Heliga Francis av Assissi sägs har kastat sig in i taggiga buskar för att utsätta sig för smärta och obehag - allt för att avleda alla tankar och upplevelse av erektion. Det var på 1300-talet. Den första anatomiska dokumentationen av kvinnnans känsligaste ställe är från år 1558, som har kallats en columbiansk upptäckt i erotikens historia. En ny värld öppnade sig inom erotiken. Nu finns det väl misstanke om att kvinnorna själva haft koll på de där redan tidigare, men det är intressant att den manliga läkaren först 1558 gjorde upptäckten. Jag har sökt i den klassiska grekiska litteraturen och inte kunnat hitta ett ord. Fanns det inte något sådant då? Långt in på 1800-talet var det etablerad medicinsk kunskap i England att kvinnors orgasmer var sjukligt och ett fysiskt uttryck för "hysteria". Man frågar sig ju vilket kärleksliv som manliga läkare då hade. Och deras hustrur. Gräfenberg och 1929? Det tar vi vid ett annat tillfälle...men intressant är det.

Nu är det klarlagt venteskapligt. Nervimpulsen från hennes känsligaste ställe till hjärnen fortplantar sig med 152 mph, vilket är nästan 270 km/h. Hastighet för mannens eventuella impuls går lika fort eller lika snabbt. Begreppet "bliss" är ett vetenskapligt begrepp och avser tilståndet när "det exploderar". Den genomsnittliga tiden för upplevelse av "bliss" uppgår till 12 minuter per år. Intressant iakttagelse och Varulven kan inte undgå att fråga sig hur man mäter det där med någon precision. Erfarenheten säger att uppskattningen inte kan stämma här på Södermalm i Stockholm. Hastigheten är nog lite högre här på 59:e breddgraden. Tänk efter hur många timmar av arbete och ansträngningar som läggs ned bara för att nå de där 12 amerikanska minuterna. Kan man inte rationalisera det hela och avdramatisera det hela. Bliss behöver vi ju alla.

Baske mig är väl en förkortning av
”förbaskad” som i sin tur är en eufemism av ”förbannad”.
Enkelt att förstå om man hört språklådan på radion nu på
morgonen. Eufemismer alltså. ”Järnvägar” i stället för
”djävlar” och så. Förbaskat får man enligt konventionen säga,
men inte säga ”förbannat”. Nu är frågan var
konventionsgränsen går och hur den eventuellt förflyttar sig. Samt
om vi vill att den ska förflytta sig. Varulven tillhör de som inte
tycker om att höra svordomar i vardagssituationer. Slår man knät
hårt i bordskanten är det helt acceptabelt att ropa till ”djävlar”
om det verkligen gör ont. Men inte annars. Var går gränsen i
svenskan och är den gränsen någorlunda i harmoni med den gräns
som förmodligen finns i andra språk? Är en norrman (norrhen) mer
benägen att svära till en vi svenskar (både män och
kvinnor....!)? Varulven skulle vilja höra en utförlig föredragning
av hur utbredd användningen är av norska svordomar.

"Han" och "hon" är lekfulla och har god fantasi. "Han" har placerad en låst låda hos henne och han har nyckeln. I lådan ligger något som hon gillar att leka med. "Hon" vet att hon bara kommer åt den där grejen om han är där och tar fram nyckeln. "Han" vet  att detta lite, lite retar henne och gör henne irriterad. Nu har han utvidgat leken till att ge henne ett kuvert med ett exemplar av nycklarna, men han har omsorgsfullt klistrat igen kuvertet. Det går inte att öppna kuvertet utan att det syns. Nu kan hon komma åt nyckeln, men samtidigt kan han se om hon har öppnat kuvertet. "Han" gillar den där leken. "Hon" gör det nog också. Nu ska det utvärderas om kuvertet bryts eller om hon kan avstå från att öppna det. Om hon börjar öppna kuvertet kommer spelreglerna att ändras, men det vet hon inte ännu. För övrigt är det så att det är ganska mycket som hon inte vet och hon vet inte ens att hon inte vet.

Det är inspirerande att läsa om allt det där kring bokmässan i Göteborg. Men är det inte dags att den ska anordnas vartannat år i Stockholm också? Är det rimligt att alla kulturpersonligheter ska bege sig till hamnstaden i väster för att gå runt och bläddra i böcker? Dags att tänka om. Det är något visst att bläddra i nya böcker och få tillfälle att prata med författare. Varulven vet hur det känns att vänta på bokleveransen från förlaget och vänta på stunden då man står där med den nytryckta boken och känna "det här har jag skrivit". Snart kommer jag att få uppleva den stunden igen och så finns det ett manus till i piplinjen. Att skriva kan vara ett behov...

