Be Good or Be Gone

Känslorna, och ja förmodligen hela jag, åker berg och dalbana just nu.Känns som om jag måste bestämma mig för vad jag vill satsa på. Alltså som ställe att bo på. Jag kan inte hålla på och flacka runt så här som jag gör just nu. Allt blir så ytligt, hinner aldrig bli en del i en gemenskap. Minns knappt hur man är det knappt? Men var vill jag bo? I tankarna hamnar jag hela tiden på Stockholm. Står på bostadskö i Sthlm stad, upplandsväsby och Handen, men jag känner hela tiden osäkerheten "vill någon där verkligen umgås med mig och uppskatta mig för den jag är?". Jag vet så väl att det är rädslor som jag föder själv med mina egna fördomar, men dom är så starka...

Nu sista veckan har flera gamla bekanta letat upp mig på facebook och andra vis. Dubbla känslor där. "Har de verkligen tänkt på mig och saknar mig som vän?" är en. Ett par av dom är föräldrarna till min kompis som dog när vi var 16. Sista åren mer eller mindre bodde jag hos dom när hon var som sjukast. Efter att hon dog hörde jag aldrig av mig till hennes flör'äldrar, trots att de skickade julkort så gott som varje år. Nu har det varit uppehåll ett tag, tills i år.

De visste inte vart det se skulle skicka kortet, så de skickade det till mina föräldrar. När mamma sa i telefonen att jag fått ett brev så visste jag direkt från vilka det var. De ville att jag skulle höra av mig för att de tänkte så mycket på mig. Så på nyårsdagen så ringde jag, åkte även dit samma kväll. Så mycket känslor. Så mycket minnen. Som jag saknat henne och som jag saknat dom. Och när de sa att de var tacksamma för att jag ställde upp för henne som jag gjorde när alla andra svek, och när de sa att de förstod att jag gick emot mina egna föräldrar för att göra det, så var det som ett par enorma pusselbitar hamnade på rätt plats rent känslomässigt. Men vilken enorm sorg samtidigt. När de sen sa att de hade en kattunge ute i ladågrden som var barnbarn till min favoritkatt på den tiden min kompis levde och jag så gott som bodde hos dom, så höll jag nästan på att brista ut i gråt. Speciellt när de berättade att denna katten var mobbad av dom andra och eg inte trivdes med livet utomhus utan egentligen ville vara innekatt. Jag sa direkt utan att tänka mig för att "honom tar jag!!". Det var nog inget klokt alls i det men nu idag är han här hos mig.

En riktig cooling, på sitt vis. Och bär på så mycket minnen för mig och symboliserar därför en sorgeprocess som jag aldrig fått göra. Han är underbar och en mardröm på en och samma gång, då han är så enormt kelen men samtidigt busig och hopplös som vilken 7 månaders kattunge som hellst. På ett vis känns allt det här skönt.

Men på ett annat vis gör det mig så enormt rädd för att bli ensam utan vänner. Jag har insett att jag är rädd för att flyta för att jag numera är rädd för att jag inte ska få vänner. Att jag ska bli ensam.

Jag är rädd. Och för första gången känner jag mig rädd och ensam. Nu, ja just nu är jag desutom onykter för första gången på tre år så.... mycket av det här är förmodligen massa stavfel, men känslorna är det jag känner trots att jag vill verka som den där starka Vellamo som klarar sig själv. Men jag har insett nu på senare tid att det är få som klarar sig själv utan riktiga vänner, som lyckas läsa igenom en och som ändå uppskattar en för den man är. Som klarar av att stå vid sidan av och tänka "jaha,  hon körde ihop det igen, jaja"  och som ändå sträcker ut en hand och säger "hörredudu, du drog upp mig. Nu drar jag upp dig och ihop ska vi hitta en framtid som tillhör oss själva".

Jag sträcker ofta ut handen. Jag står verkligen pall, det vet jag. Men jag är så jävla korkad så jag vågar aldrig lita på dom händerna som sträcks ut åt mig....

Nåja, nog med fyllesvammel. Nu ska jag lägga mig ner så att jag nån dag kan vakna nykter så att jag kan ta ett beslut på vart jag vill bo, så att jag kan fokusera mitt sökande på det. Då... då, kanske det nån dag tar slut på det flyktiga liv jag har idag...

Jag vet ju så väl att jag är en bra vän att räkna med. Varför kan jag då inte låta andra få bekräfta det?

Nu minns jag plötsligt varför jag inte drack alkohol på 3 år. Hoppas jag får en bakfylla som gör att det blir 3 år tills nästa gång.

Stor kram på de få som orkar följa min sporadiskt patetiskt uppdaterade blogg. Men ni är uppskattade... *kram*