Äntligen har vi börjat prata. Vad jag har väntat på denna dagen. Han är i dag 18 år. Hans smärta är hans och jag förnekar inte det han går igenom ,det enda jag vill är att finnas och nu äntligen har all min möda givit resultat. Han ställler så höga krav på sig själv och det smärtar mig när jag ser att han lider. Det jag säger till honom är att för min del så spelar det ingen roll om han blir uteliggare eller advokat bara han är lycklig där han är. Ungdomar har det inte lätt idag med alla krav och det är krav som är så motbjudande, det kan låta konstigt i fattigas öron att vi här bekymmrar oss för vad vi har för kläder, vilken tv, dator,bil m,m men det har tyvärr blivit vår verklighet men vi är absolut inte bättre för det. Min son är det vackraste ( det tycker alla mödrar) och det känns så konstigt att han inte ser det själv. Jag har inte fostrat honom till det självföraktet men tacka fan för alla jävla ytliga skitprogram för det, jag vet att jag vinner i slutet. bara en bissar tanke på att våra barn i den rika världen svälter sig frivilligt när det finns miljontals som svälter ihjäl.

Jag älskar dig J och tror på dig. Tack alla änglar.