Undrar om det finns en tanke bakom att dessa båda
ord, men olika stavning ändå har samma tje-ljud. Det
hänger kanske samman med deras intima koppling
till varandra.

Mitt första minne av något av den karaktären av kän-
slor, härrör sig från sexårsåldern, då jag gick i lekskolan.
Förr sa man ofta att kärlek börjar med bråk, och det är
möjligt att vi slogs i sandlådan, men det är så suddiga
minnesbilder att de inte kan återges.

Nåväl, jag fick aldrig någon egen cykel, när jag var så
liten, men det fanns en jämnårig tjej på vår gård som
begåvats med en egen cykel och varje dag så skjut-
sade hon mig till lekskolan på sin pakethållare.

Det våldsammaste vi gjorde, trots de känslor som jag
upplevde att jag hade vid det tillfället, var att pussas.
De som hade störst problem med att vi umgicks var
hennes tjejkompisar. Fanns inte en enda kille i grup-
pen som brydde sig i någon negativ riktning.

Att det inte blev någon bestående relation, beror på
att det kommande lågstadiet med en massa nya tjejer
lockade, och då var det inte helt trivialt att bibehålla en
gammal relation.

Nu kändes det plötsligt som om himmelriket öppnade
sig. En stor lågstadieskola med ett stort upptagnings-
område gjorde ju att det blev mängder med nya ansikten
att titta på och den största tiden av rasterna gick nog åt
till att försöka fånga deras uppmärksamhet.

Att springa och jaga en fotboll på rasterna var aldrig
något som intresserade mig. Jag märkte ganska tidigt
att det var en helt annan typ av jakt som intresserade mig.
Det sorgliga i sammanhanget är nog att det var själva jakten
som lockade. Om eller när en tjej blev intresserad, så var
hon inte intressant längre.

Fast vanligtvis så upphörde dessa "förhållanden" efter
ungefär två veckor, och det var lika ofta tjejen som ledsnade,
så jag tror inte att någondera part fått några bestående men.

När jag föddes, fanns det två schäferhundar i familjen. Dessa båda uppfostrades av min far på ett sådant sätt att de, när de blev något äldre, skulle kunna agera vakthundar. Potentiella kunder var bl.a. polisen. Som också köpte hundarna, vilka var ruggigt väldresserade. Jag har på senare år, förstått att vi barn uppfostrades lite i samma anda. Stenhård disciplin således.

Precis som de flesta småbarn, ville även jag ha en massa djur omkring mig. I barndomen närde jag faktiskt en dröm att bli veterinär. Jag hade en kompis som hade ett akvarium med bl.a. guppy. Jag frågade hemma om jag också kunde få ett akvarium, men det blev nobben.

Jag fick tre guppy av min kompis och tog hem dem i en genomskinlig plastburk och gömde dem under min säng. En morgon hade jag elva stycken simmande i burken och då blev det cirkus. Jag var ju stolt och visade min storasyster, vilken naturligtvis gick raka vägen till föräldrarna och berättade om min skattgömma. Det var bara att bära tillbaka hela stimmet till min kompis, vilken gladeligen tog emot dem. Straffet jag fick för detta har jag för länge sedan förträngt.

Nästa gång jag gjorde ett försök att få ett djur, gick det bättre, men jag tror att det beror på att jag bearbetade min mor först. En kompis hade ett marsvin och det tog han med sig hem till mig, så att min mor fick se hur lugnt och tyst djuret var. Dessutom levde marsvinet på uteslutande maskrosblad, vilka växte överallt, så kostnaden för föda var ju i det närmaste obefintlig. Därefter fick hon den grannlaga uppgiften att övertyga min far.

Alltså fick jag ett marsvin, men efter bara ett par veckor, hade jag lyckats utveckla någon slags eksem, vilket var tvunget att avlägsnas från kroppen med pincett. Varje dag efter skolan, fick jag ta av mig på överkroppen. Mamma tog på sig en plasthandske, smorde in ryggen med någon starkt svidande gegga och började slita bort eksemfläckarna med en pincett. Detta höll i sig i flera månader efter att jag tvingats ge bort mitt marsvin.

Nu dröjde det ända tills jag ”flyttade” hemifrån, innan jag skaffade mig djur igen. Jag började lite försiktigt med ett 50 liters akvarium, i vilket jag hade ett flertal färgglada fiskar. Jag placerade det i en bokhylla och tyckte det hade en riktigt lugnande inverkan att se dem simma omkring.

Efter några månader var jag behjälplig vid en flytt ute på landet och där hade de en katt, en halvangora. Kraftig, helvit päls och ett huvud som en norsk skogskatt. Hon var väldigt lugn och söt. Problemet var bara att den var uppvuxen ute i det fria på landet, men nu skulle tvingas bo i en lägenhet.

I och med att jag bodde under takåsarna, kunde jag öppna mitt köksfönster så att katten hade hela hustaket för sig själv. Där låg hon väldigt ofta i början, men hon vande sig mer och mer med att vara inne hos mig.

Efter ett år, så visade det sig att en av mina tillfälliga bekantskaper, hade en helsvart hankatt. Nu hör det till saken att jag gärna skulle vilja ha en grå katt, och vi hade väl gjort våra biologiläxor hyfsat, varför vi beslutade oss för att försöka para ihop dessa katter när tiden var mogen.

I början slogs de bara, men efter ett antal månader födde hon fyra kattungar, två var svart/vita, en var helvit och döv och en var blyertsgrå med mörkblå ögon – min pärla. De svartvita kattungarna hade jag inga problem med att hitta ägare till, men den döva katten var lite svårare.

Som tur var, hade jag en arbetskamrat som ville ha en katt, men en som bara skulle vistas inomhus. Vi förmodade att den här katten skulle få stora problem ute i naturen p.g.a. hörselproblemen, men förhoppningsvis trivas alldeles utmärkt inomhus.

Medan de fortfarande var små, hände en olycka med den grå katten. Jag bodde ju högst upp i huset och sent en kväll när jag kom hem, mötte kattmamman mig på trottoaren med ett väldigt oroligt beteende. Det ösregnade och hade gjort så hela dagen. Jag trodde att hon hade halkat ned från taket och tog henne under armen och gick upp till lägenheten.

När jag kom in och släppte ned henne på golvet, rusade hon fram till vardagsrumsfönstret som var öppet så pass mycket att hon precis kunde klämma igenom sitt huvud och försvann ut i tomma intet.

Jag sprang efter en ficklampa för att rusa ned för trapporna. Då hoppade de båda svart/vita kattungarna runt kring mina ben, men varken den vita eller grå katten syntes till. Den vita dök upp i badrumsdörren, troligtvis väckt av vibrationerna från mitt springande.

När jag kom ned på trottoaren, tände ficklampan och gick fram till gaveln och ner för källartrappan som låg rakt nedanför mitt vardagsrumsfönster, vågade jag knappast titta. Där låg hon, den lilla grå, genomblöt av regnet, på den hårda, kalla betongen och det rann ur alla håligheter. Hon hade troligtvis halkat på det våta fönsterbläcket och lyckats undvika att träffa burspråk och andra utskjutande fasadutsmyckningar nedanför min våning

Jag lyfte upp henne så försiktigt jag kunde. Tog upp henne till lägenheten och ringde hem till en nyinflyttad veterinär. Denne hade inte färdigställt sin praktik, men erbjöd sig att ta en titt på kattungen. Hon kunde inte lämna något vettigt besked, utan jag fick med mig en spruta, för att försöka få i den lilla grå så mycket vätska som möjligt under natten. Jag låg och halvslumrade på golvet hos katten hela natten och ”vattnade” henne var 15:e minut.

