Kömiljarden, sjukvårdens Potemkinkuliss.

Den moderatledda alliansregeringen tyckte sig ha funnit en snillrik lösning på det påstådda problemet med väntetiderna i svensk sjukvård och inrättade ett bonussystem kallat kömiljarden. Den miljarden, om det nu är en miljard eftersom finansminister Anders Borg som bekant brukar pruta på statens utgifter, ska användas för att stimulera sjukvårdens aktörer att minska väntetiderna för förstabesöken inom hälso och sjukvården. Alliansen har med hjälp av kömiljarden byggt upp en bild av en effektivare sjukvård än den som fanns innan men den bilden är en falsk fasad som döljer försämringarna bakom siffrorna.

Utvärderingar pågår och även mediegranskning av kömiljardens utfall i väntetidsstatistiken och det har hittills inte varit någon upplyftande läsning vare sig för den ansvarige socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund eller för alla de patientgrupper som genom reformen sett sin egen situation i förhållande till vården försämras i takt med att aktörerna på sjukvårdsmarknaden anpassat sina organisationer och rutiner för att få maximal utdelning från denna kömiljard som egendomligt nog inte omfattar alla patienter.

Kömiljarden speglar alliansregeringens människosyn, det är viktigare för de borgerliga att den som kommer till vårdcentralen för en förkylning eller andra lindrigare symtom blir omhändertagen snabbt för att hyfsa statistiken än att patienter med kroniska eller psykiska sjukdomar kommer under behandling direkt efter den första diagnosen. Genom att ställa behoven av adekvat vård för alla patienter mot de ekonomiska incitamenten att korta köerna till akutsjukvården har man lyckats skapa en marknad för löpande bandverksamhet inom den svenska hälso och sjukvården och det rimmar illa med regeringens löften om bättre sjukvård. Även när det gäller sjukvård tycks alliansens slogan "allt till en del" slå igenom i verkligheten.

Vid genomgångarna av kömiljardens påverkan på den svenska sjukvården har man runt om i landet och i många olika studier upptäckt att vårdgivare av alla kategorier fifflar med statistiken för att få så stor andel av bonuspengarna som möjligt. Siffrorna på landstingens väntetider levereras in till socialstyrelsen två gånger om året och hur tacklar då vårdgivarna det förhållandet? Jo, genom att under några få veckor om året satsa alla resurser på att beta av köerna så att man i möjligaste mån nollställer statistiken lagom till rapporteringen för att när den väl är gjord släppa efter igen. Utöver det tricket så används också en rad kreativa varianter på kölistorna, allt i syfte att lura den bonusutbetalande myndigheten och i förlängningen också oss skattebetalare.

Den moderatledda alliansregeringen är mycket för att införa reformer som inbjuder till fiffel och båg, allt för att tillfredställa den avreglerade sjukvårdsmarknadens privata aktörer. I Växjö kom man på hur den största privata vårdcentralen fuskade med registreringen av patientuppgifter så att ett enkelt telefonsamtal blev till ett läkarbesök och man kom på att patientjournaler blev liggande osignerade och man kom på att provsvar lades på hög. Trots dessa allvarliga brister är fortfarande det företaget aktivt som länets största privata vårdcentral även om det på papperet bytte ägare i samband med skandalen. Det känns surt när en regering på några få år av ideologiska skäl kan slå sönder väl fungerande sjukvårdsorganisationer och skapa en marknad för fifflare och profitörer på bekostnad av dem som har det största behovet av sjukvård.   

Tjufpojkstreck

Av ingen anledning alls kom jag att tänka på en bok jag läste för många herrans år sedan, Tjufpojkstreck skriven av Geo W Peck som egentligen var den kände amerikanske författaren, politikern och tidningsutgivaren George Wilbur Peck 1840 - 1916. Boken är den svenska översättningen av den internationellt mer kända "Bad Boys" som även filmatiserades i början av 1900-talet. Jag skulle vilja rekommendera alla som har möjlighet att få tag på den boken att läsa den och ha i åtanke att den bygger på korta berättelser som varit införda i författarens egen tidning och att denne var demokrat och guvernör under flera perioder.

Det finns bara två personer i bokens dialog, tjuvpojken själv och hans samtalspartner som i den svenska översättningen kallas "kryddkrämaren", förmodligen dåtidens benämning på ägaren till en kvartersbutik. Inför denna skvallerbytta till handlare avslöjade tjuvpojken vid sina ofta återkommande besök de senaste av sina hyss som tycks ha varit än värre än Emils i Lönneberga och dessa berättelser spreds sedan till den övriga kundkretsen. Offren för pojkens lust till spratt var oftast hans egen far, en korpulent, förment religiös och gniden småborgare med större ambitioner än vad hans kapacitet räckte till. Kryddkrämaren själv blev då och då också utsatt för tjuvpojkens skämtlynne men när det upptäcktes var förövaren oftast långt borta.

Tjuvpojken hade en filosofisk ådra också, här kan man nog spåra politikern Peck i författarskapet. Ihop med kryddkrämaren invecklade han sig i djupsinniga reflektioner kring tingens ordning och han ifrågasatte mycket av det som ansågs som den enda sanningen. En gång frågade han kryddkrämaren om han tyckte att Salomo var så vis som det påstods och fick svaret att det tyckte han allt. Men tjuvpojken hade en annan syn på saken, hur kunde en vis man ha tusen hustrur, det var något han inte kunde förstå eftersom hans far hade fullt upp med att försörja en. Och hur skulle det se ut när Salomo med familj skulle gå i affärer, det hade han en egen föreställning om.

Tänk själv sa han till kryddkrämaren att Salomo var tvungen att beställa fram  vagnar med hästar och kuskar och de skulle knappt komma fram på gatorna och tänk när hundratals fruar skulle köpa kläder. Vilket liv det skulle bli och så lång tid det skulle ta och tänk sen när Salomo skulle betala för allt hans fruar hade köpt, mor köper silkestrumpor för fem dollar paret och far bråkar rysligt när räkningen kommer. Tänk er bara att Salomo måste punga ut med pengar till några tusen par strumpor, nej Salomo kan inte ha varit en vis man. Kryddkrämarn övertygades av tjuvpojkens funderingar och anslöt sig till åsikten att Salomo var en narr och inte en vis man.

Boken Tjufpojkstreck gisslar det dåtida amerikanska etablissemanget och den inskränkta religiositeten och skenheligheten. Pojkens far gick i kyrkan varje söndag men de övriga dagarna kunde han lura skjortan av folk utan några problem, han fick ju syndernas förlåtelse nästa söndag igen. Man tycker sig känna igen den metoden från våra dagar, de lurigaste skojarna är de som kommer med bibel eller psalmbok i handen. Författaren och politikern George W Peck för fram många demokratiska åsikter och ifrågasättanden av etablissemanget inlindade i tjuvpojkens fyndiga utläggningar kring dennes egen vardag i den amerikanska staden.  

Starta om EMU, nu!

Nu kostar de europeiska statschefernas prestige medborgarna både pengar och självförtroende. Genom att klamra sig fast vid det från början dödsdömda EMU-projektet håller nu inte bara den europeiska ekonomin på att krascha, Eurosmittan sprider sig runt hela jordklotet men ändå uppträder Eurozonens statschefer som om allt hänger på en bibehållen gemensam valuta och ett bibehållet system där de ingående nationernas frihet begränsas av vad som beslutas i Berlin och Paris.

