Be Good or Be Gone

Månadg 15 åker jag upp till sthlm för o träffa lite vänner från nätet som jag aldrig träffat förrut. Ska bli skitkul, var många många måååånga år sen jag gjorde nått sånt här sist. Blir bara en natt, har inte råd med mer, eller snarare, vill inte slösa pengar på det och hon jag ska dela rum med var tvungen att åka hem på tisdag. Och då ser det ut och bli en dejt minsan. Jag är osäker, men nånstans vill jag ju helt klart eftersom jag fortsätter att prata med honom. Igårnatt i tre timmar, båda skulle lägga sig tidigt o han ville ringa o säga gonatt lite fort. Först efter 01 la vi på, ops.

Fan för mitt dåliga självförtroende.

Som det ser ut nu så ska jag till Stockholm nån gång mellan den 12 och 20 Juni, har en chattkompis från kanada som ska till Sverige och leka turist så har lovat att åka upp och träffa honom då. Verkar som om vi blir ett gäng, väntar bara på bekräftelse på att de andra också hänger på. Då bokar jag hotell o letar upp hundvakt. Hoppas det här blir av nu.

Mr Ihärdig vill också träffas. Han frågade om jag skulle komma upp nästa månad eller om han skulle komma ner. Vad snopen jag blev. Sa att jag var osäker, jag är ju en av alla dom småfeta hundägare med midjeväska som han inte gillar. Då sa han att han gillar ju tjejer med kurvor och gillar och prata med mig, tyckte jag var en intressant person och vill se om personkemin klickar lika bra i verkligheten. Jag är fortfarande osäker dock, han är ju så jävla snygg. För snygg.

Han är lite smårolig. Jag tar inget initiativ till kontakt alls, men han skickar sms och ringer varje dag. Är han hemma så är msn igång på datorn vid soffbordet o han småskriver hela tiden. Blir jag tyst så kommer det ett "Vad gör du?". Men ändå inte på det där jobbigt påträngande sättet.

Men jag vet inte om jag ska åka upp. Just nu är jag inte det minsta sugen. Såg bilder på mig själv från förra året och då slog ju min egen självkritik igång med våldsam kraft. Blä... Jag lovade mig själv för ett år sen att jag inte skulle dejta någon förrens jag gått ner i vikt, av en anledning.

... Han bad faktiskt om ursäkt idag, det kom från ingenstans. Han vill att jag ska komma upp till Stockholm och ta en fika. Hm, ja, jag har ju funderat på det ett tag nu. Att åka till Stockholm en helg alltså. Ska kolla budgeten, om jag har råd med hundpensionat och hotell en helg.

Att ringa till mig när man är bra full är ingen god idé. Att desutom ringa full och ha en taskig attityd, det är väl en ännu mindre god idé. Att desutom börja svamla om frihet och att han säger ifrån när någon inkräktar på hans frihet? Jag förstod ingenting. Hela min arsenal av varningslampor drog igång på full styrka. Jag tror faktiskt att  jag backar här.

Yepp, jag gjorde det. Han ville ringa igen- bara för att säga hej och godnatt en kortis. Så jag tänkte, what the hell, gav han mitt hemnummer och han ringde upp. Och jävlar vad han prata. På msn har jag tyckt att han varit torr, inte fört dialogen frammåt utan det har mest varit jag som skrivit noveller till meddelanden. Men han är helt klart en väldigt ovan chattar för i telefon hängde jag knappt med alls. Det där hej och godnatt-samtalet blev 1 timme och 29 minuter och jag fick påminna honom om att klockan snart var två och att han skulle upp och jobba.

Men jag kände mig så dum, han har helt klart huvudet på skaft och tänker och ser på saker betydligt djupare och bredare än vad jag gör. Formulerar sig på ett helt annat vis och har en självsäkerhet när han gör det. Han vet vad han tycker. Men det som slog ut mig totalt var att han frågade mig när jag sa nått och han inte förstår. "Hur menar du nu?" direkt, och sen lyssnade han. Till punkt! Tog in det jag sa och kom med en reflektion över det jag sagt. Jag blev så fullständigt överlumplad över det här så att jag kände mig ännu dummare och verkade förmodligen helt stenkorkad.

