt riktig tung bakgrund som jag kämpat mig ur (hade inte ens tänkt ”outa” mig själv så här pass i bloggen ).

Men så flöt bara kommande helg på, Viktor var så följsam och glad (med en liten svacka på söndagen direkt relaterat till middagströtthet) och dagarna efter likaså. Det har inte varit någon friktion att nämna (åtminstone inte i jämförelse med tidigare), han har till och med kommit till bordet och ätit ordentligt med en gång, så många gånger att jag verkligen noterat det. Så det var bara att välja ett nytt ämne hos terapeuten i onsdags. 

Det har fortsatt lika även denna helg och när jag på min mammas kalasfika entusiastiskt och glatt berättade det för min ”bonusmoster” Solveig så uttryckte hon sig med total säkerhet i rösten ”att det tar ju (olika)lång tid för kroppen att ställa om vid kostförändring” och därmed för synliga resultat att bli tydliga (för oss, kanske inte för Viktor ). A new day has come?

Happy day

Väntar nu på att han ska börja gilla (åtminstone inte totalt avsky och vägra) att bada, trimma håret och allra mest gå på toaletten! Det senare ska vi få hjälp med från autismcentret i höst.

Nu har jag även delat med mig av den mörka tunga sidan av historien och inte bara den ljusa hurtfriska, hoppas det kan hjälpa till på något vis, för igenkännande om inte annat.  Trots att få kommer orka läsa detta långa inlägg så vill jag lägga till att den värsta känslan i skuggsidan, är nog känslan av att vara maktlös och otillräcklig som mamma.

 
Maskrosor, Viktors favoritblommor, som kraftfullt tar sig igenom asfalten som människan skapat och till synes dödat liv i form av växtlighet med. Begreppen "Maskrosbarn" och "Asfaltsblommor" kan för min del användas på flera områden.

Dagens roliga påhitt – min unge har fantasi, och ett fantastiskt minne! 

Efter beteendeträning leker vi vidare på Viktors rum. Jag ligger på rygg på golvet och Viktor brukar vilja flyga stora eller lilla flygplanet, upplyft på mina fötter alternativt smalben. Men idag sätter han sig på mina upplyfta smalben, med rumpan emot mig och jag lyfter upp så det blir som en sits/stol och han utbrister: ”Viktor åker rullstol!” När jag tänker efter kanske han sa det i jag-form, vilket vi övat på och han använder mer och mer.

Ursäkta men jag är så förbannat trött och att ta detta på hjälpsidan där svar inte ens behöver infinna sig, hjälper inte för att få ur min akuta ilska.

Jag har suttit och skrivit mängder och när jag ska bifoga en bild så loggas jag ut och allt är borta! Jag hoppas verkligen att det går att återskapa på något vis...

Trött och arg och ledsen framför allt

Ja det känns tråkigt att jag inte dokumenterat många av de framsteg Viktor gör i snabb takt. Jag vet inte om det beror på dieten eller andra faktorer som adekvat utveckling för åldern, kontakten med jämnåriga och äldre barn eller annat. Jag vet bara att Viktor överraskar mig dagligen med saker han gör och säger.

Det enda jag minns i skrivande stund är att jag nyss sjöng "Svampboob-tääckeeet" när jag bäddade in honom, och han kontrade med "Svampboob-kuddeen" på helt eget initiativ, inget vi gjort tidigare (annars har han ett enormt minne och vet var han ska placera sparade ord, meningar och uttryck). Han har alltså Svampbobörngott- och påslakan.  Sen förekommer han mig genom att ropa högt "MAMMA JAG ÄLSKAR DIG" (vilket jag alltid har med i godnattrutinen och som han nyss börjat ta efter och även säger på dagen ibland ), och sen något i stil med godnattsovgotthejdå.

Ja det är massor av mer komplicerade saker som poppat upp, ska försöka anteckna mer sådant.

Just det, häromdagen byggde vi pussel, en sån där bok med flera sidor och pussel i. Alla bitar låg framme och vi hjälptes åt att vända de som låg åt fel håll. Sen plockade jag fram alla bitar som passade för varje sida, för att göra det mer anpassat (trodde jag). På första eller andra sidan saknas en bit och jag letar länge bland de ca 40+ bitarna på golvet. Jag frågar på skoj om Viktor kan hitta den och se på fan, han hittar den nästan direkt, skymd av mitt knä! Inte var det en lätt bit med någon hel figur på heller. Han tar den och sätter den direkt på rätt plats, ett otroligt formsinne. Siffror och bokstäver är också något han verkligen tycker om att hålla på med...

Viktor har börjat leka mycket med andra barn och med med det mesta som finns i hans rum hemma. Men emellanåt fastnar han på att ordna, precis som jag själv så gillar han när saker är "rätt", ordning, reda och raka led.

Sen är han ju otroligt snygg och bra på att imitera!

Tillägg: Glömde att skriva, idag på väg hem från dagis, plockade Viktor sin första stora blombukett på eget bevåg. En perfekt bukett med maskrosor som han ordnade med länge för att de skulle ligga som det ska i en blombukett. Han höll den hårt och hemma sprang han in i köket med skorna på och skulle ha en vas. Vasen flyttades mellan kök och vardagsrum några gånger, den var vacker att titta på och han bar den andaktsfullt.

Det är inte ofta det finns möjlighet att nedteckna allt jag vill minnas för dokumentation men häromdagen sa Viktor en så häftig mening att den satte sig.