Tyskland och Frankrike har kokat ihop en soppa som blir svår att svälja för hela EU, alltså även de länder som likt Sverige klokt nog håller sig ifrån EMUs tvångströja som är stickad för att passa stora länder, inte små som lätt trasslar in sig i de finanspolitiska vecken. Tyskarna som ser EMU som  ett sätt att stärka sin egen makt inom EU vill till varje pris behålla nuvarande ordning för de ser både ekonomiska och maktrelaterade fördelar med att vara störst och rikast.

EMU har bevisligen misslyckats med det den var tänkt för, en stabiliserande faktor för medlemsländerna. Nu har i stället Eurozonens inlåsningseffekt skapat en världsomspännande finansiell kris, något som knappast enskilda stater hade klarat av och därför är det nu dags att i ordnade former och tillsammans avveckla den havererade europeiska monetära unionen för att senare om man så vill och tillräckligt många länder är med på vagnen göra en omstart med beaktande av de slutsatser man kan dra av det fiasko som nu får omvärlden att darra.    

Tingsrydspolitik i nygammal tappning

Nu har snart den nya organisationen med samhällsbyggnadsnämnd varit i gång i ett år och då borde den ha satt sig och fungera som skaparna tänkte. Jag vet inte hur det är med den saken, själv var och är jag motståndare till konstruktionen, de har haft mycket strul med personal och själve ordföranden råkade mer eller mindre oskyldig ut för en svidande fadäs som säkert satt sina spår. Jag ser inte den händelsen som mer än ett olyckligt misstag från flera håll men kan ändå spåra en viss koppling till den praxis som växt fram i den tidigare miljö och byggnämnden och som jag varit kritisk till under alla mina år som ledamot där.

De otrevliga historierna borde nu vara begravda om än inte glömda så att nämnden kan gå vidare med det som är dess primära uppgift, att leda tekniska förvaltningen samt en del av kulturen men också att som myndighet se till att lagar och regler gällande miljö, hälsa, byggnation och strandskydd följs. När det gäller de två senare områdena "ärvde" samhällsbyggnadsnämnden en rad obearbetade anmälningar om misstänkta brott mot plan och bygglagen samt strandskyddslagen som listades under den gamla majoritetens sista sammanträde. Under den nya majoriteten och med rätt folk på rätt plats borde det nu efter så lång tid vara dags att pricka av de ärenden som även revisionen hade kännedom om.

Svartbyggen är ett otyg men ett ännu värre otyg är om den ansvariga myndigheten låter kända sådana passera utan åtgärd. En sak är om man inte känner till dem, man kan ju inte göra något åt sådant som man inte vet om men om man har en lista med utpekade objekt finns det ingen ursäkt för att underlåta att öppna tillsynsärenden i de fallen så att politiken får ta ställning till dem. Det ska bli intressant att se om majoriteten i nämnden har sådan dignitet att den kan driva de misstänkta lagbrotten till nämndens bedömning och om nämnden behandlar dem mildare än de som ansökt i laga ordning och fått avslag.

Den tidigare borgerliga majoriteten hade vanan att låta svartbyggen få mildare behandling än de där ansökan inlämnats i god tid. Dessutom gjorde den gamla majoriteten alltid bedömningen att ju större och dyrare svartbygget var desto större skäl ansåg politikerna det fanns för att lämna tillstånd i efterhand även om de inte skulle gjort det vid en normal behandling i nämnden. Jag anser att alla ska behandlas lika oavsett om svartbygget är ett slott eller en koja. Tyvärr blev det så att kojor fick avslag medan slotten fick både godkänt och därtill nedsättning av straffavgifterna. Jag hoppas innerligt att den tiden är förbi med socialdemokraterna i majoriteten men har mina farhågor, tiden när S bildade majoritet med centerpartiet visade att den borgerliga politiken slog igenom ändå när C gjorde gemensam sak med M.

Om den borgerliga delen i den numera styrande (oheliga) koalitionen skulle bete sig på samma sätt mot sin samarbetspartner som centerpartiet gjorde mot socialdemokraterna och folkpartiet när de hade blocköverskridande samarbete då lär det bli bråk. När det gällde miljö och bygg stannade centern kvar på den borgerliga sidan och utnyttjade moderaterna och de andra borgarna för att få genom sina egna förslag även om socialdemokraterna var emot. Samarbetet med socialdemokraterna var för centerns del bara ett sätt att hålla ordförandeposten i kommunstyrelsen, deras vilja att släppa in socialdemokratisk politik var väldigt svag.

Man måste ha ordning och reda i kommunens angelägenheter om befolkningen ska känna förtroende för politikerna. "Politikerförakt" är ett uttryck som används ofta och sådant uppstår när vissa inflytelserika makthavare slirar på likabehandlingsprincipen i den kommunala myndighetsutövningen och låter somliga få igenom vad som helst medan andra får avslag. Därför är det viktigt att all tillståndspliktig verksamhet verkligen har tillstånd enligt lagar och regler så att man inte kan bli beskylld för godtycke. Därför hoppas jag att plan och miljöförvaltningen nu betar av listan på misstänkta svartbyggen samt att man följer upp att de som fått tillstånd har följt det som nämnden beslutat om. 

Sifo Maj 2012

Sifo släppte sin väljarbarometer för maj månad i dagens morgontidningar. För en gammal sosse glädjande siffror som ger anledning till en rad funderingar kring ett antal spörsmål gällande svensk politik av i dag. På bara några månader har väljaropinionen enligt Sifo svängt från ett stort borgerligt övertag över oppositionen till ett lika stort övertag för de rödgröna. I april var fortfarande KD med på banan med 4.0 procentenheter men nu är de utanför med 3,6 och skulle egentligen inte räknas in i alliansens siffra längre. Med KDs siffra inräknad har alliansen 41,1 procent av väljarstödet, utan KD blir det bara 37,5 procent mot de rödgrönas 51,2.

Moderaterna har 27,7, Folkpartiet 5,3, Centerpartiet 4,5 och Kristdemokraterna 3,6 procent av väljaropinionen mot Socialdemokraternas 36,6 procent, Miljöpartiet 9,2 och Vänsterpartiet 5,3. Alla de borgerliga småpartierna är alltså lika stora eller mindre än Vänsterpartiet och de ser alla ut att fortsätta utför i den backen medan de rödgröna lagt sig på en ganska trygg nivå med plats för ytterligare marknadsandelar. Fram till valet är det dock 2010 års valresultat som gäller i riksdagen och med nuvarande väljaropinion finns en uppenbar risk för spektakulära åtgärder från alliansregeringens sida för att återvinna väljarna och då kan man befara att lånefinansierade jobbskatteavdrag kommer att vara det som de satsar på.

Inkomstskattesänkningar är de reformer som är svårast att ändra tillbaka, det är välkänt av alla. Om därför alliansen väljer att öka statens skuldbörda för att införa fler jobbskatteavdrag blir därför reformutrymmet för en rödgrön regering mycket begränsat då det är politiskt svårt att återinföra skatter som sänkts. Skatteväxling kan då bli aktuellt, konsumtionsskatter kan höjas och andra av alliansen avskaffade eller minskade skatteuttag kan återföras. Alliansregeringen lär ha svårt att vinna tillbaka väljare på andra sätt än genom skattesänkningar, svenska folket måste vid det här laget ha upptäckt att de borgerliga reformerna genomgående har präglats av misslyckanden och revideringar under yxan.