Det slog mig med buller och bång hur fruktansvärt nertryckt jag ständigt varit av så många personer, som aldrig ens brytt sig om att fråga vad det är jag egentligen menar utan fyllt i med sina egna förvridna tolkningar för att det ska passa deras egen bild av vem jag är och vad de tycker att jag tycker. För att få plats i det där kära lilla folk-facket så att världen blir mer lätthanterlig när de slipper omvärdera en person och lära känna henne på riktigt.

Men jag övervan min rädsla, nu är det skitsamma vad som händer. Och jag fick en betydligt djupare instikt och förståelse för något jag vetat länge nu, men den behöver tydligen gå ännu djupare.

Jag hör min lärares uttalanden om mig till mig på examensdagen för ett år som ett eko i mitt huvud just nu. "Vellamo, du måste lära dig att äga din styrka"

Han ville ringa, och jag fegade ur som vanligt. Varför? Varför ska det vara så jävla svårt att prata i telefon med nya människor? Jag har haft enorma, sjukt stora, komplex för min röst. Är de det som sitter kvar? Rädslor för att jag ska återuppleva allt? Få reaktioner på min röst som jag inte kan hantera?

Jag hatar att ha rädslor, jag vill vara stark, ödmjuk och öppen för livet.

Ibland är jag rädd för att jag med mina rädslor knuffar undan personer som är bra. Kanske redan har gjort, kanske han här är en av dom? Man vet ju aldrig förrens man försökt. Men jag försöker ju inte ens längre.

Weiii, imorgon ska jag hämta ut mina biljetter till Eddie Izzard i Stockholm i December. Det ska bli hur kul som hellst att se honom live, jag riktigt längtar. Kommer att bli ett drygt halvår att vänta bara, jag hatar att vänta. Jag köpte 2, får se vem jag bjuder med mig. Har inte den blekaste aning om vem jag vill bjuda med idag, mina vänner är utspridda över hela landet och de brukar inte vara alltför förtjusta i att åka utanför hemkomunen. Och så som jag fegar så lär jag fortfarande vara singel då... Men den tiden den sorgen, jag tänker inte börja fråga nu utan tar det när det närmar sig.

Jag är med på spraydate, vet inte riktigt varför. Jag känner inget direkt sug på att träffa någon öga mot öga. Eller snarare, jag är för rädd för det. Jag har blivit feg. Jag har pratat ett par dagar nu med en 11 år äldre som vill träffas och ta en fika. Han verkar jättetrevlig, men jag är för feg. Jag får ångest av bara tanken. Det känns som om jag ska upp för bedömning på en utställning för kött. Jag har verkligen noll självförtroende för hur jag ser ut. Har alltid haft, men ännu mer sen jag gick upp i vikt i början av det här milleniumet. Bilderna jag lägger upp är bilder på ansiktet där kroppen inte syns, falskt egentligen eftersom min övervikt inte syns där. Känns som om jag lurar dom. Har en dålig helkroppsbild uppe också men även den kan lura ögat lite.

Blä...

Jag har mått rätt kasst nu under våren, luften gick ur mig helt. Men jag orkar inte må dåligt mer, jag orkar inte sitta fast här mer. Jag orkar inte leva detta kringflackande liv mer och jag orkar framförallt inte ha dåligt självförtroende mer.

Det är dags att rycka upp sig, och det är dags för mig att börja gå ner i vikt. Har gått upp en del nu  under våren, inte alls uppskattat. Gå ner i vikt och börja träna, tror mitt välmående kommer att komma på köpet då.

... kan någon sparka på mig så jag kommer ur detta läge som jag är i nu? Vem tryckte på paus? Jag har ingen lust att gå upp på morgonen längre, för det enda dagarna går ut på är att vänta... vänta på att  något ska hända så jag kan ta nästa steg. Jag har ingen lust till någonting längre.

