Så även jag.

Min sorg är ett krossat hjärta. Att se människor jag älskar bli illa behandlade sätter spår, jag kommer inte ihåg så mycket från när jag var liten, det sitter mest som en sorg i mitt hjärta en sorg utan ord. Jag kommer bara ihåg bilder, drömmar, jag vet inte ens om jag drömmde men jag intalade mig det. När jag försöker sätta ord på bilderna känns det som att jag ljuger. Har alltid gått omkring och tyckt att min sorg är väl inget det är väl inte ens sant. Jag vill nog bara ha uppmärksamhet, få vara lite av en dramaqueen. Som liten lärde jag mig öppna mig för andras sorg, jag började bära min mammas börda. Så mycket jag har hatat henne för det. Varför sa hon aldrig nej, varför gick hon aldrig? Varje slag kändes hos mig. Men jag lärde mig att leva med det, leva i att ständigt inte vilja leva. Så fortsatte livet, med leendet på läpparna och gråten i halsen, än idag gör jag så,,,helvete också, jag vill inte det längre. Jag vill inte längre vara ensam, jag vill ha någon bredvid mig där jag vågar börja vårda mitt hjärta att våga älska. När jag var 17 så träffade jag min sons far, han fick mig att älska honom men ganska snart därpå så var det bara för honom att ta vid där min barndom tog slut, han fick mig att stänga mitt hjärta för evigt, att inte våga tro och lita på någon, vet ni det är ensamt......