Ibland undrar man vad de borgerliga småpartierna egentligen har i regeringen att göra utom som röstboskap. Allt tycks styras från det moderata finansdepartementet, skurar av förslag från de små partierna smälter bort som hagel i juni när Anders Borg får dem på bordet, för honom är varje ny utgift ett rött skynke och ett hinder för nästa jobbskatteavdrag och därmed ett steg längre från ett återval 2014. Det är inte undra på att alliansens småpartier flyter omkring farligt nära riksdagens skibord där redan KD enligt Sifos majundersökning har slunkit ner i dammen till de "övriga partierna". Det partiet måste göra något radikalt om inte dagens opinionssiffra ska stå sig eller bli ännu sämre till valet och som jag ser det är den enda vägen att bryta samarbetet med alliansen i för partiet viktiga hjärtefrågor som de inte får gehör för.

Redan förra mandatperioden började många av KDs både aktiva medlemmar och sympatisörer lämna det för att ansluta sig till andra i första hand borgerliga partier. Då hade KD hyfsat många anhängare i opinionsmätningarna, de har nu nästan halverats sedan dess. Skälen till avhoppen var att partiledningen i regeringsarbetet inte försvarade de viktigaste profilfrågorna utan ställde sig bakom reformer som stod stick i stäv mot partiets eget program. Först nu när partiet befinner sig under strecket i alla opinionsmätningar börjar man morska upp sig lite och börjar tala om mänskligare politik och moraliska värdegrunder. Det är troligen för sent, inte ens de som tidigare har stödröstat på partiet kommer av allt att döma att göra det igen, de känner att de lika gärna kan rösta på moderaterna för det blir ändå deras politik som gäller.

Hur kommer det att bli fortsättningsvis med ställningen mellan de politiska blocken i riksdagen? Ja vem vet? Om alliansen väljer att strida om väljarna med blanka vapen och öppna visir kommer de att förlora valet 2014. Men om de vilket är sannolikt i stället väljer att fortsätta med den brända jordens taktik och lånar miljarder för att köpa löntagarröster med utökade jobbskatteavdrag blir striden jämnare, fortfarande är det väldigt många som inte ser längre än till den egna plånbokens tjocklek för stunden. Nu har det ju inte kommit några nya jobbskatteavdrag på ett tag, skulle alliansen välja att slänga in ett sådant på en tusenlapp i månaden om de vinner valet kan det bli jämt mellan blocken om man räknar bort KD-effekten.

Skulle alliansen välja det scenariot lever de själva farligt, de skulle säkert inte få egen majoritet utan det blir som nu och då får de leva med en ekonomi i förfall och en opposition som kan sätta krokben för det mesta av det som regeringen föreslår. De skulle behöva leva med ännu starkare kritik från välfärdssverige och allt fler medborgare skulle hamna i fattigdomsfällan och ännu fler än i dag skulle vara arbetslösa på grund av statens minskande stöd till kommuner och landsting som är motorn på arbetsmarknaden då den privata efterfrågan minskar. Visst kommer många löntagare att få mer i plånboken men de nya pengarna kommer nog i viss mån att ätas upp av höjda egenavgifter på det mesta och de som inte har jobbskatteavdrag får även de samma utgiftsökning utan motsvarande ökning på inkomstsidan.

Det blir trångt i den politiska mittfåran då socialdemokraterna har styrt åt höger och moderaterna åt vänster, åtminstone på papperet. De nya moderaterna kopierar helt skamlöst både politik och loggor från socialdemokratin i hopp om att bli betraktade som ett arbetarparti. Nu har ju verkligheten visat att det inte är ett sådant, alla alliansens handlingar syftar till att knyta till sig en så tillräckligt stor majoritet att man får mandat att styra landet och när det är gjort kan man sopa resterande del av befolkningen under mattan och glömma dem. Vi har väl alla upplevt under senare tid att alliansen bara har talat om dem som fått något av regeringen men att man aldrig frivilligt nämner alla de som vittnat om hårresande behandling av sjuka och arbetslösa, de finns liksom inte med i den moderatledda alliansregeringens agenda. 

Svenskarna, ett väderspänt folk

Vädret är något som engagerar svenska folket mer än något annat och det är ingen hejd på allt väderprat som pågår i nästan alla samtal människor emellan och i många av mediernas program och texter. Vädret blir en allt viktigare beståndsdel i svenskarnas vardag och allt mer tycks kretsa kring väderutvecklingen. Rekordjakten pågår ständigt och den som råkar bo på en plats som slår något gammalt väderrekord känner sig som vinnare som i vilken tävling som helst.

Visst kan det vara bra ibland att veta i förväg hur vädret blir om man ska göra något utomhus. Men nog tycker man att prognoserna i radio och TV i samband med nyhetssändningar skulle kunna räcka för de flestas behov men utöver det ska man i många program ändå ha inbjudna meterologer i pratshov. Skulle man inte kunna skippa en del av detta och släppa vädret, det blir som det blir oavsett vad meterologen än säger. 

Tingsryds kommun och landsbygdens folk

Det ryktas att Tingsryds kommun avser att slopa den kostnadsfria skötseln av kommunens enskilda utfartsvägar med en enligt uppgift på hemsidan sammanlagd längd av 22 mil till 690 privata fastigheter. Modellen med kommunal skötsel av utfartsvägarna är tämligen ovanlig bland Sveriges kommuner men med tanke på kommunens prioritering av inflyttning till landsbygden är det en bra ordning som betyder mycket för landsbygdsbefolkningen och därmed även för invånarantalet. Dessutom är det så att tätorternas trottoarer till skillnad från i de flesta andra kommuner sköts av kommunen.

Mandatperioden 2002 till 2006 genomfördes av majoritetskonstellationen Socialdemokraterna, Centern och Folkpartiet den mycket omfattande strukturutredning som ligger till grund för mycket av kommunens angelägenheter i dag. I den ventilerades även detta med kommunal skötsel av privata infartsvägar och det beslöts då med stor majoritet att behålla modellen som då ansågs så viktig för befolkningsutvecklingen på landsbygden att det sågs som omöjligt att avskaffa den och ersätta den med någon form av avgiftsfinansiering.

Vill man värna om inflyttningen till kommunen och vill man verka för en levande landsbygd ska man inte börja krångla med nya försämrade villkor för de som bor, lever och verkar på landsbygden. Det blir också en administrativ koloss att fördela debiteringen mellan olika fastighetsägare som delar utfartsväg om kommunen även fortsättningsvis ska sköta underhållet och det kommer obönhörligen att skapa konflikter mellan fastighetsägare om kommunen avsäger sig alltihop och man själva ska dela upp maskinarbete och materialkostnad.

Med tanke på det tungt vägande argumentet att sakfrågan tidigare prövats grundligt och bedömts som orealistisk och att kommunen satsar hårt på inflyttning till landsbygden kan jag bara hoppas att kommunfullmäktige förstår allvaret och avslår förslaget som om jag förstått det rätt ligger i röret in till Samhällsbyggnadsnämnden. Man kan jämföra förslaget med att börja ta betalt av fastighetsägare i kommunens tätorter för att man vinterunderhåller trottoarerna utmed deras tomtgräns, något som man i många kommuner får sköta själv och ha det fulla ansvaret för. Rör inte det kommunala underhållet av enskilda utfartsvägar, det kostar nog mer än det smakar på olika sätt.