Efter ett par veckor var hon i stort sett helt återställd. Hon hade bara ett litet, litet ärr på nosen. Hon betydde väldigt mycket för mig och var min ständige följeslagare under ett flertal år. När jag var ute och gick, låg hon alltid på min axel och när jag somnade in, skulle hon alltid ligga på mitt bröst.

När jag bodde i en större, fräschare lägenhet, på andra våningen, lät jag henne komma och gå som hon ville, via ett köksfönster som bara var öppet så pass mycket att hon kunde pressa sig igenom springan, för jag ville ju inte ha in några objudna gäster den vägen.

Plötsligt födde även hon fyra kattungar. Dessa var i huvudsak brunspräckliga och slutligen lyckades jag även finna nya ägare till dem. Jag hade ju både den lilla grå och den vita mormodern kvar och jag tyckte nog att två katter var fullt tillräckligt.

En dag när jag kom hem från jobbet, var hela hallen full av fågelfjädrar. När jag kommit in i vardagsrummet, såg jag att det låg en död, blodig gråsparv på golvet. Det var bara huvudet som saknades. Ungarna hade förmodligen haft jätteroligt med kadavret.

Vid ett flertal tillfällen möttes jag av näbbmöss som den lilla grå fångat för att låta ungarna ha något att praktisera jakt på. Det var oerhört fascinerande, om än något makabert, att sitta och titta på de små jägarna, vilka hade exakt samma beteende som sina större släktingar i Afrika.

Naturligtvis lät jag inte djurplågeriet hålla på särskilt länge, även om det i och för sig är ett full naturligt beteende i djurens värd, så jag fångade mössen och slängde ut dem, till ungarnas förtret.

Efteråt var de rätt så adrenalinstinna och slogs hejdlöst med varandra, ända tills mamma och framförallt mormor ledsnade och läxade upp dem, på katters vis.

Den vita katten försvann spårlöst och efter att jag träffat min nuvarande hustru, visade det sig att den lilla grå katten var så svartsjuk, att jag skulle förblivit ensam resten av dess liv, om jag behållit den.

Jag hittade en ny ägare, som den rymde ifrån och kom ”hem” till mig en gång. Det var tufft att lämna henne ifrån sig igen, när hon så tydligt visat var hon hörde hemma. Hon utvecklade senare cancer och tvingades tyvärr avlivas.

Efter detta har jag inte haft några husdjur. Även om jag många gånger velat skaffa mig en stor hund, vet jag att jag nog innerst inne är alldeles för lat och bekväm för ett så pass stort ansvar. Barn växer ju upp och klarar sig alltmer själva, men ett djur är ju lite som att ständigt ha ett litet barn.

...men tyvärr går jag bet på en av uppgifterna. Jag vet bara två personer som bloggar och båda två deltar redan i  detta. Hoppas inte att jag saboterar något p.g.a. min begränsade bekantskapskrets i bloggvärlden ;-)

Regler:
* Beskriv först reglerna - se nedan;
* Svara på alla frågorna
* Välj ut 6 personer som du vill ska svara och utmana dem i deras bloggar, be dem läsa din
* Låt personen som utmanade dig veta när du har svarat på utmaningen

Vad gjorde du för tio år sedan?
Då bytte jag arbetsplats och därmed även arbetsuppgifter, vilket blev en riktig utmaning med väldigt stor utvecklingspotential. Men ibland kan det tyvärr bli lite för mycket av det goda.

Vilka fem saker finns på din Att göra-lista idag?
1. Gå upp direkt när väckarklockan ringer.
2. Fylla dagen med spännande arbetsuppgifter.
3. Bege mig till gymmet för att köra slut på mig.
4. Se till att få kontakt med en mycket speciell person.
5. Avrunda kvällen med en avkopplande ljudbok.
                                                        
Ställen du bott på?
1. Mitt i den bullrande storstaden
2. Lång, långt ute i skogen.
3. Under takåsarna, mitt i den pittoreska småstaden.
4. I en vanlig, tråkig villa, vilket passade mig sällsynt illa.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
1. Förbättra livsvillkoren för en speciellt utsatt grupp människor.
2. Bygga mig en egen topputrustad inspelningsstudio.
3. Åka hela den transibiriska järnvägen och hinna gå av och se mig om vid varje station.
4. Åka båt till Amerika och därefter korsa det landet från öst till väst billedes.
5. Skaffa bostäder i Nya Zeeland, Australien och i Krimml.

Jag utmanar: 
Och här sprack det, beklagar...

Redan i mycket unga år, berättade mina föräldrar för mig, har jag alltid varit väldigt rädd om mina saker. När vi haft gäster, har jag alltid hållit väldigt hårt i det jag älskat. Varit väldigt rädd att låta andra få låna mina saker.

Detta är något som även visat sig när jag haft barnkalas. Jag har aldrig velat ha hem en massa ungar, eller för all del vuxna människor, som ska ta på mina saker, mina ägodelar.

Utöver att jag inte velat låna ut mina kära ägodelar, har jag  tyvärr även överfört min aversion till "främlingar" som rotar bland ens privata ägodelar, till mina barn.

Lika korkat beter jag mig än idag. Jag tycker inte om när folk rotar bland mina skivor eller tidningar. Vet inte varför, men det känns som om de, trots att de i allmänhet är mina bästa vänner, inte är lika rädda om sakerna som jag är. Det känns inte som om de har samma respekt för dessa tingestar som jag har.

Numera, i vuxen ålder, har jag fortsatt att driva mitt eget, korkade sätt. Jag konfronteras med så många människor dagligen, som har problem av allehanda slag, att jag, när jag väl kommer hem, gör allt jag kan, för att undvika att behöva träffa massa människor.

De gånger vi har träffar av sådan karaktär att man förväntas närvara, släkten etc., försöker jag se till att hela tiden träffas på neutral mark. Jag vill inte ha hem dem, rotandes bland mina saker.

Det finns ju inget som säger att mina saker är det enda intressanta som existerar där, men jag vet att skivor och tidningar lockar i alla falla samtliga av det manliga könet, och några ordningsmänniskor har de aldrig varit.

Varför ska jag gå runt och vara förbannad på dem, för att de inte begriper hur viktigt det är att lägga tillbaka saker där de tagit dem, om det nu går att undvika, dvs. att vi ses någon annanstans. Alltså gör jag allt jag kan för att utverka att vi träffas på för mig, neutrala platser.

Varje dag på arbetet, konfronteras jag med människor som har problem av en speciell karaktär. De gnäller och klagar i korridoren, i trappan, i hissen, i kaffekön eller så ringer de oavbutet på min mobiltelefon, vilket självklart avspeglar sig i privatlivet..

Detta med att inte vilja umgås, visar sig också när det blir kväll eller helg. När jag kommer hem från jobbet och telefonen ringer, ber jag alltid den som svarar att säga att jag inte är hemma. När det ringer på dörren, gömmer jag mig och ”är på jobbet”.

Jag brukar fråga hustrun när jag kommer hem på fredagen, om det är några möten inplanerade under helgen. Detta eftersom jag inte vill träffa någon enda människa alls. Hon vill ju så gärna att vi ska ha middagar hemma hos oss eller att vi ska besöka vänner och bekanta, men jag är ju så tråkig, att jag bara vill vara hemma.

Jag tror att det jag söker, är ensamhet, inte tillsammans med familjen, utan mer för min egen del. Det har visat sig att jag inte har behov av att träffa någon alls. Jag skulle mycket väl kunna bo själv i skogen under helgerna och bara möta människor i veckorna.

Jag förstår om jag uppfattas som en väldigt trist och tråkig människa, men erfarenhetsmässigt, har jag märkt att när jag väl är på besök, så har värdparet, eller någon av dem närstående, problem av den karaktär som bara jag kan lösa.

