Mitt hjärta blöder, min själ gråter men ändå försöker jag.

Jag är mor till en son som nyligen har fyllt 18 år. Just nu så känns det som om jag aldrig mer vill träffa honom, jag hatar honom för det han just nu är. Det är starkt att känna hat, jag vet men en mamma orkar inte hur mycket som helst. Varför är det så lätt för vissa föräldrara att skaffa barn och sedan bara dra, varför kunde jag aldrig gå. Jag älskar min son av hela mitt hjärta men just nu ger jag honom till han själv han får ta konsekvenserna av sitt handlande. Jag har bett honom flytta, vart han tar vägen vill jag egentligen säga att jag inte bryr mig om men det är väl klart att jag bryr mig men just nu måste jag vara stark och stå emot. Min son kan knappt be om ursäkt. Det han har gjort mot mig just nu kan jag inte berättta men det är som om han har huggt mig med tusen knivar. Jag känner mig osäker i mitt eget hem, jag vägrar ha det så. Mitt hem är min borg, han skall ut. jag vet inte vad som skule krävas för att vi skall lösa detta, tiden får utvisa.

Jag födde dig, trodde aldrig att jag skulle bli så sårbar. Broar byggdes murar revs. Livet var underbart. Vad hände? Varför försvann du, lämnade mig kvar. Samma smärta i födseln samma smärta nu. Tårar av glädje tårar av sorg. Du är min smärta sorg hat glädje liv och allt.