Jobbskatteavdragen och jobben

Det pågår en ständig debatt om huruvida alliansregeringens jobbskatteavdrag skapat så många nya arbetstillfällen som de gör gällande. Senaste budet är att 90 000 jobb är en direkt följd av de dynamiska effekter som jobbskatteavdragen har gett inom det svenska näringslivet. Kostnaden för jobbskatteavdragen är omkring 90 miljarder årligen, alltså 90 000 miljoner kronor för 90 000 jobb eller en miljon per arbetstillfälle. Det som borde diskuteras är om dessa miljarder används på effektivast möjliga sätt för att uppnå maximal sysselsättningseffekt per skattekrona. Som en av alla skattebetalare som inte får del av alliansens miljonregn motsätter jag mig konstruktionen av de jobbskapande åtgärderna, miljarderna regnar ju över både de som har säkra jobb och de som inte hade något innan.

Till exempel får alliansregeringens egna statsråd maximal utdelning av jobbskatteavdraget men tror någon att de med sin inkomstnivå för den skull spenderar mera pengar på hemmamarknaden för näringslivets skull än de annars skulle ha gjort. Näppeligen skulle jag säga, med årslöner på över en och en halv miljon har de så de klarar sig ändå men mycket vill ha mer det är ju välkänt. De av statsråden som likt statsministern själv äger sin bostad har dessutom genom sina egna beslut kammat hem inte föraktliga vinster på den avskaffade fastighetsskatten som till största delen gynnar villaägarna i storstockholmsområdet där de flesta statsråden bor.

Det märks att det är en ekonom som i egenskap av finansminister ligger bakom den ekonomiska politiken i de här delarna, alla åtgärder syftar till att ge maximal skattelättnad för statsrådens egen inkomstnivå. Ekonomer är som bekant den yrkeskår som mest av alla tar hänsyn till den egna situationen vid sin yrkesutövning och sitter man då med hela de svenska statsfinanserna i sin hand är det lätt att förstå att det har blivit som det blivit med mycket till de som är friska och har arbete och mindre eller inget alls till alla de andra. Jobbskatteavdraget som uppgår till nästan en halv fattigpension är naturligtvis välkommet även i en statsrådsfamilj men om även fattigpensionären fått samma avdrag hade det mervärdet vandrat raka vägen ner i den inhemska konsumtionen och stimulerat fram något jobb till.

Har ni tänkt på att de 90 000 jobb som påstås ha skapats genom jobbskatteavdragen och som kostar en miljon per styck skulle kunna bli många fler om de 90 miljarderna hade använts annorlunda. Ta bort halva jobbskatteavdraget och "förlora" 45 000 jobb och lägg i stället 45 miljarder på den offentliga sektorn och andra arbetsintensiva näringar. En miljon räcker till tre heltidstjänster i låglöneyrkena vilket skulle innebära ett tillskott på 135 000 nya jobb som då kunde läggas till de andra 45 000 och då ge dubbelt så många arbetstillfällen som alliansens svindyra lösning. Dessutom skulle den av resursbrist lidande offentliga sektorn få ett uppsving så att man slipper se alla dessa rubriker om misär inom skola, vård och omsorg.

Alliansens skattepolitik är ineffektiv, den är orättvis och den skapar ännu större klyftor i vårt samhälle än vad en generell skattesänkning för alla inkomstslag hade gjort. Jag kan inte se något annat skäl till denna tudelning av skattebasen än det faktum att regering och riksdagsledamöter får 21 900 kr mer i plånboken varje år medan alla som inte är friska eller har arbete vid samma inkomst ska betala den summan mer än de privilegierade. Jag vägrar att tro på att jobbskatteavdragen skapar fler jobb än vad en generell skattesänkning för alla skulle ha gjort med tanke på det uppdämda konsumtionsbehov som många av de sämst ställda i samhället har. Vi har en orättvis och omänsklig regering, sen må somliga statsråd förneka det så mycket de vill, fakta talar sitt tydliga språk.   

Eskil Erlandsson, djurskyddet och beteslagen

Jag råkade höra landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommentera de senaste uppgifterna om polisens förhalande av utredningar gällande brott mot djurskyddslagen som ett antal mjölkbönder gjort sig skyldiga till genom att inte låta sina besättningar komma ut sommartid. Beteslagen är glasklar, djuren ska släppas ut under sommarhalvåret och det finns inte några undantag att tillgripa utom sjukdom hos de aktuella djuren. Länsstyrelsernas djurskyddshandläggare hade lämnat ett antal ärenden till de rättsvårdande myndigheterna redan förra året men ännu har inget av dessa börjat utredas då polisen säger sig ha fått andra prioriteringar.

Under TV-intervjun med länsstyrelsens djurskyddshandläggare framkom att det var för få som arbetade med djurskyddet på landets länsstyrelser och att djurskyddstillsynen därför mest handlade om anmälningsärenden och minst om förebyggande tillsynsbesök hos djurhållarna. Polisen å sin sida säger att djurskyddsärenden är bortprioriterade på grund av personalbrist och då har vi alltså två olika sektorer i alliansens Sverige som på grund av bristande resurser inte förmår att upprätthålla de lagar som regeringen Reinfeldt själv har stiftat.

Vad säger då landsbygdsministern angående bristerna i djurskyddet och underbemanningen på länsstyrelsernas djurskyddsenheter? Jo, denne centerpartist och ansvarige minister för djurskyddsfrågor svarar glatt att länsstyrelserna har fått pengar nog för att klara detta, de har ju 200 djurskyddshandläggare i hela landet. Jo jo, 200 inspektörer nu ska jämföras med det antal som fanns när kommunerna själva hade hand om djurskyddet. Om vi räknar på Kronobergs län som är cirka 2 procent av Sverige och 2 procent av 200 är 4 så har alltså länsstyrelsen i Kronoberg 4 djurskyddsinspektörer som ska klara hela länet vilket ska jämföras med antalet innan reformen.  

Tingsryd som beräknas vara en sjundedel av länet hade en heltid plus en deltid på djurskyddet. Om det var liknande förhållanden i de andra kommunerna så skulle det alltså finnas minst 10 djurskyddsinspektörer i Kronobergs län i stället för nuvarande fyra om man räknar efter hela landet. I det läget kommer den ansvarige ministern och storbonden Eskil Erlandsson (C) med ett uttalande som betyder att regeringen anser att länsstyrelserna fått de resurser de behöver och åklagarnas och polisens arbete vill han inte lägga sig i. Men han säger lite motvilligt att lagen är till för att följas även när det gäller djurskyddet. 

Resursbrist är en av alliansregeringens mest utmärkande egenskaper och det gäller inom snart sagt alla samhällsområden. Man har reformerat bort väl fungerande institutioner och ersatt dem med nya mindre väl fungerande samtidigt som man generellt sett har minskat resurserna med hälften men behållit samma resultatmål. De åsidolagda djurskyddsanmälningarna är bara en liten del av allt det som inte åtgärdas på grund av resursbrist eftersom regeringen prioriterar annat än ett väl fungerande samhälle. Alla vet väl vid det här laget vad alliansen prioriterar högst så det behöver jag inte nämna men jag konstaterar att Reinfeldt och hans regering inte är värda det förtroende som de fått av väljarna, de bryr sig bara om sig själva och struntar i resten.