Min hustru är en väldigt glad och social person. Hon älskar att träffa både nya och gamla bekantskaper, men jag vet att jag hämmar hennes sociala utveckling p.g.a. mitt, i många stycken, asociala beteende.

När jag gjorde lumpen, var jag den enda i en församlig av 60 man, som kom från den stad jag numera bor i . Detta upplevde jag som oerhört positivt. Finns fler från samma ort, brukar det ju betyda att man ”måste” umgås med dem. Här fick jag ligga och lyssna på de andra när de pratade och själv bedöma vilka jag delade uppfattning med och ville umgås med.

Att jag upptäckt att jag är en människa som trivs bäst ensam, märks ju dels med tanke på vilken typ av idrottslig karriär jag slutligen fann, dels med tanke på var jag bosätter mig.

De få gånger vi har något engagemang inbokat på helgen, brukar jag ju anse den helgen som helt förstörd. Men när jag väl konfronteras med de ”främmande” människorna, brukar jag i allmänhet trivas tämligen bra.

Detta att verka i total avsaknad av medmänniskor, har som sagt smittat hela familjen. Inte så att de blir likadana, snarare tvärtom, men min yngste son, vill inte ha in kompisar på rummet. Han gillar inte när de ”tafsar” på hans grejer.

Övriga betraktar mig som en idiot och gör allt de kan för att komma hemifrån. När jag tänker på hur jag upplevs, blir jag väldigt förvånad över att jag över huvudtaget gifte mig och skaffade familj. Jag har ju inget behov av umgänge.

Naturligtvis har jag samma behov av kärlek och omtanke som alla andra, men när jag inte får den jag vill ha, vägrar jag att hålla tillgodo med den jag får. Alltså fortsätter mitt sökande efter den perfekta partnern. Hon som står ut med alla mina fel och brister.

Hon som delar mitt intresse för film, böcker, teater och musik. Hon som vill utveckla nya och gemensamma intressen tillsammans med mig. Hon som kan leva på mina villkor. Inser ju att jag kommer att få oerhörda problem att hitta henne, med tanke på hur asocial och egoistisk jag är.

Det är ju så här, att när det gäller musik, så tror jag mig ha konstaterat, att den musik man gillar som tonåring, är den enda musik man alltid kan relatera till och aldrig ledsnar på. Pratar man med äldre människor, så berättar de ju i alllmänhet att den musik de lyssnade på som unga, var något deras föräldrar förfasade sig över och enligt dem själva, den enda musik som fortfarande duger.

Talar man med den äldre generationen, har de i allmänhet exakt samma erfarenhet. Det här är ju ett tecken, så gott som något, på att man identifierar sig med sin generations musik och man kan revoltera mot sina föräldrar utan att själv hela tiden behöva konfrontera dem med bra argument. Man höjer bara volymen.

Det finns dock en grupp av personer som vanligtvis skiljer sig från mängden i det här avseendet, och det är de personer som musicerar själva. Visst finns impulser från nu- och dåtid, men det man lyssnar på, är vanligtvis hur något instrument trakteras eller hur sångaren klarar specifika glissandon och/eller musikaliska hopp.

Jag kan själv bli väldigt fascinerad över en låt, som av mina jämnåriga bekanta, betraktas som ett kommersiellt jippo, där basisten spelar, inte över sin förmåga, men gott och väl över min egen. Jag kan bli helt hänförd över hur någon gitarrist bänder strängarna i ett solo. Något som ”gör” hela låten.

I min skivsamling, har jag idag massor med sådana skivor. De innehåller förhoppningsvis fler låtar som jag betraktar som bra, men många gånger är det bara en eller i bästa fall två låtar som ”håller måttet”. I värsta fall kan det vara så, att jag ”offrat” närmare 200:- på en platta, för att stämsången i ett speciellt parti i en enda låt, gör att jag blir fullständigt salig och helt sonika är tvungen att köpa skivan.

Att ladda ner musik över nätet, är ju en möjlighet som naturligtvis står till buds för allt fler och jag har själv haft möjligheten sedan ett antal år. Jag är ingen moralisk väktare, men några måste ju kunna leva på sin musik för att det ska kunna produceras ny, vacker musik, så jag vägrar ladda ner musik, annat än för att få en hint.

Dessutom tillhör jag den generation skivnördar, som faktiskt vill äga det jag lyssnar på och kunna försvinna i skivomslaget, läsa texter, kolla vilka instrument som spelas och av vem. Kolla bilder på de som är med och gärna bilder från inspelningen eller liveframträdanden.

Tyvärr (?) är jag lika störd när det gäller böcker. Jag skulle aldrig kunna gå in på ett bibliotek annat än för att läsa tidningar. Att låna en bok och sedan inte äga den, det finns inte i min sinnevärld. Således måste jag ibland chansa på en författare och köpa böcker som jag kanske inte gillar. Alltså uppstår samma fenomen bland mina böcker, som bland mina skivor. Där finns en hel del skräp, men det är mitt skräp ;-)

När det gäller filmer som jag bandat på gammal traditionell VHS, så har jag vansinnigt svårt att spela över dem, för nya filmer. Brukar argumentera hemma med att vi köper nya tomband, bokhyllor är billigt och filmerna kan vara bra att ha. Jag tittar faktiskt på dem flera gånger, ”Bröderna Marx”, ”Helan och Halvan”, ”Pang i bygget” och sån’t.

Jag har mängder med långfilmer av actionartad karaktär på video. Sådana som jag förmodligen kan sätta mig ner och se fler gånger, fast tyvärr (?) gör jag aldrig det. De filmer av komisk karaktär som jag har, börjar jag köpa på DVD, så de kassetterna kan jag radera, men alla andra.

De som inte släpps på DVD, men som jag förmodligen aldrig kommer att sätta på igen. Hur ska jag kunna skiljas från dem? Nu står jag inför en fysisk flytt och vi får nästan samma kvadratmeteryta, men betydligt fler fönster. Mina bokhyllor kräver väggyta och det blir lite magert med det i den nya bostaden.

De jag har, det är inga problem, men jag kan inte expandera utrymmesmässigt med fler bokhyllor. Och då har jag ändå inte nämnt alla mina serietidningar. Jag tänkte, redan som relativt ung, att jag skulle spara mina tidningar till mina barn. Förmodligen vis av erfarenhet, eftersom min far hade de fem första årgångarna av Kalle Anka, kompletta, men slängde dem innan jag fick möjlighet att ta del av dem.

Nåväl, han gick miste om mer pengar än han kunde ana. Första numret av svenska Kalle Anka, såldes för 105.000:- i förra veckan och nummer två för 85.000:- för några år sedan (av samma säljare), då kan man ju tänka sig vad fem kompletta, välbevarade årgångar skulle kunna inbringa,

Jag konstaterade ganska snabbt, att mina barn inte hyste samma kärlek för serietidningarna som jag gör. De började vika dem, så att häftningen i omslaget släppte, och tidningen gick sönder. Alltså förpassades de ut i förrådet igen, för att stanna där till jag själv väljer att ta in dem, en låda i taget och förvara dem hos mig, utan att låta barnen läsa.

Naturligtvis fick de egna prenumerationer på allsköns tidningar, men de fick inte rita i mina. Det är ju ett bra sätt att lära sig läsa, även om alla pedagoger jag pratat med säger annorlunda, men de håller sig i allmänhet ”för goda” för serietidningar. Det finns enligt dem, inget som går upp mot de gamla klassikerna som Strindberg och Fritiof Nilsson Piraten.