Det finns ett matematiskt samband mellan skrivande och läsande. Så här: Om en författare lägger ned 1 000 timmar på att skriva en bok och att det sedan tar en "normal" läsare 5 timmar att läsa boken så är faktorn 500/1000= 0,5 om 100 personer läser boken. Om däremot 200 personer läser boken blir faktorn 1,0. Om författaren till Harry Potter-böckerna (en av dem) lade ned 500 timmar på boken och den lästes av 50 miljoner läsare blir faktorn 50/50 000 000 = 1 000 000. Eller hur? Hur stor är läsfaktorn för Dagens Nyheter? 50 journalister skriver för 400 000 läsare? Räkna själv eller gör ett överslag...  Kaffestundsmonolog har "läsfaktorn" 2 eller 3. En pratar och två eller tre lyssnar. God morgon!

Läsandet kan vara en konst och det kan vara en vana. Läsandet försätter läsaren i ett annat tillstånd än när hon (personen) inte läser. Oftast, men inte alltid, kräver läsandet vissa yttre förhållanden. Tystnad, harmoni, motivation, utvilad hjärna och sinnen. Vad vi behöver är i Stockholm är ett centralt placerat lästempel som bara ska vara upplåten till läsare. Tyst ska det vara. Fåtöljerna ska vara bekväma. Belysningen ska vara perfekt. Templet ska vara öppet dygnet runt. Bara personer som är välduschade och som verkligen läser ska få tillträde. Läsandet är nästan en konstform. All inlärnings moder är läsandet. Vem av politikerna i Stockholm kommer att ta sig an idén med ett lästempel?

Tidigare har jag
haft en kombinerad hygrometer och barometer, men nu har jag skaffat en rätt bra hygrometer. Jag vill veta hur hög den relativa fuktigheten är i min källare och på den del andra ställen. Och så har jag givit mig attan på att lära mig det här med att mäta fuktighet. De ska tydligen ske med syntetiskt hår och så måste man kalibrera mätaren då och då. Med en viss blandning av salt och vatten kan man kalibrera på nivån 75 procent och med en genomdränkt handduk kan man kalibrera 98 eller 99 procent.

Varför ska man kontrollera fuktigheten? Ja, det är viktigt om man har dyrbara och känsliga instrument, om man förvarar cigarrer och om man är rätt om sina gamla böcker. Sedan är det ju så att man mår bättre av att ha rätt fuktighet i bostaden och arbetsplatsen. Jag mätte häromdagen upp 38 procent på jobbet - och det är för torrt. Bäst mår man nog när det är 50 - 70 procent. Böcker mår bäst i nivån 35 - 50 procent. När jag vill veta något så tar jag reda på det. Men vanliga billiga hårhygrometrar är inte säkrare än ca. 2 procent om de är välkalibrerade. Men de kan lätt ändras och kan då visa ganska så mycket fel. Vad är vanlig fuktighet utomhus? Jo, det brukar vara 80 - 97 procent. En gång i tiden var jag bra på att beräkna daggpunkten.

Niklas Wahllöf i DN har sablat med programserien "Par i terapi". Hans tes: man lär sig inte något och många är det som har svåriga förhållanden. Programmen är mycket utlämnande, men också hårt klippta. Man måste utgå från att deltagarna har godkänt vad som ska sägas. Det är, eller känns i varje fall, som äkta. Är det inte närmare och mer äkta än om några kända eller halvkända skådespelare skulle spela efter manus? Min gissning är att programmen har höga tittarsiffror med överrepresentation för kvinnor. Temat är ju evigt kan man nästa tycka - vi når inte varandra, vi har vuxit ifrån varandra och allt det där. Niklas Wahllöf hamnar fel eller också hade han vaknat på fel sida. Är det inte oändligt mera intressant att få lite inblicki  relationsproblem, även om det är något tillrättalagt, än att titta på rally med bilar på asfalterad bana på Täby galopp? Eller att få se golfspelare putta ned bollen i hålet i gräsmattan? Varför ska bollen dit? Var sysslar folk med egentligen?

I Stockholm har vi
förmånen att ha två extra radiokanaler (SR). En av kanalerna 89,6
sänder program på främmande språk. Jag upprepar: främmande
språk.

