Varulven satt på bussen i morse på väg till jobbet. Som vanligt. Det var trångt och Varulven orkade inte mer än att lyssna på lite stillsam musik. Så var det. Då började det klia på vänster kind, en liten bit under vänster öga. Det naturliga hade varit att lätt vidröra kinden för att bli av med kliandet. Det hade helt säkert räkt med att bra röra med ett finger lite, lite. Men nu bestämde sig Varulven att låta bli. Bara för att pröva. Jag intalade mig själv att jag skulle få känna hur det skulle vara att leva utan armar och inte kunna klia sig på kinden. Det var en plåga. Behovet av att klia mig på kinden tilltog. Det var rent ut sagt djävulusiskt. Det tilltog dessutom. I höjd med Kungsträdgården visste jag vad jag skulle göra, försökta avleda tankarna på annat. Tänkte på barndomens somrar på landet med bad och saft och kakfat. Det hjälpte inte. Vid Djurgårdsbron var jag helt matt. Det kliade. Jag plågades. Men jag var ståndaktig. Det gick över efter ca. 11 minuter. Jag har överlevt, men det var en verklig plåga. Värre än att undertrycka en nysning på en konsert där radioinspelning pågår. Vad är det som gör att man får ett sådant behov av att klia sig? Är det små nervryckning i det yttersta skiktet? Jag förväntar mig att någon forskare förklarar för mig hur det hänger ihop.