Visst, här är jag förmodligen ganska rubbad, men vissa saker är väldigt viktiga för mig. Böcker ska stå i bokstavsordning efter författarens efternamn. Jag har faktiskt sett dem som sorterar böckerna efter färg eller storlek. Skivor ska stå i bokstavsordning efter gruppens namn. Filmer ska sorteras efter filmtitel och serietidningar efter tidningens namn.

Ibland, när man besöker nya bekanskaper, brukar jag ”roa” mig med att kolla deras bokhylla, i de fall de har någon. Innehållet säger ganska mycket. En del har varit med i ”Bra Böckers-bokklubb” och glömt att tacka nej. Hela det gröna uppslagsverket naturligtvis, samt en massa andra uppslagsverk från A-Asi, men ingen fortsättning.

Jag sätter mig absolut inte till doms över dessa människor. Det kan vara hur underbara människor som helst, men det skiter sig ofta när man sitter och diskuterar på småtimmarna över några glas rött. Det finns vissa nyansskillnader så att säga. Jag menar inte att mitt sätt är rätt, men det är mitt sätt och jag försvarar det alltid.

När man var yngre och följde med en tjej hem och hon bad mig sätta på någon skiva och jag konstaterade att de låg huller om buller och i värsta fall utan sina fodral, då trodde jag att jag visste vad klockan var slagen. Jag har kanske sumpat en del trevliga bekantskaper p.g.a. mitt korkade ordningssinne, men jag lever rätt så avspänt, så länge jag får sortera.

När det gäller känslor, har jag kanske ett lite märkligt beteende. Eller är det typiskt manligt?

För det första, ska jag kanske nämna, att jag aldrig sett någon av mina föräldrar gråta. Tror inte att jag sett dem kramas spontant heller någon gång. Detta har gjort att de få gånger de kramats, t.ex. i samband med dans, upplevde jag det alltid som oerhört pinsamt.

Tyvärr har jag inget minne av att de kramade oss barn heller, men jag kanske fick någon kram, när jag var så pass liten att det minnet hunnit blekna. Deras enda känsloyttringar var av det mer kaotiska slaget. Gap och skrik och smällar i dörrar. Däremot förekom det aldrig något fysiskt våld mellan dem. Det var verbalt och mer på det psykiska planet.

Gliringar och ironi, var väl det vi barn lärde oss, vara det bästa sättet att angripa meningsskiljaktigheter. Det enda fysiska våld som förekom, drabbade oss syskon i stället. Var det inte stryk, så var det husarrest och/eller indragen veckopeng. Jag kan nog knappast dra mig till minnes några brott, som låg i paritet med bestraffningens art.

Det är klart att, när jag och några kompisar drog till skogs och byggde oss en timrad koja, precis vid en sjökant, av virke som vi sågade ner, då förtjänade vi nog ett rejält kok stryk. Vi fyllde kojan med granris som vi helt sonika sågade av på befintliga, levande granar eller så fällde vi dem, för att vi inte nådde grenarna. Fast detta tilltag fick aldrig föräldrarna reda på.

Markägaren kom rusande över isen, eftersom han fått syn på den eld som vi tänt för att grilla korv. Med sig hade han en vansinnigt ilsken, skällande hund och han sköt varningsskott med sin älgstudsare. Det var nog första gången jag upplevde riktig skräck. Vi lämnade elden brinnande och allt vi hade i kojan och sprang iväg som galningar genom skogen. En kille pissade ner sig, men det var bara att fortsätta.

Jag tror att det äventyret skulle kostat oss många, många tusen kronor, men vi klarade oss undan. Fast vi gjorde ju aldrig om nå't i den stilen fler gånger. Så vi lärde oss säkert en läxa, även om vi kom undan enklare än vad vi kanske borde ha gjort.

Ingen av oss blev heller någon värsting, så stryk hade väl knappast gjort någon förändring av det bättre slaget. Fast nu efteråt, tycker jag naturligtvis synd om den stackars markägaren. Det hade ju varit rena huggsexan nere vid sjön.

Tyvärr så agerar jag lite likadant som mina föräldrar, när det gäller känslor. Jag skulle naturligtvis aldrig slå vare sig mina barn eller min hustru, eller någon annan heller för den delen. Men mitt ena barn fällde en gång kommentaren att "jag har aldrig sett pappa gråta".

Jag fick väl en tankeställare, för det är ju inte så att jag aldrig gråter, men jag gör det inte öppet. Samma sak när det gäller fysisk kontakt med min hustru. Vi kramas aldrig spontant och vi rör aldrig vid varandra heller, så där som många andra par gör. Alltså en klapp eller en puss, när vi bara råkar vara nära varandra.

De få gånger vi kramats, har barnen skrikit "familjekram" och rusat fram för att delta, så jag kan få ganska dåligt samvete för mitt, i många stycken, känslokalla beteende. Däremot öser jag kärlek över mina barn, men den där familjeidyllen ser väl inte riktigt likadan ut hos oss, som den man läser om i tidningarna.

En period var jag tillsammans med en tjej som ville att vi skulle hålla varandras händer när vi gick på stan. Alla hennes kompisar gjorde så med sina killar, men jag ville inte. Det var inte av tuffhet, utan det var ju så att jag aldrig varit med om att mina föräldrar, eller deras bekanta gjorde så. Det kändes helt enkelt onaturligt för mig att göra det. Kanske ett bevis för att man inte gör som ens föräldrar säger utan man beter som de gör.

Vad får mig då att gråta? Framförallt filmer och musik. Det har faktiskt även hänt vid speciella sportevenemang, när någon helt oväntad prestation utförts. När någon kämpat hårt och länge och mot alla odds lyckas, då har jag svårt att hålla tårarna borta.

När jag t.ex. ser på Handikapp-OS. Prestationer som är långt mer överlägsna, vad de ”vanliga” idrottsmännen mäktar med och de uppmärksammas i stort sett inte alls av media. Då kan jag känna en oerhörd frustration och ilska. När man ser deras enorma kämpaglöd och glädje, trots alla tillkortakommanden, då kommer tårarna.

Filmer, men de behöver absolut inte vara av sorglig karaktär. Här har jag inte hittat någon gemensam nämnare för vad som får mig att fullständigt slappna av känslomässigt. Det behöver alltså varken vara några barn eller djur med i filmerna, jag gråter så lätt ändå ;-) Fast ”Kramer mot Kramer” och ”Bambi”, skulle jag nog inte se, tillsammans med övriga familjemedlemmar.

När det gäller musik, är det nog enklare att förstå vad som triggar igång mina känslor. Minnen i första hand förstås. Sorgliga eller glada minnen spelar egentligen ingen roll. Vacker musik eller musikaliska prestationer utöver det vanliga. Någon som gör något spontant och oförväntat briljant. Då har jag också väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna.

När jag lyssnar på någon ballad med Elvis Preley, lyssnar på all känsla han lägger i sången och samtidigt tänker på vilket destruktivt sätt han levde på, då bränner det bakom ögonen. När jag ser en ung, oförstörd Michael Jackson uppträda som 10-åring med sina bröder, då får jag alltid en klump i halsen.

Samma sak med Freddie Mercury och Queen. Underbara sångmelodier med fantastisk stämsång, parat med ett levnadssätt som gjorde att livet slocknade allför tidigt. Här kan jag samtidigt känna en vansinnig frustration över att jag aldrig får höra alla de underbara melodier som han hade inom sig. De som adrig hann kommas på och spelas in.

På det svenska planet finns det nog bara två, nu levande sångare, som berör mig och det är Tommy Körberg och Carola Häggkvist. Visst blir jag berörd av Håkan Hellström också, fast han väcker helt motsatta känslor. Det formligen kryper i tårna när han ”sjunger”. Efter att jag av misstag råkat höra hans framföranden, måste jag tvätta öronen med Pavarotti, för att återhämta mig musikaliskt.