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=166&date=2012-09-25

Om man ser hur morgonen
ser ut så är det så här: BBC World Service hela natten fram till
0600. Därefter nyhter på finska.Sedan kommer fem minuter på
norsamiska och lulesamiska och svenska. Därefter 10 minuter på
nyheter på nordsamiska och lulesamiska. Sedan kommer 10 minuter på
på lulesamiska. Sedan samnordiska nyheter på samiska under 10
minuter och slutligen samsändning med norska NRK (Buorre Idit Sapmi)
under 55 minuter. Det innebär att det sänds nyhter och annat på
samiska över Stockholm från 0630 till 0800. 90 minuter samiska
program varje dag måndag – fredag. Sedan blir det en halvtimme
till med samiska program mellan 1830 och 1900. Det sänds alltså 10
timmar samiska program måndag – fredag över Stockholm. Hur många
är lyssnarna? Hur många i Stockholm kan lulesamiska och som
dessutom lyssnar? Är det 10 personer? Jag vet inte, men jag tänker
fråga SR. Alternativet är väl i första hand att lägga ut
sändningarna från BBC World Service. Engelska kan vi ju alla, eller
hur? Är det rimligt att sända samiska över Stockholm även om
Stockholm är landets största sameby? Som det är nu är avbryts BBC
sändningar 05.59 just då morgonnyheterna ska komma. Då blir det
samiska nyheter i stället. Jag vet att BBC sändningar finns på
nätet. Men kan inte lyssna på de sändningarna när jag rakar mig
eller sitter i bilen.

Kan en lockelse bli en större lockelse därför att attiraljerna ligger i en låda som är låst? Kanske... tänk på julaftonen när du var barn. Det som finns i lådan finns där, men är oåtkomligt för den som inte har nyckeln, finns ändå där. Det går att skaka på den, att känna tyngden och ljudet från innehållet. Men det går inte att komma åt. Lådans innehåll är känt, men kan bara nås av den som har nyckeln. Det finns något lockande i det som bara under vissa förutsättningar kan uppnås. Om nu lådan står hos henne och han ensam har nyckeln...om? Kommer det hela att vara en liten frustration eller en angenäm lockelse? Kommer lådan, eller asken, att få står framme med sitt retsamma lilla hänglås? Kommer lådan och dess innehåll till och med vara ett litet incitament att sända ett SMS trill nyckelinnehavaren i förvissningen om att han kommer med nyckeln? Om han bara finns sju minuter bort är det ju en uthärdlig tid om nu depositionshavaren vill att nyckeln ska tas fram. Men hon vet att han låser och tar med sig nyckeln då han går. Framtiden får utvisa vilken roll som lådan får. Den kommer att placeras där under alla förhållanden. Utvärderingen kommer senare.

En god vän står i begrepp att köpa ny kamera, en riktigt modern kamera. Han läser testreapporter och tidningar och har varit i fotobutiker gång på gång. Nu fick han låna min lilla fickkamera, en Canon som jag gillar och som passar perfekt i fickan. Han frågade om han får låna den en vecka och om jag kan vara utan kamera den tiden. Bra fråga och god tanke. Vad han inte hade klart för sig är att jag har 6 - 7 kameror som jag använder och ytterligare några som ligger i förrådet. Jag använder kamerorna till det mesta. En gång gick jag in på ett antikvariat och fråga försynt om jag fick fotografera av några av deras hyllor. Jovisst, det fick jag. Men det var första gången som någon fotograferade av hyllorna där.

Jo, jag satt på en parkbänk för några år sedan med en tjej som blivit "dumpat" på ett tämligen brutalt sätt. "Han" hande kommit hem en dag och sagt att han träffat en annan och att han tyckte att hon borde flytta inom en vecka. Sedan gick han och lade sig (i soffan i vardagsrummet). Hon ville inte ställa några frågor då utan grät ut i det tysta. Jag frågade henne hur förhållandet hade varit ett eller två år tidigare. Hon sa: Jag tyckte det var ganska bra, men det fanns inte någon passion. Aha, sa jag....hade du själv passion då? Hon tittade länge på mig och sa: Jo, det hade jag i varje fall i början, men han hade inte det. Det är passion som jag saknat. Alltså hängde vi upp samtalet kring ordet passion och försökte få in det i fållan över förklarade ord. Det blev ett långt samtal. Hon behövde prata om det. Hon sa att det hade inte hjälpt om hon skrivit "PASSION!" med läppstiftet på badrumsspegeln varje kväll. Det fanns inte hos honom. Däremot gillade han att kolla på bilannonserna på blocket och ständigt fundera på om han skulle byta bil. Bytte kvinna gjorde han i varje fall och lämnade en efter sig som var lite bucklig av livets framfart.

I från Nordkorea rapporteras det att ett förbud som varit i kraft ki 20 år nu har upphävts. Det har varit förbjudet för kvinnor att cykla i tätorter i hela Nordkorea. Äntingen har en form av jämställdhet kommit även till Nordkorea. Jag plingar några extra gånger på min cykelklocka!