Jag är inte skapad för att bara gå hemma i en by där jag går stora cirklar kring de få jag känner, för jag orkar helt enkelt inte. De är gamla arbetskolleger och jag litar inte ett smack på någon av dom längre. Det har kommit fram så mycket nytt, så mycket skitsnack bakom ryggen så dom är inte ens värda ett "Hej" om jag ser dom längre.

Jag behöver social stimulans, jag behöver att det händer något, snart... Jag orkar inte med ett liv i stillhet där dagarna går ut på att rundor och plocka bajs ute och stå hemma och rengöra diskbänken. Dagens höjdpunkt är om det kommit ett nytt avsnitt av någon serie som jag följer.

Det ska inte vara så.

Jag saknar Stockholm, det är dit jag vill. Jävla bostadsmarknad, finns inte så mycket behandlingsjobb där heller av vad jag sett. Jag kan tänka mig att jobba med annat tills vidare, tills jag hittar och får ett behandlingsjobb. Jag skulle desutom vilja läsa vidare till gestalt terapeut snart vid sidan om ett heltidsjobb. Tänk om jag får jobb men ingen bostad? Eller bostad men inget jobb? Fan, jag har börjat bli feg.

En gammal klient har letat upp mig på facebook. Fan. Inte bra alls. Kul att jag var så pass omtyckt ändå, men nej. Om en får så måste alla få, och jag känner framförallt att jag måste skydda mina vänner och familj från mitt jobb. Jag tror jag måste avregistrera mig från facebook helt faktiskt, misstänker att detta kan hända fler gånger. Av någon anledning så faller missbrukare för mig väldigt lätt tydligen.

Skit också.

Jag vill åka härifrån nu, jag river tapeterna. Funderar på att boka hotell en wekeend i Stockholm snart, bara för att få andas.

Jag bröt verkligen ihop rent känslomässigt nu när jag läste igenom det jag skrev. Tårarna rinner och jag känner mig mer ensam än någonsin. Men på nått plan är det ändå skönt att gråta och känna sig ensam. Jag som så hårt annars försöker måla upp en fasad om raka motsatsen. Vilken otrolig dubbelmoral jag kör med. Jag måste verkligen börja hitta den sköra sidan hos mig och börja våga visa upp henne, hon som verkligen är jag. Det kommer att bli en kamp. Men jag borde väl fixa det med. Har jag klarat mig så här långt trots diverse olika övergrepp (såväl som sexuella) och ändå vara den jag är... Då borde jag fixa detta med. Ge mig lite tid bara, och ha lite tro på mig....

Känslorna, och ja förmodligen hela jag, åker berg och dalbana just nu.Känns som om jag måste bestämma mig för vad jag vill satsa på. Alltså som ställe att bo på. Jag kan inte hålla på och flacka runt så här som jag gör just nu. Allt blir så ytligt, hinner aldrig bli en del i en gemenskap. Minns knappt hur man är det knappt? Men var vill jag bo? I tankarna hamnar jag hela tiden på Stockholm. Står på bostadskö i Sthlm stad, upplandsväsby och Handen, men jag känner hela tiden osäkerheten "vill någon där verkligen umgås med mig och uppskatta mig för den jag är?". Jag vet så väl att det är rädslor som jag föder själv med mina egna fördomar, men dom är så starka...

Nu sista veckan har flera gamla bekanta letat upp mig på facebook och andra vis. Dubbla känslor där. "Har de verkligen tänkt på mig och saknar mig som vän?" är en. Ett par av dom är föräldrarna till min kompis som dog när vi var 16. Sista åren mer eller mindre bodde jag hos dom när hon var som sjukast. Efter att hon dog hörde jag aldrig av mig till hennes flör'äldrar, trots att de skickade julkort så gott som varje år. Nu har det varit uppehåll ett tag, tills i år.