Naturligtvis blir jag lika illa berörd som alla normala människor blir, när jag ser repotage över krigs- eller av naturkatastrofer hårt drabbade områden, där människor i alla åldrar far illa. Även om jag alltså utåt betraktas som en väldigt känslokall människa, så vet jag ju, djupt inom mig, att jag nog är ganska känslig. Jag har väl bara lite svårt att visa det.

Jag började ju bygga upp min sköld mot känslor i väldigt unga år. Jag kunde ju aldrig låta mina föräldrar segra, genom att få se mig gråta, med sina bestraffningar. Eftersom jag inte bröt ihop, blev straffen ännu hårdare vid nästa tillfälle. Syrran kunde ju börja gråta och då tyckte de, att det räckte. Men eftersom jag bet ihop, påfördes ju allt hårdare bestraffning varje gång.

När jag tänker på det där med min brist på spontant kramande eller pussande med hustrun, så har det kanske inte bara med min uppväxt att göra. Jag tror nog, att det kan ha en hel del med graden av kärlek att göra också.

Mitt första arbete som genererade en regelrätt lön, var hos mina föräldrar, vilka hade varsitt eget företag. Detta var ju troligtvis en av orsakerna till deras låga närvaro och engagemang hos oss barn. Det fanns naturligtvis både många för- och nackdelar med att arbeta med dem, samtidigt som vi bodde tillsammans.

Jobbsnack infekterade alla stunder vi hade tillsammans i bostaden och uppfostringssnack infekterade fikastunderna på jobbet. I stort sett var jag tämligen livegen under den här perioden. Visst fanns det fördelar så tillvida att det gick att få ledigt för att åka på t.ex. rockkonserter, med relativt kort varsel.

En väldigt stor nackdel däremot, var att om jag hade för avsikt att sluta samtidigt som övrig personal, och jag gick in till föräldrarna för att ta adjö, då kunde någon av dem ha några timmars jobb som måste fixas NU…av mig.

Då var det bara att ta av sig jackan och fortsätta jobba, så den situationen var ju i längden fullständigt ohållbar. Alltså var jag tvungen att försöka hitta ett jobb hos vem som helst, som jag inte var släkt med.

Jag började arbeta på ett av ortens skitigaste arbetsplatser. Här fick man duscha efter dagens jobb på betald arbetstid.  Det var kul stämning och vi var ganska många i min egen ålder, men arbetsuppgifterna var inte speciellt upplyftande.

Efter några kortare sejourer med olika arbetsuppgifter på diverse industrier, fick jag arbete på en av ortens största arbetsplatser. Det var rent, men ganska tungt och jag började arbeta skift. Eftersom jag har en lite annorlunda dygnsrytm, så älskade jag att arbeta natt.

Det kändes rätt så oslagbart att komma hem och lägga sig, när alla andra var tvungna att stiga upp. Att äta en stadig middag kl 2 på natten var inga problem och även vid kl. 4 på morgonen, petade jag i mig en ansenlig mängd mackor och kaffe, men magen höll.

Detta företag hade en väldig mängd personalbefrämjande aktiviteter. Bl.a. så bedrev de utbildningar i alla möjliga ämnen tillsammans med gymnasieskolan, så jag tänkte att jag skulle lära mig AutoCAD.

Tyvärr så missade jag de utbildningstillfällen då jag jobbade eftermiddag, så det var rätt kämpigt att försöka hänga med, men roligt var det. I och med detta, utvecklades ett väldigt stort intresse att få arbeta med datorer.

När vårt första barn föddes, var jag tvungen att hitta ett arbete med andra arbetstider. Annars skulle vårt barn blivit lämnad ensam, under ett par timmar på morgonen, de veckor jag arbetade natt och det fungerade ju naturligtvis inte.

Nu började jag på en ny industri och här fick jag lära mig det enda hantverk jag behärskar. Den här arbetsplatsen hade förvisso fräscha lokaler, men arbetskamrater och arbetsuppgifter, vilka bedrevs i ackordform, gjorde att jag försökte hitta något annat.

Parallellt med mitt ordinarie arbete, hade jag börjat undervisa i ett par studiecirklar inom musik och det kändes som om undervisning var något jag ville satsa på. Visserligen saknade jag all form av pedagogisk utbildning, men eleverna lärde sig nog en del ändå.

Jag fick ett erbjudande av en dåvarande arbetskamrat, att starta egen verksamhet tillsammans med honom och ytterligare en arbetskamrat. Det kändes väldigt spännande och lockande och eftersom det fortfarande var ganska enkelt att få ett industrijobb om det egna företaget skulle fallera, så bad jag om och fick tjänstledigt.

Tre dagar i veckan höll jag kurser för arbetslösa via en organisation för tjänstemän. Det var arbete mellan 9 och 16, två 20-minuters fikaraster och en timmes lunch. Dessutom var det väldigt bra betalt, om man räknar effektiv arbetstid. Alla kvällar och nätter jag pluggade, för att ligga steget före eleverna, är inte inräknade. Då hade det varit rena svältlönen.

När  utbildningarna var slutförda, upphörde också min tjänstledighet, så den egna verksamheten bedrevs därefter enbart efter ordinarie arbetstid. Det dröjde inte länge, förrän jag fick en ny förfrågan om att utbilda arbetslösa och grovjobbet beträffande min egen kompetens, hade jag ju redan klarat av.

Jag gick in till personalchefen och bad ånyo om tjänstledigt, men jag fick nobben. Jag tog en diskussion med hustrun, som är ännu fegare än jag och hon tyckte att jag skulle tacka nej till läraruppdraget. Pengar och trygghet är väldigt viktigt för en del.

Dagen efter, gick jag in till personalchefen och sade upp mig. Lärarjobbet var ju ett helt annat liv och även om jag skulle få lägre betalt än på industrin, var livskvalitén avgörande för mitt beslut. Nu kunde jag ju dessutom utveckla den egna verksamheten, på ett sätt som gjorde att den nästan blev självbärande.

Efter sex år, kände jag att jag ville hitta på något nytt. Visserligen med samma inriktning som tidigare, men som anställd. Slippa allt pappersarbete och alla sena kvällar. Det är väl enda nackdelen som jag ser det, med att vara egen, man är ALDRIG ledig.

Det nya arbetet innebar både organisationsfrågor, budgetarbete, verksamhetsutveckling och undervisning. Det var väldigt stimulerande och jag kände att jag utvecklades mycket som person här. De ekonomiska ramarna stramades tyvärr åt p.g.a. politiska beslut, så jag bytte arbetsplats, fast behöll arbetsgivaren.

Jag har fortfarande samma arbetsgivare, och det är kanske inte världens bäst betalda arbete, men det är oerhört utvecklande och mycket frihet under ansvar. Det bästa med allt, är att det är flextid, så jag kan komma glidande ganska sent, långt efter mina arbetskamrater, morgontrött som jag är.

I och för sig, lämnar jag arbetsplatsen bland de sista i huset, men då har jag fått mycket gjort de sista timmarna, när inga telefoner, mail eller besök ”stör” mig. Visserligen har alla avslutat middagen när jag kommer hem, men läxorna återstår, så lite kvalitetstid med barnen får jag.

På min gamla bostadsort, ägnade jag mig mest åt fotboll och bandy. Efter flytten, började jag spela fotboll i en riktig förening. Efter ett par år bytte jag förening, men det var inte roligare där, så jag började träna bandy och ishockey istället.

Detta sysslade jag med under en förhållandevis kort period, för det var alldeles för långt och jobbigt att cykla med all utrustning. Skjutsandet, som de flesta barn får hjälp med idag, existerade alltså inte som något alternativ.

