Jag vet att det redan skrivits spaltmetrar om det så kallade fallet med Loiuse fr Vetlanda, och hur Socialtjänsten där agerat. Det här inlägget handlar inte om henne utan det handlar om hur jag upplever Socialtjänsten i min kommun i mitt arbete som lärare.

Idag var jag med på ett möte med "Soc" med en elev och dennes mamma. Pojken går inte i skolan, CSN har dragit bidraget, mamman får inget bostadsbidrag eller underhåll fr FK därför. Jag vill inte avslöja alla detaljer men mamman har försökt ALLT och är desperat.Vad gör då socialtjänsten...jo de skickar en repr som mer eller mindre säger att "Jaaaaa Pelle (fingerat namn) om du vill ha hjälp så... vill du det? Vill du ha hjälp fr Soc?" Vilken 16-åring svarar JA på en sådan fråga när morsan, läraren och alla andra är där?? Han tycker ju inte att han har några problem. "Jaaaa vill du inte det så är det ju frivilligt då så klart joooo"...typ. Total flathet...totalt oengagemang, totalt ointresse... Medan mamman sitter där och verkligen ber på sina bara knän vad hon ska göra med honom "Ja vill han inte så....." Typ......

Jag förstår att det är svårt. Att socialtjänstlagen i mångt och mycket baseras på frivillighet. Men...vi har ju för tusan något som heter FN's barnkonvention! Barn har rättigheter och när de är på väg att strula till det rejält för sig själva (jag har som sagt inte gett alla detaljer här) så ska vi vuxna fan ta vårt vuxenansvar och säga STOPP.... inte sitta och mesa med "Ja vad viiiiiiiiilll duuuuuuuuuuu..."

Suck.... ibland vill man bara ta med alla hem till ngn jättesnäll mormor som lagar köttbullar och kokar mjölkchoklad och bakar bullar och håller i handen och läser läxor och .... :(