vildamammans blogg

för ca ett år sedan var jag ut med en vän och tog ett glas vin.

vi träffade på en killkompis. som i sin tur hade med sig en kompis (kille)

kompisens kompis, var het. snygg så in i bängen. jag inbillade mig att det fanns ngt i luften mellan oss.
vi pratade länge, han var ganska kul.

när han skulle gå, gav han mig sitt visitkort och sa att jag skulle höra av mig om jag ville ha hjälp med en jobbgrej (vi diskuterade mkt jobb).

min kompis och jag bara stirrade på varandra innan jag bröt ut i ett asgarv. vem ger ut sitt visitkort till någon man träffar på krogen, nuförtiden? (eller gör man det, är det jag som är off?)

i vilket fall som helst, så var det väl ändå ett kvitto på att känslan jag hade fanns mellan oss.

men, jag är gift och han bodde med flickvän, så jag tog det mest som en bekräftelse, ni vet, att man fortfarande har ngt kvar, trots 2 barn, man, konstig mamma, ett jobb som ger en rynkor och sånt där.
(ja, hade jag inte varit gift hade jag antagligen sprungit efter och....)

 visitkortet hamnade i väskan

nu tillhör jag dom som sällan rensar väskan, jag köper ny då och då. vid sådana tillfällen byter innehållet plats och jag rensar lite (nej, jag har inte en massa skit i väskan, men lite pennor, visitkort, kvitton, läppglans...)

jag hittade hans visitkort ngn månad senare och satt med det i handen på jobbet. skulle jag? varför skulle jag? varför funderade jag ens? varför pirrade det i magen?

jag gjorde det, jag mailade honom.

och fick världens tråkigaste svar. jag blev nästan arg, så tråkigt var det

under året som har gått, har vi mailat kanske 4 ggr.

men den senaste tiden har jag stött på honom. både här och där. senast idag.

jag hade en lunchdejt med mig själv och när jag står i rulltrappan ser jag honom.

han har liksom en energi runt sig

jag kände hur hjärtat började slå;

håret   - check
sminket - check
skjortan - check

nu då? panik. mobilen ringer och det är min man. samtidigt som jag svarar, funderar jag på om jag ska passera killen, eller ta en annan väg

helt plötsligt är jag 17 år, glider förbi killen, pratar med en (konstig) röst och tittar inte på honom

vem i hela friden ÄR jag? varför beter jag mig så?

och varför blir jag nervös varje gång jag träffar honom?

sånt här ska man inte hålla på med när man är gift, men jag kan ändå inte låta bli, att låta det påverka mig lite

;)