I det postkommunistiska Europa får vi leva med konstighteter. Ett är Kaliningradområdet och dess framtid. Det bor 432 000 personer där och historiskt tillhör området Tyskland (eller Litauen). Det rör sig om ett område som Ryssland erövrade under kriget och som sedan har varit en egen enklav i den ryska rådsrepubliken. Varför förs det inte någon debatt om detta områdes framtid? Där bor nästan bara ryssar och det är natutligtvis ett stort praktiskt problem att föra området till Polen eller till Litauen. Men är det sunt att vi inte ens i väst för en diskussion om Kaliningradområdets folkrättsliga status? Är det inte dessutom märkligt at staden fortfarande bär namnet av en kommunistisk revolutionär ledare Kalinin? Han var delaktig i Stalins maktutövning och var den som undertecknade ordern för Katynmassakern. . Staden Tver hette mellan 1931 och 1990 Kalinin efter honom. Staden Königsberg bytte 1946 namn till Kaliningrad efter honom, vilket den ju fortfarande heter. Nu är det hög tid att byta namn på staden till Köningsberg.

Det är problem i Uppsala. Eller snarare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Personalen har fått nya vita kläder (ni vet väl hur läkare och sjuksköterskor ser ut i påklätt tillstånd?). Problemet är att landstinget har snålat och köpt in plagg som är "genomskinliga". Eller i varje fall "delvis genomskinliga". Man ser mönstret på underkläderna nämligen, vilket Upsala Nya Tidning gjort en gjej på. Någon läkare har sagt att han inte känner sig "klädd" när han möter patienterna. Dags att införskaffa vita kalsonger och slutta att ha sådana där med Micky Mouse på. Bara som ett tips.

Det var inte något särskilt sinnrikt grepp av kvällstidningarna att begära ut kopior av mejltrafiken mellan justititierådet Lambertz och åklagare Kvast, försvarare Borgström och andra. Men det var avslöjande. Mycket kan sägas om den mejlkorrespondensen, men knappast något till Lambertz fördel. Ska vi behöva leva med att HD är bemannat med domare som ägnar sin dag åt att skriva debattartiklar understödda av åklagare och poliser? Omdöme? Hur stavas det? Nu är det dags för Lambertz att lämna HD och ägna sig åt odling av rosor och kanske skriva en och annan bok.

Som prenumerant på DN läser jag tidningen. Men frågan är om jag gör det av gammal vana eller varför. Den är dålig och det trots att den utsetta av branschfolk till "årets tidning". DN struntar i att göra en rimlig nyhetsvärdering år sina läsare. Ta dagens exempel. Tidningen ägnar en ganska stor artikel år att det blivit lite populärt i Tyskland att bära läderhosen. Samtidigt har DN på samma sida en liten nyhetsnotis av journalisten Sachar om att över 200 officerare dömts till långa fängelsestraff i Turkiet. Förre arméchefen, marinchefen och flygvapenchefen finns bland dessa. Ett land som ansöker om inträde i EU. Är det inte någon vettiga människa på redaktionen som begriper att det är ofantligt mera intressant för en vaken läsare än detta om läderhosen?

Är du liksom Varulven road av
arkitektur (utan att vara arkitekt)? Då kan jag tipsa om att
tidningen ”Arkitekten” finns gratis på nätet som pdf-tidning.
Den är riktigt bra. Där kan man läsa om och titta på hus och
andra byggnader som man förmodligen aldrig kommer i närheten av.
Läs och lär. Det är kul att kunna olika byggnadsstilar och låta
ögat svepa över byggnader med en viss kännarmin. Bli en lite
miniarkitekt du också. Arkitektkunnandet kan även medföras vid
resor till medelhavsländer och andra exotiska platser. Lev och lär.
Eller var det tvärtom? Lär och lev...

Länk: http://www.arkitekt.se/s64

Olof Palme drev hårt projektet Stålverk 80, projektet som stoppades av den borgerliga regeringen 1976. Nu när det har blivit film om Olof Palme är det på sin plats att någon journalist gräver rejält i detta projekt som kostade svenska staten många miljoner och inte blev något alls.

Projektet innebär en omfattande invallning av Sandöfjärden, som är beläget sydöst om Luleås centrum i Luleälvens utlopp mot Bottenviken. Invallningen genomfördes 1974-1977. Till detta område flyttade malmhamnen år 1996 sin utskeppningsterminal från Luleå centrum, eftersom det ligger närmare havet och är avskilt från stadens bostadsområden.

