När mina barn just börjat gå har de båda kommit till en punkt då de bestigit berg. Rättare sagt har de klättrat upp på den snurrbara fotpallen till min fåtölj. Där har de stått på darrande ben och skrattat i glädje över att ha nått nya höjder.

Min fru har i egenskap av omhuldande mor förskräckt rusat mot dem för att lyfta ner dem så de inte slår sig medan jag sagt: "Låt honom/henne vara. Det är bättre att de ramlar ner från nåt lämpligt högt och lär sig att det gör ont att falla istället för att de far ner från lagårdstaket en dag."

Nu är de betydligt större, mina barn. De klättrar högt och älskar det, vilket är trevligt för mig som vill ha hjälp att skotta uthustaken. Frenetiskt skottar de - tills det ligger en snödriva som går nästan upp till takkanten. Sen slutar de skotta och åker istället rutschkana utför snöhögen från taket.

Det är dem väl unt, man ska njuta av sitt arbete och snön som återstår kan jag kasta ner.

Åter till lillknodden på fotpallen med darrande ben.

Visst är det en bra illustration på världsekonomin? På börserna och finansinstituten?

Det jublas över rekordnoteringar och "åltajmhaj" men samtidigt står alltihop på vacklande ben och minsta lilla knuff får alltihop att rasa.

Ett luftslott som är byggt på förväntningar om ökade vinster och en ekonomisk tillväxt som krävs för att giriga människor ska kunna göra stora förtjänster på andras slit. Ekonomisk tillväxt måste ske på någons bekostnad. Någon måste alltid betala, så är det även om de där telefonförsäljarna som är jobbigare än knott med bestämd envishet hävdar motsatsen. Antingen blir det fattiga stackare som får betala med hårt slit och dålig hälsa, eller så får framtida generationer betala för att vi gör slut på naturens resurser. Rovdriften sker överallt: I världshaven, i luften, i djurriket och tillochmed under marken. Även om myndigheter i vårt land officiellt försöker stävja rovdriften inom skogsbruket så fortsätter den.

De problem vi lämnar efter oss till våra barn är till stor del ett resultat av kraven på ekonomisk tillväxt. Vi har skapat ett samhälle som är så komplicerat att man måste gå i skolan i femton år för att lära sig överleva i det -en kommentar jag förövrigt plankat från filmen "Gudarna måste vara tokiga". Se den igen och få några goda skratt tillsammans med en rejäl tankeställare.

Det finns en gräns när det inte behövs någon mer tillväxt. För egen del har jag nått den gränsen. Jag är själv i firman och vill inte den ska bli större. Passerar man gränsen för att kunna leva i mer lyx sker det på bekostnad av något. Någon måste alltid betala.

Min egen kropp behöver förresten inte växa mer. Tvärtom kunde ett par kilon få försvinna, men det känns inte viktigt.

För mig är det usla så kallade brödet bestående av socker och luft som säljs i butikerna en symbol för den ekonomiska tillväxten. Det bjuder inget som helst tuggmotstånd och blir en äcklig gegga som smetar fast i gommen när man försöker äta det. Efter åtta skivor är man fortfarande hungrig och för den som ska kroppsarbeta är det absolut odugligt. För den som inte kroppsarbetar är det förödande eftersom det lägger sig som en äcklig gegga runt midjan istället. Det är ett bakverk av den ekonomiska tillväxten, en del av ett enormt utbud produkter mänskligheten skulle klara sig bättre utan.

Nu ska jag avnjuta några skivor riktigt grovt hembakat bröd med fläsk från gårdsgris på. Tack och lov är jag inte så förslappad att jag inte orkar tugga riktigt bröd. Till det ett stort glas mjölk vi köpt direkt från bonden och som även de som är mjölkallergiker kan dricka. Som avslutning en stor mugg kaffe som just kokat klart på vedspisen. Kan det bli bättre?

Vildrenen - storväxt men förhoppningsvis någorlunda sund

Här i bloggen har du kunnat läsa om intelligens tillika brist på densamma lite nu och då. Diverse produkter som värktabletter och kokkärl tillskrivs intelligens. Så även på sätt och vis telefoner. "Smartphones". Fritt översatt: Smarta fånar.

För såvärst smarta vet jag inte om jag tycker att de är.

Visst - de kan en del, eller rättare sagt kan man ha dem till mycket. Paradoxalt nog är dagens telefoner bra till väldigt mycket, men inte till att ringa med.

Jodå. Jag har också en sån. Den har tillochmed hittafunktion så jag kan hitta hem på dagarna fast jag tidvis är mer än lovligt senil. Den hittar iochförsig inte hem lika exakt som min häst: Han går raka spåret hem genom snöstormen utan att vänta på signal från satelliter först. Jag behöver inte ens titta på honom, bara säga åt honom: "Nu går vi hem", blunda för snöyran och följa med ända fram till stallporten.