Plan och Bygglagen i Tingsryd

Jag såg i bladet att nu har det uppmärksammade fallet med det lilla lilla svartbygget i Tingsryd åter aktualiserats genom att fastighetsägaren som den gången såg det säkrast att avbryta processen och lägga ner verksamheten det handlade om nu vill ha en översyn av Plan och Bygglagen PBL. Motivet till det sägs vara att lagen i sin nuvarande utformning är så diffust skriven att det är svårt att veta vad som gäller men PBL är liksom alla lagar skriven av jurister för jurister vilket betyder att lagtexten ger stort spelrum för olika tolkningar som kan användas för att vända ärendet i den riktning som den politiska majoriteten vill.

Jag har fortfarande väldigt svårt att förstå varför inte sökanden i det aktuella fallet i Tingsryd fullföljde med en ansökan i efterhand. Skulle man följt praxis som gällt i Tingsryds Miljö och byggnämnd skulle det inte kostat mycket pengar i extra avgifter, nämnden har ju jämt över lag tagit ut eller rekommenderat inget eller minimibelopp i sanktionsavgift i liknande fall. En förklaring till avhoppet från sökandens sida kan vara att den norm för liknande fall som gällt i Tingsryds kommun inte är den som gäller nationellt.

Det kan kanske också förklara varför sökanden fick ett nekande svar från förvaltningen på frågan om åtgärderna var tillståndspliktiga. Tjänstemannen tog helt enkelt nämndens egen norm som den gällande och då gick det som det gick när helt plötsligt tjänstemän från en annan kommun där man inte satt en sådan norm skulle bedöma ärendet. Helt plötsligt uppdagades en avvikelse från PBL i Tingsryds kommuns generella tillämpning av lagen och jag som under minst 10 års tid har kritiserat detta har nu fått upprättelse om än i efterhand.

Ändrad användning av bostadshus eller del av bostadshus är tillståndspliktig, näringsverksamhet i lokalen är tillståndspliktig och livsmedelshantering i lokalen är tillståndspliktig. Alla de här åtgärderna i det aktuella fallet var av så begränsad karaktär att de knappast skulle behöva tillstånd i initialskedet men eftersom verksamheten tycktes växa borde man ändå ha slängt in en ansökan om bygglov med mera om inte annat så för att grannar bör höras när det gäller tättbebyggt område. Jag vill återigen poängtera att jag tycker detta är en storm i ett snapsglas och att omständigheterna inte borde ha lett till att butiken lades ner.

Det som däremot leder till eftertanke är varför man vill ändra PBL. Lagen är tydlig nog skriven av jurister för jurister som den är och både sökanden och den inblandade förvaltningschefen är jurister. Kruxet med den här historien är nog inte PBL som sådan utan den välvilliga norm för tolkning som växt fram under en lång rad bygglovsärenden men även när det gällt strandskyddet. Slutsatsen jag drar av önskemålet om ändring i PBL är att man vill föra in den norm som inte godtogs av de oberoende tjänstemännen men som legat till grund för en lång rad beslut av Tingsryds miljö och byggnämnd i liknande ärenden.

Bra jobbat Stefan Löfven!

Socialdemokraternas nye partiledare gjorde bra ifrån sig i talarstolen under sitt förstamajtal. Kan undra om han läser min blogg, jag har ju förklarat att det är för lång tid kvar till nästa val för att man ska kunna lägga fast en detaljerad politik redan nu. Vem vet vad alliansen hinner ställa till med på de två år de har kvar, det kanske blir helt andra saker socialdemokraterna måste prioritera om man vinner valet. Därför är det bra att inte Löfven strödde detaljerade löften omkring sig utan bara angav partiets färdriktning i grova drag.

Det tycks ha varit god uppslutning överallt i dag när socialdemokraterna genomförde sina demonstrationer och talen hölls tydligen i samma anda som Löfvens med grunden i jobb- och näringspolitik i syfte att sätta stopp för alliansens cementerade arbetslöshetspolitik. Precis som förr i världen omfattar nu den socialdemokratiska politiken alla i samhället, från kapitalister och företagare till de ensamma funktionshindrade som till skillnad från i alliansens Sverige kommer in i gemenskapen.

Det är onödigt att bjuda den moderatledda alliansregeringen på gratis råd om hur de ska lösa sina egna problem, därför bör socialdemokraterna även fortsättningsvis vara sparsamma med detaljbeskrivningar av sin politik och i stället hålla sig till inriktningen. Det är väl ändå målen för politiken som är huvudsaken, inte medlen som används för att komma dit. Löfven beskrev målen för partiets politik, välfärd värd namnet, full sysselsättning, tillbaka till Sveriges ledande ställning i teknik och innovation men också att ta tillbaka vårt gamla utrikespolitiska inflytande som byggdes upp de senaste 50 åren. Bra mål, bra jobbat Löfven och ni andra i partiet!     

Första Majfirande i sol och medvind

Så är det Första Maj igen! Lovande väderleksrapporter och stigande opinionssiffror för Socialdemokraterna som även får stigande siffror på förtroende i regeringsfrågan samtidigt som Moderaterna tappar lika mycket. En dag som känns som en start på nya tider i den svenska politiken.

Demonstrationstågen blir färre och kortare för varje år, en naturlig om än oönskad utveckling i ett samhälle som blir allt tajtare för folk att leva i. Somliga år under eget regeringsinnehav känns det konstigt för en del att blåsa till kamp och demonstrera mot den egna makten så som innebörden är i de socialistiska sångerna som framförs på Första Maj.

I år liksom under alla år då de borgerliga styr och ställer finns det all anledning att gå med i demonstrationståg eller andra tillställningar som socialdemokratin arrangerar. Men de bör ju vara där de syns om det ska kallas demonstration, annars kan en familjesammankomst vara bra för den lokala partisamhörigheten och numera blir dessa allt vanligare. I år kommer jag själv av olika skäl inte att medverka någonstans utom här på bloggen men önskar alla sossar en riktigt bra dag i gemenskapen. 

Svenska dialektmysterier, ett tjutande inferno

Är det inte konstigt säg när SVT gör ett så bra och intressant program som Svenska dialektmysterier som ska visa upp våra olika dialekter och så dränker man det talade ordet i högljudd och skärande bakgrundsmusik? Borde det inte vara skottpengar på producenter som genom ovidkommande "musikalisk" olåt saboterar själva idén med programmen, att TV-publiken ska få höra olika dialekter och i förekommande fall få de svåraste orden översatta till begriplig svenska för alla tittare?

Alliansens rämnande fasad

Vad händer egentligen med den moderatledda alliansregeringen? Från att ha varit en småstaternas guru i ekonomiska sammanhang höjs nu den ena kritiska rösten efter den andra mot den svenska regeringens politik. Både från internationellt erkända ekonomer och det inhemska näringslivet radas kritiken mot alliansens politik upp som bekräftelse på att oppositionen i Sveriges Riksdag haft rätt hela tiden i sina protester mot den förda politiken.

Inte ens den tidigare nästan geniförklarade finansministern Anders Borg (M) går fri från den växande kritiken. En av de mest kända och erkända internationella ekonomerna verksam vid det anrika Berkeley University of California sågade här om dagen Anders Borg och hans skryt över hur Sverige lyckats när nästan alla andra misslyckats med de offentliga finanserna. Resonemanget bakom kritiken är komplex och jag kan bara konstatera att den i stora delar sammanfaller med den kritik som framförts av Lars Calmfors, förre ordföranden i Anders Borgs handplockade expertkommitté som skapades för att hjälpa finansen med råd och dåd.