Nu började jag att spela pingis i stället, för det var väl en av de idrotter som krävde minst packning. Detta höll jag på med i ett par terminer. I samma lokal fanns en judoklubb och jag tyckte att det verkade mycket häftigare, så jag började träna judo istället.

I samband med att vi flyttade in i en nybyggd villa, började jag att träna simning också. Det var mycket smidigare eftersom jag inte hade så långt till bassängen och jag trappade ned på judoträningen till förmån för simningen, vilken jag ägnade mig åt i ganska många år.

Enda nackdelen var att ett av träningstillfällena var väldigt tidigt på lördagarna. När jag började vara ute på fredagkvällarna, deltog jag allt mer sällan på lördagsträningarna. Detta straffade sig då det var tävlingar, eftersom man på den här tiden lät de som var mest träningsvilliga, få mest tävlingsmöjligheter.

Nu för tiden är det ju i allmänhet det bästa laget som tävlar varje gång, så även om jag just då, tyckte att det var värdelöst att inte få tävla så mycket, har jag på senare tid omvärderat min uppfattning. Numera anser jag att det är de som ställer upp och tränar som ska premieras, så länge det inte blir pinsamt för dem själva.

Jag tränade även tennis och volleyboll under ett par teminer. Jag har tyvärr bollsinne som en buss, så det var nog inte grenarna som sådana som fängslade mig. Det var förmodligen antalet tjejer som hade samma träningstider som vi, som gjorde att jag ägnade mig åt det.

Under en tid var jag även med i orienteringsklubben. Denna klubb väckte mitt intresse när de, efter sina träningsrundor, varvade ner i badhuset och vi började prata om deras träningar. Samtidigt höll en av dem på med bågskytte och luftgevärsskytte, så jag började med både skytte och orientering också.

På senhösten insåg jag ju att orientering inte var min grej. Kallt, blött och eländigt och springa runt med en pannlampa vars batterier aldrig räckte runt hela banan, kändes det som. Alltså lade jag ner det. En av killarna i orienteringsklubben, hade en bror som dök upp ibland och han tränade även styrketräning.

Jag hängde med till styrketräningslokalen, vilken var väldigt spartanskt utrustad, men med lite fantasi, gick alla muskler att träna i alla fall. Nu hade jag äntligen hittat något som passade mig perfekt.

Hit gick det att komma nästan vilken tid som helst på dygnet, sju dagar i veckan och man var helt ensam om man ville. Jag insåg ganska snart att jag inte var någon lagidrottare, utan jag ville kunna komma och gå när det passade och träna det jag kände för just för dagen, utan att någon ”fascist” stod och blåste i visselpipa och talade om vad man skulle göra.

På senare år började jag spela innebandy ett par kvällar i veckan. När jag märkte att jag hade fullt upp med att orka springa runt på planen utan boll, tog jag ett beslut om att även börja konditionsträna. Alltså började jag springa 15 km., 4 kvällar i veckan.

Det gjorde underverk i spelet. Nu var det inga problem längre att springa och spela samtidigt. Efter ett par år, råkade jag tyvärr ut för en olycka som allvarligt skadade synen på ena ögat. Efter operationen, försökte jag spela med skyddsglasögon, men det blev ju inte samma sak.

Har man inte vant sig vid det från början, är det väldigt svårt när synfältet begränsas av skydd. Dessutom immade det på dem. Nu kände jag mig ändå i så pass bra fysisk form, att jag ville fortsätta idrotta på något sätt, frågan var bara med vad.

När jag tänkte tillbaka på min ”idrottskarriär” för att dra mig till minnes, vad som gav mig störst glädje, fick det alltså bli styrketräning igen. Tyvärr tenderade det att bli lite hysteriskt, jag körde sex dagar i veckan och det föll ju inte i god jord på alla håll.

Nu försöker jag att träna tre kvällar i veckan och det är nog på den nivån jag känner minst stress. Visserligen blev det mycket snabbare framsteg med träning sex dagar i veckan, men jag hoppas ju kunna hålla på med detta, till dess att ålderna tar ut sin rätt.

Det enda som aldrig fascinerat mig, är motorsport, så det har jag aldrig sysslat med. Bilar och motorer har jag aldrig begripit mig på, så jag är en fullständig katastrof i garaget. Kanske därför jag inte tycker att det är roligt att köra bil heller.

När jag var 18 år gammal, tyckte föräldrarna att det var läge att skaffa sig eget boende för mitt vidkommande. Detta innebar att, när jag kom hem en höstkväll, så sa de att de fixat en lägenhet åt mig som vi skulle inspektera påföljande dag.

 Sagt och gjort, vi åkte dit och eftersom det bodde en skötsam kille där sedan tidigare, tyckte fadern att det inte var något att diskutera, utan det var bara för mig att skriva på köpekontraktet. Det var en insats-etta på 48 m², som jag fick betala 6.000 kronor för.

Jag ägde vid tillfället bara 5.000 kronor, men det var såklart inget hinder, utan jag fick skriva på en revers på ett lån av föräldrarna på 1.000 kronor, vilket jag hade 6 månader på mig att lösa. Till saken hör att jag fortfarande gick i gymnasiet och alltså enbart levde på studielån. Här grundlades min fantastiska ekonomi, vilken senare förföljde mig under många, många år.

Strax efter att jag fyllt 18 år, blev jag alltså formligen utslängd hemifrån. Jag fick med mig lite kantstött, ratat porslin och några avlagda kastruller, Där satt jag, ensam i min etta i ljusskenet av en naken glödlampa och undrade vad tusan som hade hänt. Och hur jag skulle gå vidare i livet. Jag som knappast kunde värma thévatten om morsan hade förberett det.

Jag hade ett gäng kompisar som ramlade in den första helgen, med medhavd flyttgröt. Vi spelade musik och hade fantastiskt trevligt, helt alkoholfritt såklart. Dagen efter hade jag gjort mig till ovän med grannen som minsann bott där sedan tidernas begynnelse. Jag skulle inte komma och tro att man fick väsnas efter kl. 21.00 en lördagkväll.

Påföljande måndag fick jag dessutom ett brev från hyresgästföreningen ang. detta. De hälsade mig välkommen som ny hyresgäst samtidigt som jag fick en utskällning för att jag låtit ytterdörren som automatlåstes vid kl. 21.00, vara öppen längre. Detta var väl mitt första hackerförsök J

Eftersom grannen hade problem varje kväll när jag borstade tänderna på toaletten som var vägg i vägg med hans toalett och han tydligen tog kväller redan runt 16.00, var jag ju tvungen att skyndsamt försöka skaffa mig ett annat boende. Jag spelade dessutom gitarr på kvällarna och det verkar som om alla grannar, även de på andra sidan gatan, stördes av detta beteende.

Faciliteterna där jag bodde, innebar ett gemensamt bad- och duschutrymme med alla ensamstående och alkoholiserade som bodde i området. Vi slogs om fyra snuskiga badkar i källaren.

Jag hade turen att ha några vänner med välbärgade föräldrar. Ett brödrapar hade ett hus för uthyrning 2,5 mil utanför tätorten. Jag hade inget körkort vid tilllfället, men jag tyckte att det lät spännande att bosätta sig mitt ute i skogen. Långt till närmaste granne och långt från allfartsvägen.

Eftersom jag fortfarande gick i skolan och inte hade någon annan intäkt än studielån, finansierades boendet genom att jag jobbade med skogsavverkning på kvällar och helger. Läxor, vad är det för nå’t? När jag skulle åka buss in för att ”äta upp mig” hos föräldrarna, de få gånger då de förbarmade sig, ställde jag ut cykeln på verandan, släckte lampan och poff, cykeln var borta.