Det måste vara möjligt att nu efteråt utvärdera om en stort stålverk i Luleå hade kunnat bli lönsamt med de kända konjunkturerna på stålpriser och energikostnader. Varulven tror för sin del att det hela hade blivit en rejäl förlustaffär för Sverige. Dags att syna alla kassaböcker.

Det är intressant att följa diskussionen om vilket straff som kan komma att utdömas för mannen som rånade en person som låg på T-banespåret och inte gjorde något för att rädda personen. Det handlar om etik och om juridik. Den kände - alltid intervjuvvillige åklagaren Alhem - menar att sex års fängelse för grovt rån måste bli följden. Jasså? Det är inte straffbart att "vägra" hjälpa den som är i en nödsituation. Hade någon hoppat ned på spåret, tagit några foton och sprungit därifrån hade inte straff kunnat utdömas. Hänsynslöst förstås, om personen hade en rimlig chans att dra undan kroppen och rädda offret. Vad som här har tillkommit att att mannens plåbok togs. Grov stöld av den som är försatt i vanmäktigt tillstånd? Javisst? Ett strängt straff? Javisst? Men sex år? Även en pensionerad åklagare måste ju kunna visa lite omdöme. Medborgarindignation är inte en rättskälla.

Begreppet "basala metabolismen" är ett begrepp som används inom näringsfysiologin för den energiomsättning som kroppen behöver för att på viss sikt hållas vid liv. Om näringsintaget ligger en bit under den metabolistiska gränsen, eller till och med i närheten, så sker en omställning av kroppen vad gäller energiförbrukning. I allmänhet tar det tre dygn för kroppen att ställa om och därefter inriktar den sig på att "så effektivt som möjligt" ta tillvara all den energi som tillförs kroppen och, vilket naturligtvis är intressant i sammanhanget, tömmer kroppens sina egna förråd på energi. Effektivt för den som vill gå ned i vikt och står ut med att "gå tom". Det finns bara ett enda stort problem. När pendeln sedan slår om och personern ökar näringsintaget så kan den metabolistiska balanspunkten ha rubbats och kroppen känner inte längre av på samma sätt som tidigare vad som är det idealtillstånd som kroppen strävar mot. Men visst går det att hamna rätt även långsiktigt. Varulven tror sig veta. I varje fall teoretiskt. Just nu befinner sig Varulven klart under den basala metabolismens okända gräns och det känns bra. Vi får se hur länge.

Läser vi historia så får vi till livs att befolkningen i Paris stormade det ökända fängelset Bastiljen för att där satt politiska fångar under de värsta tänkbara förhållanden. Avmagrade och i mörka fängelsehålor. Men i själva verket var det så att när fängelset stormades och öppnades fann man bara sju ganska välnärda fångar, varav fyra var falskmyntare och två var sinnesjuka. En av de sinnessjuka levde i uppfattningen att han var Julius Caesar. Vad den sjunde var har jag inte lyckats ta reda på. Återstår en del research där helt enkelt. När hände det där? Jo, den 14 juli 1789 var det ju och det är ju Frankrikes nationaldag. Var stormningen av Bastiljen ens värt försöket? Omkring 900 personer fick av republiken hedertiteln "Bastiljens erövrare". Jo,jo....Var hände med Julius Caesar?

Det är klart att det går att sluta röka och aldrig börja igen. Säger Varulven som aldrig har rökt (jo....12 cig i New York en gång för länge sedan och seden två cig på en fest i Karlstad...). Men jag känner flera som har slutat för alltid och klarat av det. Nu är det lilla vännen som har slutat och som kämpar och har lovat sig själv och mig att aldrig mera att ta en cig. Inte ens en festpinne. Det här gången tror jag henne och jag har lovat att peppa henne. Det är en test på hennes psykiska styrka helt enkelt. Just nu tror jag dessutom att det är rätt tid. Själv har jag aldrig förstått varför inte alla rökare alltid jobbar stenhårt med att bli av med missbruket. För ett missbruk är det.

En god vän till mig läser lite kinesiska och har lärt mig några av de allra vanligaste tecknen. Hon har lärt mig att tecknet för "kvinna" är ett tecken som på något sätt återger en knäböjande kvinna. Två sådana tecken intill varandra betyder "bråk, problem". Kan det verkligen vara så illa att två tecken på "kvinna" ska uppfattas som bråk? Dags att reformera de kinesiska tecknen? Finns det feminism i Kina? Mao sa in en skrift att det kinesiska skriftspråket är "en kvarnsten kring det kinesiska folkets hals". Kanske hade han rätt? Hur klarar kineser att skriva i ordbehandlingsprogram? Det är många frågor som snurrar hos Varulven.