Anders Borgs aura av överdådigt kunnande i statsfinansiella frågor har fått ett stort hål av den här kritiken, experterna ställer sig på oppositionens sida när det gäller utvärdering av alliansens ekonomiska och sociala politik. Finansministerns tal om sunda statsfinanser i vårt land till skillnad från de flesta andra EU-länderna håller så länge man bara räknar pengarna i Anders Borgs skattkista. Genom sin även av andra allianspartier erkänt omänskliga politik har vår nästan kultförklarade finansminister sett till att staten har det bra ställt men i övriga samhället lever hundratusentals medborgare ur hand i mun på grund av Borgs nedskärningar i trygghetssystemen.

Anders Borg är alltså tillbaka med fötterna på jorden, där har några borgerliga statsråd till hamnat den senaste tiden därför att massmedierna har brutit upp dörrarna till den från kritisk mediegranskning skyddade verkstad där alliansen smider sina planer på nya nedskärningar i välfärden för att klara finanserna. Centerns senaste hopp, den unga nya partiledaren Annie Lööf slänger reformförslag kring sig som om hon vore allenarådande i den moderatstyrda alliansregeringen. Vore det inte bättre att förankra förslagen hos den som bestämmer över allting i regeringen, Fredrik Reinfeldt, innan man gör sina utspel? Trots allt brukar ju alliansen ståta med uttryck som att de är det enda regeringsalternativet i svensk politik, borde de då inte tala med en röst så att folk får reda på vad som komma skall?

Nu har näringslivet också tröttnat på alliansregeringen. Inte undra på, de är ju ett särintresse enligt statsminister Fredrik Reinfeldt och ska behandlas som ett sådant. Konstigt egentligen, förre centerledaren och näringsministern Maud Olofsson såg ju företagandet som det viktigaste för att få hjulen att snurra, det var viktigare med många företag än med många arbetstillfällen. Näringslivet är också beroende av en köpstark och bred allmänhet, den köpstarka gruppen har alliansregeringen beskurit med sin orättvisa skattepolitik, två tredjedelar av befolkningen har fått stora skattesänkningar som de kan spendera, en tredjedel skattar som förut och har alltså inget extra att handla för. Den gruppen består av miljontals medborgare, hade de fått några extra hundralappar i månaden hade ju de pengarna gått till konsumtion direkt.

Jag har skrivit det förr, alliansregeringen har fastnat i sin egen fälla som var avsedd för en rödgrön regering och som är fylld av svåröverstigliga ekonomiska fallgropar som är till för att sätta en socialdemokratiskt styrd regering på pottkanten genom den ekonomiska röra som Reinfeldt och Borg ställt till. Kortsiktigt röstfiske med jobbskatteavdragen, nedsatt arbetsgivaravgift vid anställning av unga och sänkt restaurangmoms är tillsammans med utförsäljningen av lönsamma statliga bolag helt uppenbart avsett för en mandatperiod, nu blev det två till alliansens förtvivlan. Hur som helst, alliansregeringens glansdagar är förbi, kejsarens nya kläder är genomskinliga och opinionssiffrorna rasar neråt. När ska fler huvuden rulla i regeringskretsen, någon måste ju få skulden, förmodligen inte de värsta bovarna själva som är Reinfeldt och Borg.

Tingsryds kommun, vad händer där nu för tiden?

Tingsryd är ju en i grunden sund kommun med ganska välbalanserad struktur på det mesta. Kommunen brottas med samma problem som 250 andra kommuner, befolkningsminskning inte minst bland de aktiva åldrarna och därmed också strukturella utmaningar som poppar upp då och då till allmän beskådan. Precis som hos alla andra kommuner är attraktivitetsarbetet prioriterat och så gott som varje år kommer nya projekt som ska stoppa utflödet av människor eller om man så vill stimulera invandring.

Eftersom varje kommun håller på med samma jakt på invånare kan det tyckas vara onödigt att alla lägger så mycket resurser på tävlan om själarna, de måste ju ändå slå sig ner någonstans om de inte vill stanna där de är. Ungdomsgruppen är väl den som det borde satsas mest på, de finns ju i utgångsläget redan i kommunen men längtar under skoltiden bort från de invanda trakterna till äventyren någon annanstans. Inget ont i det, gräset är ju alltid grönare den andra sidan stängslet. Kommunens utmaning är att skapa miljöer som lockar ungdomsgrupperna, det gäller både arbetstillfällen, nöjen och sportmöjligheter.

Tingsryds kommun har ju egentligen redan mycket av detta men med 12 000 invånare är det inte lätt att ha storstadsprofil på de utbuden även om Tingsryd har jämförelsevis bättre läge än många andra kommuner av samma storlek. Med några mer eller mindre rikskända företeelser är i alla fall kommunens namn känt i samband med ishockey, trav, julimarknad, musik och kaffe för 1,50 kr koppen. Naturen med det riksintressanta Åsnen-Mienområdet och planerad nationalpark kommer att spela allt större roll i marknadsföringen av Tingsryds kommun.

Tyvärr har kommunerna lagt sina dyrbaraste tillgångar i potten när de spelar mot varandra om invånare. Samma resurser som används i turistreklamen används också för att locka nybyggare, det vill säga, den orörda sjönära natur som ofta visas i turistreklamen visas allt oftare även i kommunernas prospekt över byggbara tomter. Spelet om folket drabbar vår orörda natur och vissa politiska partier har nästan helt övergett värnandet av djur och natur genom att bevilja allt fler dispenser från strandskyddslagen.

Det får mig att tänka på de anmälningar till den förra Miljö och byggnämnden om misstänkta svartbyggen som i full enighet listades på ett av de allra sista sammanträdena med avsikten att så snart som möjligt följa upp dem och i förekommande fall processa dem enligt det regelverk som gäller. Jag har inte hört att något av alla dessa har tagits upp i nämnden, det har ändå gått ett och ett halvt år sedan beslutet om uppföljningen fattades och jag undrar därför om den nya nämnden helt enkelt har skyfflat de obekväma ärendena under mattan därför att borgerligheten inte accepterar lagen om strandskyddet.          

Sofia Arkelsten och Annie Lööf, två man kan tycka lite synd om

Arkelsten och Lööf, två sidor av samma nödmynt. Båda unga, båda hyllare av den brittiska järnladyn Margret Thatchers löntagarfientliga politik, båda av sina partier sedda som räddare av prekära situationer och på båda håll med stora förväntningar på sig. Båda utan erfarenhet från arbetsmarknaden och båda som det tycks utan att ha en susning om vad de gett sig in på i det innersta rävspelet i en fyrpartiregering där alla vaktar på alla och där alla tar minsta chans att positionera sig inför väljaropinionen.

Varför är det lite synd om dessa blåblodiga löntagarfientliga järnladies? Jo, Arkelsten hamnade som partisekreterare och närmaste förtrogne till Fredrik Reinfeldt rätt i den känslostorm som denne hamnat i med skilsmässa på hemmafronten, sparkad skandalminister, opinionsras på fem procentenheter och som salt i öppna sår dessutom den förra moderata riksdagsledamoten Ann-Mari Pålssons uppseendeväckande avslöjande om Reinfeldts skräckregemente inom regeringskansli och riksdagsgrupp. Allt detta har naturligtvis lett till slitningar också mellan partiledaren och hans sekreterare som inte är känd för att vara något mähä och då har väl den kollisionen utmynnat i ett avsked på grått papper på känt Reinfeldtskt manér.

