Be Good or Be Gone

Yepp, jag gjorde det. Han ville ringa igen- bara för att säga hej och godnatt en kortis. Så jag tänkte, what the hell, gav han mitt hemnummer och han ringde upp. Och jävlar vad han prata. På msn har jag tyckt att han varit torr, inte fört dialogen frammåt utan det har mest varit jag som skrivit noveller till meddelanden. Men han är helt klart en väldigt ovan chattar för i telefon hängde jag knappt med alls. Det där hej och godnatt-samtalet blev 1 timme och 29 minuter och jag fick påminna honom om att klockan snart var två och att han skulle upp och jobba.

Men jag kände mig så dum, han har helt klart huvudet på skaft och tänker och ser på saker betydligt djupare och bredare än vad jag gör. Formulerar sig på ett helt annat vis och har en självsäkerhet när han gör det. Han vet vad han tycker. Men det som slog ut mig totalt var att han frågade mig när jag sa nått och han inte förstår. "Hur menar du nu?" direkt, och sen lyssnade han. Till punkt! Tog in det jag sa och kom med en reflektion över det jag sagt. Jag blev så fullständigt överlumplad över det här så att jag kände mig ännu dummare och verkade förmodligen helt stenkorkad.

Det slog mig med buller och bång hur fruktansvärt nertryckt jag ständigt varit av så många personer, som aldrig ens brytt sig om att fråga vad det är jag egentligen menar utan fyllt i med sina egna förvridna tolkningar för att det ska passa deras egen bild av vem jag är och vad de tycker att jag tycker. För att få plats i det där kära lilla folk-facket så att världen blir mer lätthanterlig när de slipper omvärdera en person och lära känna henne på riktigt.

Men jag övervan min rädsla, nu är det skitsamma vad som händer. Och jag fick en betydligt djupare instikt och förståelse för något jag vetat länge nu, men den behöver tydligen gå ännu djupare.

Jag hör min lärares uttalanden om mig till mig på examensdagen för ett år som ett eko i mitt huvud just nu. "Vellamo, du måste lära dig att äga din styrka"