Det var fullständigt kolsvart där jag bodde. Det gick inte att se cykeln, men jag visste ju ungefär var jag ställt den, så det löste sig. Jag cyklade de sju kilometrarna genom den kolsvarata skogen, som tog mig till asfalterad väg, gömde cykeln i skogen och sedan började jag att lifta.

Det här var några väldigt tuffa år, där elen periodvis stängdes av, för att jag inte kunde betala elräkningen, men jag hade ju ”gratis” ved. Det hela kanske berodde på felprioriteringar hos mig, jag hade ju alltid råd att köpa skivor ;-). Under den här perioden levde jag långa tider på enbart thé och, knäckebröd med apelsinmarmelad.

När jag ledsnat på att bo i obygden, det fanns ju inga intressanta objekt av det kvinnliga könet i skogarna, så letade jag efter nå’t boende lite mer centralt. Jag hade tur och hittade en tvårumslägenhet precis mitt i stan. Längst upp i en hyreslägenhet under takåsarna, med utsikt över ett av stadens få grönområden, flyttade jag in.

Nu inleddes en ny period i mitt liv. Den här gången hade jag lite mer pengar i kassan, fortfarande tvingades jag dock att prioritera, men jag satsade bl.a. på en färg-TV, heureka vilket lyft, och en riktig stereo,

Fr.o.m. nu satsades nästan allt tillgängligt kapital, efter att alla fasta utgifter betalats, (nå't hade jag väl lärt mig) på underhållning av allehanda slag. Nu hade jag äntligen återvänt till hjärtat av alla de aktiviteter som sedemera, allt mer kom att fängsla mig.

Barnuppfostran är ingen enkel sak, det finns ju inget facit, utan man får hoppas att man lyckas förmedla de värderingar som man själv står för till sina barn, så att de åtminstone har en medmänsklig grundsyn när de ger sig ut i livet.

Jag fick tidigt lära mig att aldrig opponera mig mot bättre vetande, d.v.s. vuxna. Alla vuxna visste tydligen bäst. Åtminstone var det vad jag fick mig itutat redan med modersmjölken. Att överhuvudtaget ifrågasätta någon vuxens åsikter eller ställningstagande, renderade vanligtvis en örfil. Var det ifrågasättande av grövre art, var bestraffningen husarrest under kortare eller längre tid.

Att inte äta upp all mat som serverades, man fick naturligtvis inte lägga upp själv på tallriken, var inte något som accepterades över huvudtaget i mitt hem. Man fick sitta kvar och kämpa med fettslamsiga köttgrytor och beniga strömmingar och försöka bortse från benen och fettet med hjälp av knäckebröd. Att gråta hjälpte naturligtvis inte, utan en örfil och sedan fortsätta kämpa, var det motto som gällde.

Vid ett tillfälle var mamma så sjuk, att vi begåvades med en s.k. hemsyster som skulle ”ta hand om” oss, hette det. Hon hade naturligtvis fått stränga direktiv av far i huset, om vad som tilläts och inte. Drygt två och en halv timme efter att middagen serverats, frågade hon min mor om jag kunde få tillåtelse att lämna bordet. Då hade jag suttit och, efter bästa förmåga, försökt peta bort ben och fiskrens i 150 minuter. Efter detta trauma är strömming en av de ”maträtter” jag vägrar äta idag.

Annat vämjeligt vi tvingades sätta i oss, som jag omöjligt kan äta idag, är dillkött och tonfisk. Dessa maträtter ger mig fortfarande kväljningar. Periodvis hade vi det ganska knapert i min barndom, så tallriken skulle vara helt rensad när matbordet lämnades. I dag innebär det att allt synligt fett på maten skärs bort och kastas omedelbart efter tillagning.

Det finns väl bara en fördel med detta beteende som jag kan se, och det är att jag i övrigt kan äta nästan all mat som serveras. Jag har försökt få mina barn att åtminstone prova maträtter som till namnet kanske låter motbjudande, t.ex. kotunga och lever, men de får naturligtvis portionera upp maten själva och även avstå, men jag vill gärna att de provsmakar INNAN de säger att det smakar illa.

En annan sak jag lovade mig efter dessa upplevelser, var att jag aldrig någonsin skulle slå mina barn, om jag nu fick några, vilket naturligtvis inte var allom givet. Kan man inte sakligt argumentera för en åsikt och även acceptera andras åsikter och kompromissa, så är ju knappast fru och barn, det första man ska skaffa sig.

När jag gick i 6:e klass, skulle vi fira jul och nyår på Kanarieöarna. Detta var min första resa utanför Norden, tidigare hade vi ”bara” besökt Danmark och Norge. Nu behövdes det fixas pass och tas sprutor och det sistnämnda var ju knappast nå’t jag såg fram emot.

På kvällarna brukade jag ligga och nypa mig i skinnet bara för att härda mig, men vad hjälpte det. Det var mycket dividerande om vem av oss som skulle ta sprutorna först. Syrran som var äldst fick börja, men hon blev likblek och var nära att svimma. Hon fick gå åt sidan och lägga sig på en brits och så fick jag ställa mig framför sköterskan istället. Stora 12-åriga grabbar gråter ju inte, så det var bara att stålsätta sig. Efteråt sa jag ju såklart att det knappt kändes.

Jag hade tur på flygresan, för jag hamnade allra längst fram. Det gjorde ju att jag hade väldigt stort benutrymme. Nu var det ju inget problem med det, jag var bara 1,36 m. men det gjorde att jag kunde ligga på golvet och rita och vila helt utsträckt. Vi var på Kanarieöarna i 14 dagar och vi fick mängder med kompisar från hela Sverige. Eftersom det här med utlandssemester visade sig vara ett lyckokast, så när som på alla vaccinationer, så bestämde vi att göra ett försök även nästföljande sommar.

Nu hyrde vi en lägenhet i Italien och dit skulle vi bila och stanna i tre veckor. Det var över 200 mil och vi gjorde bara en övernattning, i München. Resan var vidrig. Båda föräldrarna rökte. Det kändes som den ena tände en cigarett så snart den andre rökt färdigt. Jag proppades i åksjukepillret Glanil, men jag spydde som en kalv mängder med gånger.

Det fanns ju inte aircondition i bilen heller, så det var varmt och klibbigt hela vägen. Brorsan som inte var så gammal sov i mitt och syrrans knä, liggandes på tvären och det gjorde ju inte att det blev svalare precis.  Eftersom jag inte kunde läsa i bilen och freestyle inte var uppfunnet ännu, ägnade vi väl mest tiden åt att bråka med varandra i baksätet.

När vi kom fram var receptionen stängd, så vi körde ned till havet och så fick vi sova i bilen första natten i Italien. Vi var tillsagda att inte ha några fönster nervevade eller att gå ur bilen för att lufta oss, men både jag och mamma var ute vid ett par tillfällen. Den natten höll jag på att bli tokig, sov bara några få minuter i stöten.

Väl på hotellrummet senare sov jag nästan 20 timmar. Det var ett jättefint lägenhetsområde med 2 pooler i trädgården och massor med barn. Här blev jag kompis med en italiensk och en tysk kille. Språkförbistringar existerade inte utan det fungerade alldeles utmärkt med teckenspråk.

På sommarloven åkte jag ofta till min farmors sommarhus i Blekinge, men sommaren efter 9:an skulle jag göra en språkresa till Brighton i England i fyra veckor. Det var min musikerkompis och jag som flög dit, men tyvärr hamnade vi i två familjer som bodde väldigt långt ifrån varandra, så vi umgicks inte så mycket på kvällarna.