Det känns lite orättvist mot Arkelsten att få skulden för opinionsraset, har alliansen en omöjlig politik kan inget prat i världen dölja det hur länge som helst och det är nu som alliansen får skörda allt ogräs de sått under sin första mandatperiod och som var ämnat till den rödgröna regering som alla, även allianspartierna själva trodde skulle ta över vid 2010 års val. Så blev det inte, Reinfeldt och Borg sitter på pottkanten med Svarte Petter i knät och det går naturligtvis ut över omgivningen och vem är det lättast att skylla på vid förlorade matcher, jo coachen så klart, coachen som i partipolitiska sammanhang är partisekreteraren. Sparken utan avtackning, det var vad Arkelsten fick för sin insats för de nya moderaterna, jag tycker att det är lite synd om henne men jag hoppas också att hon och andra får upp ögonen för vad för slags folk som styr i den moderatledda alliansregeringen.

Annie Lööf då? Den stackarn som fick Maud Olofssons otvättade byk att ta hand om. Liksom övriga alliansen gick även Olofssons politik ut på att ställa till så mycket elände som möjligt för den tänkta rödgröna regering som skulle ta över 2010. När sedan allt det eländet kom ikapp alliansen fann hon för gott hoppa av och överlämna alltsammans till den intet ont anande unga karriärsugna Lööf som uppburen till skyarna av sina partikamrater trodde sig kunna koka en god och mustig soppa på den spik som företrädaren lämnade efter sig. Hade det varit så lätt hade nog Olofsson stannat en vända till, nu insåg hon sina tillkortakommanden som näringsminister och stack iväg.

Annie Lööf får nu försöka förklara partiets och alliansens närings- och arbetsmarknadspolitik och det finns ingen på denna jord som klarar det med tanke på hur man har utformat dem. Centerpartiet fick inte ens någon Lööf-effekt av sin nya ledare, snarare tvärtom för nu balanserar faktiskt opinionen på den vassa 4-procentslinjen och det är inte konstigt, löntagarfientligheten lyser igenom i allt vad det partiet säger eller gör. Lööf med en årsinkomst kring 2 miljoner propagerar för sänkta ingångslöner för arbetslösa, man har sänkt restaurangmomsen, man har sänkt arbetsgivaravgiften för unga upp till 25 och man har infört andra anställningsbidrag men ändå vill Lööf sänka ingångslönerna.

Fullt utnyttjat beräknas en anställd med 20 000 i månaden kosta arbetsgivaren 3 800 kr i månaden, ändå vill centerpartiet sänka lönen. Jag vet inte vad det är för fel på centerpartister men något är det, de gör allt för att folk ska bli anställda men de gör ingenting för att det ska bli fler arbetstillfällen som är a och o i arbetsmarknadspolitiken. Man har lagt hundra miljarder årligen på jobbskatteavdrag för att skapa nya jobb men man missade att om man fördelat de pengarna på alla inkomstslag så skulle den inhemska konsumtionen ha ökat med åtskilliga procent liksom sysselsättningen i dagligvaruhandeln och tjänstesektorn.

Det kan vara lite synd om Annie Lööf, hon fick ärva Olofssons råttbo till näringspolitik. Hon hamnade i en regeringskrets präglad av skandaler och vikande opinionssiffror och som jag förmodar stora stridigheter med den envåldshärskande Reinfeldt och den alltid lika sparsamme Borgs sätt att såga alla reformer som kostar pengar för statskassan men tillskynda de som kommuner och landsting själva betalar. För ett före detta landsbygdsparti blir den politiken en black om foten, alla satsningar på landsbygden kräver statliga pengar och det släpper Borg inte till några, han sparar till nästa jobbskatteavdrag, och nästa, och nästa och så vidare.

Nu har jag tyckt lite synd om Arkelsten och Lööf, i fortsättningen får de inte några sympatier av mig. Den som kan ha Margret Thatcher till politisk förebild har egentligen ingen plats i ett solidariskt välfärdssamhälle. Nu har ju inte alliansens politik den inriktningen, den solidaritet som finns i regeringens politik existerar bara mellan de besuttna i samhället, inte mellan dessa och de obemedlade eller sjuka och arbetslösa. Jag skrev i något inlägg för några år sedan att jag gissade på bortåt 12 procent arbetslöshet nu 2012, vi är inte där än men siffrorna klättrar uppåt medan regeringens insatser är på väg åt andra hållet. Undra på att centern rasar neråt och att moderaterna byter folk, men det mest förvånande är varför man inte byter till en politik som löser problemet. Socialdemokraterna har lösningen men den tycker jag de ska behålla för sig själva, varför visa alliansen sina kort innan höstbudgeten?       

Kjell-Olof Feldt - liberal i socialistiskt parti

Kjell-Olof Feldt med påstådd socialdemokratisk partitillhörighet har kommit ut med en ny bok om socialdemokratin. Den förra kom 1991, lagom till valet då hans kritik av det socialdemokratiska partiet i boken var en bidragande orsak till valförlusten som så småningom ledde till att Carl Bildt blev statsminister vilket i sin tur så småningom ledde till det legendariska ekonomiska statsfinansiella fiasko som ledde till riksbankens historiska styrränta på 500 procent och högerregeringens vädjan om hjälp från socialdemokraterna.

Som av en händelse återkommer nu denne nyliberale socialdemokrat med en ny bok lagom till att socialdemokraterna under Stefan Löfven håller på att opinionsmässigt ta råa på moderaterna och alliansregeringen. Feldt som under 1970 och 80-talen var bland partiets ledande politiker vände då övriga arbetarrörelsen ryggen och införde sina nyliberala tankegångar i den socialdemokratiska toppen. Feldt som likt en centerpartist hatade allt vad fackföreningar heter och särskilt LO gjorde allt för att minska arbetarnas och fackets inflytande i politiken.

Feldt bröt under 1980-talet arbetarrörelsens utveckling och den minnesgode kommer väl ihåg hur LOs ordförande Stig Malm offentligt och under förnedrande former blev överkörd av Feldt. Många kommer ihåg hur den goda idén med löntagarfonderna blev både motarbetad och förlöjligad och det var säkert Feldts agerande som så småningom ledde till att de avvecklades och löntagarna förlorade sin chans till inflytande i marknadsekonomin. Feldt låg dessutom bakom avregleringarna av finans- och valutamarknaderna vilket ledde till den enorma nittiotalskrisen.

Vad ska arbetarrörelsen ha en figur som Kjell-Olof Feldt till? Avskräckande exempel på förräderi och trolöshet mot huvudman kanske? Ett avskräckande bevis på hur en liberal infiltratör kan förstöra en socialdemokratisk folkrörelse och påbörja dess nedgång i väljaropinionen samtidigt som folkhemstanken bleknar bort som något ouppnåeligt? Med Kjell-Olof Feldt påbörjades nedmonteringen av det solidariska välfärdssamhället, boken 1991 gav en extra skjuts åt det och nu kommer en ny bok, ska den hjälpa alliansen att vinna ännu ett val? Är Kjell-Olof Feldt värd att vara medlem i det socialdemokratiska partiet, han delar ju inte arbetarrörelsens värderingar?

