När jag anmälde oss till studien (som då även skulle innehålla en studie om tungmetaller, vilket var för krångligt så den lades ned) så var det för att kunna bidra, för att hjälpa och givetvis för egen skull, jag vill ju veta och att det forskas om autism. Jag tycker lika nu men när vi väl var där fick jag lite ångest över att utsätta Viktor för en till blodprovtagning. Han är så himla tapper och vill verkligen göra "det han ska" (det jag sagt att han/vi ska göra). Men så kom det inget blod ur armen, de försökte ett tag och han kom av sig i gråten när han fick titta på en dansande ko i burk. Givetvis trodde han det var över efter han fått ett fint plåster, men då skulle man fortsätta att hålla fast honom, plutten. För inte göra saken så stor så bev det stick i fingret. Han kom även då av sig längre stunder och fick sedan ett mjukt monster och ett till snyggt plåster som han stolt visade upp för "D" (hans resurs) direkt på dagis.
Både på vägen in på sjukhuset och sedan ut så fastnar den lille teknikern på varenda hiss- och dörröppnarknapp. Han skulle nog kunna stå hela dagen och titta på hur dörrarna öppnas och stängs, se orsak och verkan. Han fastnade även på roliga leksaker på vägen ut, det är verkligen en svår avvägning om var och när jag har möjlighet att smidigt stoppa en aktivitet för att leda vidare på nästa. Men vilken unge vill lyssna på tråkiga direktiv från morsan när det finns en enorm byggnad full av fantastiska saker som rör sig eller låter (lyser också, de hade flera skojiga saker att distrahera med i provtagningsrummet med), speciellt när han får orsaka aktiviteten?
Jag fick faktiskt också en present, en trisslott, men jag blev nog mer glad av att man samtidigt tog flera prover på mig. Så jag får en uppdaterad allmänstatus (nja kanske inte så ingående men sköldkörtelfunktion, b12, och ett gäng till jag inte minns namnen på). 
Postat i: 6 Utveckling | Permalink | Kommentarer [0]