Jag hade tur och kom till en barnlös familj där frun jobbade på ett Post Office och mannen var från Frankrike och arbetade som kock. Det var svårt att förstå hans engelska och han var ganska sträng, men frun var jättetrevlig och tog ofta med sig godis hem till mig.

Skolan vi gick i, hade elever från hela världen och här lärde jag mig röka på allvar. Jag var alldeles gul om fingrarna när jag kom hem till Sverige igen. Här blev det också lite mer umgänge med tjejer än vad tidigare semestrar erbjudit. Det fanns några trevliga diskotek, men alkohol var inte så vanligt bland oss där, men några öl lyckades jag köpa fast jag bara var femton år.

Sommaren efter första året på gymnasiet, var det dags för en ny språkresa, men denna gång till Menton i Frankrike. Vi var fyra killar och 35 tjejer från Sverige, så vad vi gjorde på kvällarna är kanske inte så svårt att räkna ut.

Jag hamnade först hos en familj som bodde högt uppe i bergen. De var jordbrukare och i den storfamiljen gick alla gubbarna klädda i långbyxor, pissetofflor och brynja. Jag fick dela säng med en kille från Danmark och sängen var i och för sig väldigt bred, men den hade bara ett täcke. På frukostbordet spatserade duvor omkring och vid en måltid serverades tomatsoppa och på kanterna på min tallrik var gammal, torkad tomatsoppa. Någon annan hade alltså ätit på tallriken innan jag fick den.

Efter första kvällens diskotekbesök, skulle jag gå hem ensam upp i bergen. Det var långt att gå, helt kolsvart och massor med hundar som sprang runt en hela tiden. Jag var fullständigt livrädd och det tillsammans med den bristfälliga hygienen i familjen och min danska sängkompis, gjorde att jag bad om att få byta familj.

Nu hamnade jag hos en pensionerad, storrökande f.d. lärarinna och änka. Hon bodde mitt i centrum och hon var oerhört sträng. Hon envisades med att förhöra mig på läxorna och det var ju inte riktigt så jag tänkt mig tillvaron i Frankrike. Dessutom blev hon ofta väldigt sur när jag inte ville sitta och hålla henne sällskap framför TV:n om kvällarna.

Skolan var inte färdigbyggd och klassrummet hade inga fläktar. Den dåliga luften i kombination med alla tjejer gjorde det rätt så knivigt att behålla koncentrationen på lektionerna. Men det tog ju min snälla värdinna hand om, fick ju plugga då jag kom hem till henne istället. Innan jag smet ut i nattlivet.

Nästa resa som gjordes, kom att förändra mitt liv fullständigt, för då träffade jag nämligen mitt livs största kärlek, men den resan återkommer jag till senare.

Mina föräldrar hade varit på ett föräldramöte i skolan och min lärare hade spelat upp axplock från lite olika lektioner som han hade bandat. En av lektionerna var musik. Läraren ackompanjerade på gitrarr och bl.a. framfördes Svinsta Skär.

Över alla andra röster hördes min och jag är inte säker på hur mina föräldrar upplevde det, men andra föräldrar hade synpunkter på varför jag överröstade alla andra barnen. Men jag älskade att sjunga redan som väldigt ung och sedemera utvecklade jag en rätt så kraftig tenor, om vilken jag återkommer senare.

Under den här perioden grundlades mitt intresse för att själv få framföra musik i någon form. Där jag bodde tidigare, hade jag trakterat både blockflöjt och piano, men eftersom rockmusik var det som hägrade, var ju ett annat instrumentval direkt nödvändigt.

Ända sedan jag var liten, hade jag visat ett visst intresse av att slå takten med händerna på allt som stod tilll buds, så trummor var väl det instrument som stod närmast.  Jag önskade mig en virvelrtrumma i födelsedagspresent och det var också en av de presenter jag fick.

Parallellt med att jag misshandlade trumman i pojkrummet tog jag pianolektioner (ett evigt tragglande med skalor) och hade dessutom tjatat mig till att få börja spela gitarr. Min dåvarande mellanstadielärare erbjöd sig att visa mig lite grundläggande ackord.

En av de kompisar jag skaffade mig i mitt nya bostadskvarter, tyckte om att spela piano och då framförallt boogie-woogie. De hade lämnat hyreshuset och flyttat in i en stor villa. Han bjöd hem mig och jag tog med mig virveltrumman, en vattendunk som puka och ett gammalt notställ som fick agera high-hat.

Vi bandade det hela och det lät naturligtvis hemskt. Men vi var stolta och spelade upp det för våra, något mindre entusiastiska föräldrar. Även om inte de var lika exalterade som vi, lades grunden för många olika musikaliska konstellationer med min kompis och mig involverade i.

Nu började en väldigt lycklig tid för mig. Lägenheten var en fyrarummare med två badrum, balkonger åt både innergåden och skogen som omgärdade hyreshuset. Det bodde mängder med barn i min egen ålder i huset, så jag fick hur många kompisar som helst. Det fanns en stor fotbollsplan alldeles i närheten och vintertid var den spolad, så att man kunde åka skridskor på den. Under den här perioden vistades jag inte många timmar inomhus. Ledsnade jag på idrott fanns det ju massor att upptäcka och titta på i den milsvida skogen.

Det enda tråkiga med detta, var att de flesta familjerna som bodde där, stod i tomtkö och så även vår familj, varför medlemmarna i bekantskapskretsen byttes ut tämligen frekvent.

När det gällde livet i skolan, så trivdes jag mycket bra. Det var en väldigt liten skola och den bestod bara av fyra klasser med fjärdeklassare. Eftersom jag tillkommit som ny tupp i hönsgården, så var det ett väldigt hoppande mellan alla tjejer och skoldanserna och hipporna avlöste varandra. Relationerna på den tiden var ju allt annat än djupa, men jag minns den här perioden som en av de lyckligaste i mitt liv. Inga krav, inga måsten och fantasin var det enda som begränsade möjligheterna, kändes det som.

Vi hade många hårda fajter med granngårdarnas ungar och dessa gjordes oftast upp i skogen, men även om det var många slagsmål, så var ju empatin ändå väldigt stor. Om någon låg på marken, var ledsen eller i värsta fall blödde, så var ju denne antagonist inte längre med i matchen. Att fortsätta bråka med någon som var underlägsen, fanns ju inte på kartan under den här tiden. Kan nog beteckna bråken som halvråa, men tämligen hjärtliga. Ingen tvingades ju heller att delta, mot sin vilja.

Vi flyttade på jullovet och när jag kom till min nya skola första dagen efter lovet, visade det sig att allt inte var som i storstaden. Killarna hade stuprörsliknande manchesterjeans och var snaggade medan jag var långhårig, hade vida jeans och pratade en dialekt som skilde sig markant från övriga elevers. Att jag dessutom var minst i klassen gjorde ju att det blev många raster med slagsmål innan alla involverade visste sin plats i hierarkin.

Året innan hade alla i skolan haft lektioner även på lördagar, men det har aldrig jag varit med om. I och med det nya året var det dock slut på det för samtliga. Skönt, eftersom jag älskar att sova länge så ofta jag kan. Detta är en egenskap som hängt med mig hela livet. Jag sover fortfarande som ett barn, verkar behöva minst 12 timmar per natt, för att känna mig någorlunda utvilad och jag har alltid varit sällsynt svårväckt.

Har nog aldrig varit med om en skolvecka, då jag inte försovit mig minst en dag. Jag fick många prickar och anmärkningar på grund av det "problemet" så jag har haft många kvarsittningar. Oftast var det dock speciallärare som "vaktade" då och de var i allmänhet mycket påhittigare än vanliga lärare och inte alls lika stränga. Så av detta har jag nog varken tagit någon större lärdom eller skada.