De visste inte vart det se skulle skicka kortet, så de skickade det till mina föräldrar. När mamma sa i telefonen att jag fått ett brev så visste jag direkt från vilka det var. De ville att jag skulle höra av mig för att de tänkte så mycket på mig. Så på nyårsdagen så ringde jag, åkte även dit samma kväll. Så mycket känslor. Så mycket minnen. Som jag saknat henne och som jag saknat dom. Och när de sa att de var tacksamma för att jag ställde upp för henne som jag gjorde när alla andra svek, och när de sa att de förstod att jag gick emot mina egna föräldrar för att göra det, så var det som ett par enorma pusselbitar hamnade på rätt plats rent känslomässigt. Men vilken enorm sorg samtidigt. När de sen sa att de hade en kattunge ute i ladågrden som var barnbarn till min favoritkatt på den tiden min kompis levde och jag så gott som bodde hos dom, så höll jag nästan på att brista ut i gråt. Speciellt när de berättade att denna katten var mobbad av dom andra och eg inte trivdes med livet utomhus utan egentligen ville vara innekatt. Jag sa direkt utan att tänka mig för att "honom tar jag!!". Det var nog inget klokt alls i det men nu idag är han här hos mig.

En riktig cooling, på sitt vis. Och bär på så mycket minnen för mig och symboliserar därför en sorgeprocess som jag aldrig fått göra. Han är underbar och en mardröm på en och samma gång, då han är så enormt kelen men samtidigt busig och hopplös som vilken 7 månaders kattunge som hellst. På ett vis känns allt det här skönt.

Men på ett annat vis gör det mig så enormt rädd för att bli ensam utan vänner. Jag har insett att jag är rädd för att flyta för att jag numera är rädd för att jag inte ska få vänner. Att jag ska bli ensam.

Jag är rädd. Och för första gången känner jag mig rädd och ensam. Nu, ja just nu är jag desutom onykter för första gången på tre år så.... mycket av det här är förmodligen massa stavfel, men känslorna är det jag känner trots att jag vill verka som den där starka Vellamo som klarar sig själv. Men jag har insett nu på senare tid att det är få som klarar sig själv utan riktiga vänner, som lyckas läsa igenom en och som ändå uppskattar en för den man är. Som klarar av att stå vid sidan av och tänka "jaha,  hon körde ihop det igen, jaja"  och som ändå sträcker ut en hand och säger "hörredudu, du drog upp mig. Nu drar jag upp dig och ihop ska vi hitta en framtid som tillhör oss själva".

Jag sträcker ofta ut handen. Jag står verkligen pall, det vet jag. Men jag är så jävla korkad så jag vågar aldrig lita på dom händerna som sträcks ut åt mig....

Nåja, nog med fyllesvammel. Nu ska jag lägga mig ner så att jag nån dag kan vakna nykter så att jag kan ta ett beslut på vart jag vill bo, så att jag kan fokusera mitt sökande på det. Då... då, kanske det nån dag tar slut på det flyktiga liv jag har idag...

Jag vet ju så väl att jag är en bra vän att räkna med. Varför kan jag då inte låta andra få bekräfta det?

Nu minns jag plötsligt varför jag inte drack alkohol på 3 år. Hoppas jag får en bakfylla som gör att det blir 3 år tills nästa gång.

Stor kram på de få som orkar följa min sporadiskt patetiskt uppdaterade blogg. Men ni är uppskattade... *kram*

Ja det var det då, jag blev uppsagd igår. Jobbar fredag, julafton och juldagen sen är denna tidsepoken slut.

Vilket jävla ställe. Jag fick kicken på grund av vad en person sagt om mig. Ingen som kollat upp det med mig eller hört med övriga om hur de uppfattar mig. Ingen som haft utvärderingssamtal (trots att jag frågat efter det) för att höra vad jag behöver tänka på som jag själv inte ser.

Och dom ska jobba med att utveckla människor, när de inte ens kan ta hand om personalen sin och hjälpa den. Många är bestörta... allra mest klienterna, som jag fått ljuga för och säga att jag sagt upp mig, för deras egen skull. Sjukt, så jävla sjukt.

Men samtidigt så skönt att äntligen bli fri från dom.

Men vart ska jag ta vägen nu?