Det är just när man ska telefonera eländet börjar. Pekskärmar i all ära, men ska man ringa är de kass.

Efter massor av knapptryckningar och menybläddrande lyckas jag beordra fånen att söka kontakt med likasinnad apparat i min bekants ficka (eller var den nu råkar befinna sig) och håller manicken mot mitt öra som jag fått lära att man ska om man vill höra vad som sägs. Problemet är då att pekskärmen är aktiverad och såpass känslig att örsnibben eller vad det nu är som hamnar på fel ställe kommer åt "lägg-på-lur-knappen" på skärmen och så kopplas samtalet ner.

Alternativt ringer det i min ficka. Vid inkommande samtal låses skärmen upp och blir mottaglig för beröring igen. Alltså kan den svara i min ficka utan att jag märker det. Inte smart. Dumt. Fånigt.

Min smarta lur har betydligt sämre antenn än den förra, "dumfånen".

Eftersom den är bestyckad med ett hölje som delvis är i rostfritt stål och således leder elektrisk ström inträffar fenomenet att nämnda hölje skärmar av den inbyggda antennen som därigenom får svårare att såväl sända som mottaga signaler. Skulle jag dessutom - gud förbjude - hålla telefonen i handen blir det etter värre. Då jordas höljet mot min hud och mottagningen blir betydligt sämre. Ett flertal försök med såväl min som andra smarta fånar, inklusive en "ajfån" visar entydigt att telefonen icke är avsedd att hållas i handen. Placeras den fristående på ett bord utan mänsklig beröring blir mottagningen och därigenom samtalskvaliten betydligt bättre. Fortsatta försök som utfördes i rena farten gav vid handen att den optimala placeringen av fånen var i en skål av glas. Från att tappa nätet helt när jag höll fånen i handen strax ovanför skålen till full täckning då den låg själv i sin skål.

Den smarta fånen är alltså ungefär lika bra som en guldfisk. Lever sitt eget liv i en skål av glas där man kan titta på den. Skillnaden är att guldfisken åtminstone är vacker.

Min gamla telefon behövde inte backas tillbaka åtta steg genom menyer för att avsluta något man höll på med. Bara att trycka på "röd lur-knappen" så var man tillbaks i utgångsläget.

Ge mig en lur som är avsedd att ringa med. Som funkar i kyla och tål svett där den ligger i fickan.

Jag intalar mig att det är för den -faktiskt exceptionellt bra- inbyggda kameran jag behåller tele-fånen, trots att det ligger en digitalkamera i byrån.

Visst är det fånigt?

Vildrenen - lurad

Under ett tankeutbyte kom jag fram till att jag nog skulle vara ett intressant fall för psykiatrin.

Det pratas om bipolaritet och manodepressivitet som är en kraftig variant på det. Alltså om jag fattat rätt att man pendlar mellan plus och minus. Ena perioden nästan hög för att sedan dala och hamna under isen. Kravla sig upp igen och nå nya höjder innan man faller osv.

Kanske jag kan uppfattas som en halv sådan.

Normalt hamnar jag aldrig på minus, även om det här hösten faktiskt blev så. Ni som läst allt här (inklusive kommentarsfälten) har en bra bild av varför det blev så.

Ofta ligger jag på plus. I min personlighet ingår en stor portion livsglädje och entusiasm riktad mot vadhelst som fångar mitt intresse. En i grunden extremt positiv livssyn parad med självförtroende och nyfikenhet på det oprövade får mig att dra igång det ena projektet vildare än det andra, oavsett om det gäller att bygga, anlägga, lära språk, yrken och instrument eller lära känna nya människor och djur.

Självklart blir jag trött ibland. Och lika självklart är det att jag får mina törnar. Projekten brukar faktiskt gå i hamn även om jag titt som tätt får betala för min entusiasm med enormt mycket slit. I relationer till andra människor får jag också mina smällar när jag blir missuppfattad eller folk tröttnar på mig.

Om du sett filmen "Mr. Jones" med Richard Gere som kraftigt bipolär kanske du minns en replik som etsade sig fast i mitt sinne eftersom den stämmer så bra in på mig själv. Han valde att avsluta sin medicinering eftersom han "inte klarar att vara utan kickarna".

Samma ord stämmer på mig, även om jag normalt bara faller från plus till noll.

Låt mig älska, skratta, njuta, Leva.

Låt mig gråta till en vacker passage i ett musikaliskt verk, hänföras av en storslagen vy eller förlora mig i en bedårande solnedgång.

Låt mig fascineras av doften och ådringen i en träbit som själv visar mig vad den ska bli i mina händer med den tunna, smala slöjdkniven.