En kompis till mig var förbi och med sig hade hon en tjej som Viktor inte träffat förut. När vi står i hallen tittar Viktor först på mig och sedan på tjejen, och säger: Mamma, vad heter den där tjejen? När de meningarna kommer så låter han som ett annat barn, inget illa ment, han är ju världens bästa oavsett små sammanbindande ord eller icke. Jag har för det första aldrig hört honom intresserat fråga vad någon annan heter och det tillsammans med en "riktig" mening med ett direkt, väldigt rent och klart uttal. Coolt!

För övrigt så har han fått en till favorittjej på dagis och nu är det faktiskt en tjej som inte är flera år äldre, dock är hon verbal så man kan missta sig. Det känns bra när den andra flickan försvinner till förskoleklass i höst. Hur rara är de inte...  På dagis har de till och med fångat en spontan bamsekram mellan Viktor och "L", med kameran. Tack för den!

Dagen började inte på topp eftersom jag sovit dåligt och Viktor vaknade tiiidigt, som vanligt åtminstone på helgdagar. 

Vi åkte på "klädbytardagar" med mormor och "K" (bonusmorfar, lite kortare men kärleksfullt uttryck, så gott det går utan att röja våra identiteter för mycket , jag har ju inga foton upplagda ). Viktor hade skoj i en gympasal full av leksaker, bäst tyckte han om en liten bensinstation där man kunde öppna och stänga en stor dörr, såklart, och "bilen kommer in".

Han åt ytterst lite till lunch och efteråt skulle vi "gosa sängen". Viktor ville mest leka och lyssna på sin skiva, men jag hann ta en power nap, måste ha varit supetrött som somnade utan att Viktor gjort det.

När vi (jag) kommit upp så fick jag ett alldeles underbart telefonsamtal, mormor och K undrade om inte Viktor ville följa med dem på kalas. Och det ville han bestämde jag. Han blir lite ställd när det kommer hastigt på och fick många utbrott innan de kom och hämtade honom... Inte kalas, inte smoothi, kalaas, smooootii, inte... pannkaka, INTE pannkaka, pannkaka hallonsylt und so weiter.

Men som vanligt, som jag redan visste, hade han enormt kul (faktiskt direkt han kom ut och får åka "röda bilen - inte Peugeoten"), väl iväg. Han fick såklart med sig SvampBobryggsäcken och matsäck i form av en Ländia cocosboll och granatäpple hemifrån, mormor hade olika kakor som hon tog med.

Viktor lekte loss med sin bonuskusin och skjöt vattenpistol. Viktor tog pistolen och sprutade vatten i sitt eget ansikte, det tycker han är dunderkul och har övar de senaste dagarna hemma med blomsprutan. Dessutom träffade han en vuxen kalasbesökare som har diagnosen asperger, de två fann tydligen varandra direkt. Vem har förresten påstått att autister inte är sociala??    "På ett annat sätt än normen", skulle man kunna tänka sig istället.

*pluspoäng till Passagen, som hann spara det mesta automatiskt, innan mitt internet dog*

Här hemma levde en stressad ensamstående mamma upp, snacka om energipåfyllning i solskenet. För en tvångsmässig perfektionist med överfullt i hjärnkontoret så är den största mentala avslappningen att få storstäda, röja och organisera hem och källare, ostört! Vilket inte inträffat många gånger de senaste 3,5 åren. Kraven är nu inte så höga längre och på tre timmar lyckades jag få till en övergripande och tillfredsställande ordning, reda och dammfri närmiljö. Och javisst vet jag att svaret inte är att leva ut tvångsmässiga behov, jag har faktiskt bokat in mindfulness i schemat.

Senare på kvällen ber Viktor mig att hjälpa till med byggandet av en pusselkoja och när jag börjar knåpa ihop två bitar så säger Viktor stolt "mamma kan själv".

"Viktor byggt en koja":

En hel dag...  hopp om mer kunskap och större perspektiv.

Hinner inte skriva mer just nu, för oss är det autism varje dag.

När jag anmälde oss till studien (som då även skulle innehålla en studie om tungmetaller, vilket var för krångligt så den lades ned) så var det för att kunna bidra, för att hjälpa och givetvis för egen skull, jag vill ju veta och att det forskas om autism. Jag tycker lika nu men när vi väl var där fick jag lite ångest över att utsätta Viktor för en till blodprovtagning. Han är så himla tapper och vill verkligen göra "det han ska" (det jag sagt att han/vi ska göra). Men så kom det inget blod ur armen, de försökte ett tag och han kom av sig i gråten när han fick titta på en dansande ko i burk. Givetvis trodde han det var över efter han fått ett fint plåster, men då skulle man fortsätta att hålla fast honom, plutten. För inte göra saken så stor så bev det stick i fingret. Han kom även då av sig längre stunder och fick sedan ett mjukt monster och ett till snyggt plåster som han stolt visade upp för "D" (hans resurs) direkt på dagis.

Både på vägen in på sjukhuset och sedan ut så fastnar den lille teknikern på varenda hiss- och dörröppnarknapp. Han skulle nog kunna stå hela dagen och titta på hur dörrarna öppnas och stängs, se orsak och verkan. Han fastnade även på roliga leksaker på vägen ut, det är verkligen en svår avvägning om var och när jag har möjlighet att smidigt stoppa en aktivitet för att leda vidare på nästa. Men vilken unge vill lyssna på tråkiga direktiv från morsan när det finns en enorm byggnad full av fantastiska saker som rör sig eller låter (lyser också, de hade flera skojiga saker att distrahera med i provtagningsrummet med), speciellt när han får orsaka aktiviteten?

Jag fick faktiskt också en present, en trisslott, men jag blev nog mer glad av att man samtidigt tog flera prover på mig. Så jag får en uppdaterad allmänstatus (nja kanske inte så ingående men sköldkörtelfunktion, b12, och ett gäng till jag inte minns namnen på).