Be Good or Be Gone

Jag är bra på det jag utbildat mig för. Jag får relativt lätt en bra kontakt med grabbarna på jobbet. De på fel sida, på avdelningen jag inte jobbar på, surt nog. Jag jobbar på den mer psykiatriska delen och där känner jag att jag haltar i min kunskap. Jag gör ett okej jobb men jag är fan så mycket bättre på det jag utbildat mig för. Och jag brinner för det! Grabbarna är mellan 19-30 år gamla, tungt missbruk och många gånger kriminella. Jag vet inte vad det är med mig som gör att de söker sig till mig, för jag försöker hålla mig på min egen avdelning. Men ändå hamnar jag allt som oftast i samtal med dessa när de behöver prata. Och då kan jag bara inte lämna dom när de står med tårar i ögonen och ångesten sprutandes ut ur öronen. Jag får BRA samtal, de öppnar sig mer för mig än för sin egen personal. Jag känner en enorm frustation över att inte kunna få gå in i deras behandling med all den kunskapen jag bär på. Jag kan bara lyssna och göra en punktinsats och skicka vidare dom till sin egen personal. Jag KAN,  men jag FÅR INTE.

Jag växte enormt när ägaren satt och berömde mig när jag inte var med och sa att fler borde ha förmågan att kunna samtala som jag. Att han sen börjat särbehandla mig från de andra känns väl inte helt okej. Men egot sitter ju och flinar lite ändå, lite självbelåtet sådär.

Jag måste söka nytt jobb i alla fall. Där jag får jobba med den klienttypen jag brinner för. Jag kan inte fortsätta jobba med bakbundna händer. Men det finns knappt inga som söker behandlingsassistenter i Stockholm. Allt tycks vara fokuserat i Göteborg.