Vårbudgeten

I går lade Anders Borg fram alliansens vårbudget. Vill man vara elak mot alliansen kan man kanske säga brist på vårbudget i stället. Det är väldigt mycket prat om allt möjligt som utifrån påverkar Sveriges ekonomi men väldigt lite om vad Sverige självt kan göra för att komma tillrätta med de stora brister som alliansen själv har skapat och som nu när det kärvar ytterligare i konjunkturen tenderar att öka. I det läget försöker den moderatledda alliansregeringen fortfarande leva på sina tre ekonomiskpolitiska ben, jobbskatteavdrag, försämrad sjukförsäkring och försämrad a-kassa.

Vårbudgeten påstås vara oviktig och den anger bara ramarna, de viktiga reformerna kommer till hösten och som vanligt utlovar alliansen förbättringar senare. Anders Borg hänvisar till de sunda statsfinanserna och manar till försiktighet och han och många fler åberopar svenska folkets ökade köpkraft som ett tecken på ordning och reda i ekonomin. Finansdepartementet tycks vara avskiljt från övriga samhället med vattentäta skott, man saknar insikt i vad Borgs kalla konstaterande om ordning och reda i offentliga finanser i praktiken betyder för de som döljs bakom rubrikerna om försämrad sjukförsäkring och a-kassa.

Alliansen avvaktar med besked till hösten men i riksdagsdebatten krävde alliansens debattörer att oppositionen skulle redovisa sina förslag redan nu. Anfall lär vara bästa försvar och det har alliansen tagit till sig, hotas man är det bättre att hugga först än hugga sist och därför angrips oppositionen trots att det i budgetdebatten faktiskt är regeringens politik som ska granskas. När man hör alliansens företrädare kan man tro att de anser att det fortfarande efter snart sex år är socialdemokraterna som har makten i Sverige fast de själva har haft de åren på sig att ordna allting efter eget huvud.

Jag anser att socialdemokraterna ska gå på alliansens taktik och inte lämna ut några detaljer om sin kommande politik förrän efter regeringens höstbudget. Socialdemokraterna ska inte hjälpa alliansen att reda ut den röra som de själva skapat, låt regeringen mocka sin egen dynga. De har själva satt sig i en situation där arbetslösheten bitit sig fast, sjuka och arbetslösa får det allt sämre och närings- och arbetsmarknadspolitiken är rena skämtet sett ur ett svenskt historiskt perspektiv. Så min uppmaning till socialdemokraterna är att inte agera draghjälp åt den destruktiva alliansen, ge dem inte gratis konsulthjälp utan låt dem visa sina kort först och visa vad de kan, de vill ju framstå som så oerhört duktiga. 

Väntans tier

Ni äen väl inte blena utväntanes på mi utlovanes skrivning anbelangande testånnet i Tingsry kommun. Di sär ju att di som vänta på nå gött vänta sällan förgäves å så ä dä no nu mä. Män i fåen hia ere ett taj te för si nu ä dä annra sysslor som ska skötas å dä ä som allti um våren mä ve å dä ena mä dä annra. Män dä bler no nåra raer snart å ä väl hogget som stocket om dä ä nån som bryr se ve va jag töcker um att i allefall.

Jaha, jag tittade på TV-programmet "Svenska dialektmysterier i Småland" och fick lust att pröva på lite skriven småländska. Det är inte lätt att skriva på dialekt och ännu svårare om man ska försöka få fram de mest utmärkande dialektala uttrycken om man inte är inbegripen i samtal med andra gammaltalande smålänningar. Programmet var verkligen trevligt och ännu trevligare när jag mitt i alltihop stötte på en av mina trevligaste arbetskamrater genom tiderna.

Det var brodern till Alice Bahs morfar som jag kände igen med knapp nöd för det är snart trettio år sedan vi sågs men när jag såg den kristallklara bäcken över villatomten insåg jag att det var han. För Tingsrydborna finns också en koppling, anläggningen av den "nya" betongbanan i Dackehallen på 80-talet var en av de arbetsplatser där jag och Martin Andersson var med och där som kuriosa nuvarande ordföranden för Taif Torsten Liljegren var maskinförare och lade ut betong på ett mästerligt sätt.

Martin och hans bror fick i TV-programmet gestalta hur det gamla Småland som nu håller på att vittra bort byggdes upp av oömma och idoga arbetare under i dagens mått mätt oacceptabla förhållanden. Men trots en tidvis tragisk barndom med avlidna syskon och föräldrahem som brann ner kunde inte Martin påminna sig att han någon gång inte hade varit nöjd med sitt liv under sina 89 levnadsår. Jag tror det är så, han och jag gjorde ett jobb vid solvärmeverket i Ingelstad som var något av det värsta man kan hoppa på med arbete med hundratals kubikmeter stenullsisolering på toppen av accumulatortanken under 40-50 graders värme men han klagade inte fast han tyckte det var "ohällit".  

Tingsrydspolitik 19 månader efter valet

Efter att ha varit borta från kommunpolitiken i över ett år känns det angeläget att titta på vad som hänt efter valet 2010. När man var aktiv och deltog i partiets möten hade man ganska god koll på vad som sig i kommunen tilldrog men utan den kopplingen är man ganska ovetande om vad som sker. Det jag liksom alla andra kommuninvånare som inte har tät kontakt med politiken får veta det får vi reda på genom massmedia och det kan knappast kallas heltäckande.

Man får inte klaga, man väljer själv om man vill vara politiskt aktiv eller bara åskådare som får finna sig i vad politikerna beslutar. Men det är intressant att för mig som varit i den politiska hetluften i 18 år och fått insidesinformation i alla viktiga frågor nu studera hur mycket den vanlige medborgaren som inte själv gräver efter sanningar får veta om det politiska arbetet och turerna bakom varje beslut i fullmäktige, nämnder och styrelser.

Jag är medveten om att det numera finns mycket info om kommunpolitiken att hämta via nätet och även bandade fullmäktigemöten, om man fortfarande har sådana eller de är bortrationaliserade som så mycket annat numera. Mycket står att finna på kommunens hemsida, en del finns på partiernas hemsidor och som sagt, då och då kommer det en blänkare i medierna men mestadels bara då det är något riktigt smaskigt att förmedla till läsekretsen.

Små vardagliga händelser kommer inte i tidningen, grävande journalistik existerar knappast på lokal nivå och det kan vara ett bekymmer eftersom massmediernas existensberättigande till stor del bygger på att granska makthavare på ett politiskt neutralt sätt. Då och då kommer det nyheter av större format i Tingsryds kommun, då är det oftast någon politiker eller annan kändis som kommit i kläm på något spektakulärt sätt och då avgörs nyhetsvärdet av dennes ställning i det offentliga livet.

Jag tänkte försöka mig på att i några inlägg framåt beskriva hur den "vanlige" kommuninvånaren kan tänkas uppfatta det som sker i Tingsryds politiska landskap utan att själv gräva fram uppgifterna. Nu kan kanske inte jag kallas för vanlig medborgare eftersom jag varit i smeten så länge och vet hur valserna går i kommunpolitiken och även inom landstinget men jag ämnar inte använda några av de kanaler som jag skulle kunna utnyttja om jag ville, jag gör som Fantomen, jag går på gatorna som en vanlig man.