Ringde min väninna från alltid i kväll! Nu är det hon som finns där för att stötta mig. För inte alltför länge sedan var det jag som stod där och stöttade henne. Det är tur att vi inte är i behov av stöd samtidigt, för då skulle det bara bli en stor dålig hög av allt.
Jag mår pest - min vardag är usel - jag vet inte var jag skall börja för att reda ut allt elende. Sambon och jag går sedan en tid tillbaka och samtalar med en familjerådgivare. Dock har jag kommit till det stadiet att jag inte tycker att det ger någonting - vi kommer ingen vart och jag vet inte om jag har någon lust att fortsätta... Det som gör så ont i mig är de två underbara varelserna som ligger och snusar och sover just nu - varför skall de behöva sitta emellan? Min äldsta reagerar på detta genom att vilja åka hem till sin mormor. Den lilla reagerar med att inte äta... Jag känner mig som en usel morsa och vill inget annat än att detta skall få en lösning. Önskar bara att jag hade en bok att slå upp de kloka och rätta svaren i...
För tillfället är sambon borta - på jobb. Åkte i morse, kommer hem i morgon, för att vara hemma till fredag och sedan komma hem på måndag. Ärligt - Jag tycker att det är skönt att vara ensam. Då vet jag i alla fall att det är mig som allting hänger på om det skall bli gjort.
Tack min vän för att du lyssnar och kommer med råd när jag behöver stöd - Jag älskar dig! Jag önskar bara att jag hade mod att ro alla dina råd i hamn. Livet är så otroligt omständigt ibland.
Önskar att vi bodde närmare varann, att jag kunde kila över och ta en fika, att vi kunde ses oftare än 3-5 ggr per år... Jag saknar dig min norrländska vän!
Tack alla mina bloggvänner för att ni orkar läsa om mitt elende - inte speciellt strukturerad i dag... Men jag orkar inte strukturera, i dag behöver det bara komma UT!
*Kram*
Postat i: Relationer | Permalink | Kommentarer [4]