Låt mig lära känna nya människor, slänga käft och ha trevligt - om så bara sitta tillsammans och stirra in i en eld eller fascineras av stjärnhimlen en klar natt långt bort från gatlysen och annat elände.

Min sinnlighet och kärlek till livet kräver det och jag kan ta smällarna och besvikelserna som oundvikligen kommer ibland.

Men jag kan inte vara utan kickarna.

Vildrenen - en halv Mr. Jones

Under skolgången fick undertecknad inhämta diverse kunskaper blandannat i matematik. Jag minns fortfarande fascinationen för stora tal, samt den glädje förmågan att avrunda uppåt och neråt gav mig.

Det gör att jag klarar av att se hur termometern på väggen i skrivande stund visar att det är tjugofyra grader ute. Egentligen rapporterar den en utetemperatur på tjugotrekommanio grader, men jag avrundar uppåt. Eller rättare sagt neråt, eftersom det handlar om minusgrader.

Likaså undrar ofta folk hur mycket bränsle min bil drar, enär den är bestyckad med en relativt stor motor. Min förmåga att avrunda neråt låter mig slippa framstå som miljöbov när jag ger svaret "En dryg halvliter." Ska sanningen fram - vilket somliga envisas med att hävda - så har jag avrundat neråt ungefär en liter. Men man måste ju inte ta med alla detaljer. Jag säger ju faktiskt en dryg halvliter, vilket antyder en något högre bränslekonsumtion.

I mitt yrke råkar jag ofta ut för situationer där någon kräver millimeterexakta mått av mig, trots att det är totalt onödigt. Det bekymrar mig icke alls, då jag i mitt tidigare yrkesliv delade millimetrar i hundradelar och ibland även tusendelar. Men överdriven exakthet kostar tid och tid är -tyvärr- oftast pengar.

Bättre då att kunna vara lite ungefärlig. Avrunda hit och dit efter behag. Behag är förresten också något jag gillar. Deras avrundade form i mina händer får det att ila i kroppen, men det är en annan historia.

Alltför länge har dock möjligheterna att ange mängder och antal helt efter eget huvud varit begränsade, då risken för att avslöjas som lögnare eller iallafall synnerligen påhittig varit överhängande om man använt fel räknetal. Säger man till barnen att man redan påmint dem om att ställa skorna i skotorken en miljon gånger, får man minsann veta att man överdriver mer än lovligt.

Nu har lösningen för oss ungefärliga människor anlänt i form av ett nytt, icke definierat räknetal:

Babiljon.

Hur mycket är en babiljon? -Massor. Mer exakt än så blir det inte. Följaktligen kan undertecknad hävda inför barnen att de blivit tillsagda en babiljon gånger att ställa stövlarna i torken utan att de kan protestera, då talet babiljon är odefinierat. Å andra sidan kan min hustru hävda att hon sagt en babiljon gånger till mig att kläder nedanför sängen inte är acceptabelt, en fråga vi stött och blött i över tjugo år nu.

Självklart är det praktiskt att ha kläderna liggande nedanför sängen, sålänge de inte ligger kvar när det är dags att städa. Tyvärr gör de alltsomoftast det. I ärlighetens namn ska erkännas att uttrycket "alltsomoftast" i detta fall är en kraftig avrundning nedåt. "Alltid" vore närmare sanningen, men det känns bättre att avrunda lite.

I mitt liv har jag läst en babiljon böcker, ätit flera babiljoner bullar, svettats en babiljon gånger och skrattat babiljoner gånger.

Vore mina barn i samma rum som jag skulle de förmodligen påpeka att det blivit varmare ute, eftersom termometern nu bara visar tjugotrekommaåtta grader. Själv skulle jag neka och säga att det fortfarande är tjugofyra. De skulle sucka och säga att jag jämt avrundar och att jag nästan är avrundad själv.

Dags att runda av den här utläggningen med ett konstaterande om att tillochmed min kropp är lite avrundad. Vågen visar drygt hundra kilo. Mer noga än så är det inte.

Vildrenen - avrundad

För första gången fanns det nåt han inte klarade: Det som blivit hans paradnummer tog snöpligt slut i en oväntad snödriva.

Vi hade kört många lass ved nerifrån skogen vilket resulterat i hårda fina spår för både häst och kälkar. Rakt över vägen och upp på gården skulle vi och det här var sista lasset, sen skulle ved för två vintrar vara hemkörd. Sista lasset. Jag sa det till honom och han frustade nöjt. Med snörullning i hagen och efterföljande hömumsande i blicken lossade han lasset och drog som aldrig förr.

Sista hundra metrarna fram till vägen är det uppför och de avslutande tjugo lite extra brant, men det hade blivit en sport för honom att ta lagom fart och ligga i selen tillräckligt hårt för att bärga tyngre och tyngre lass upp på vägen. Med varje muskel spänd i den breda baken som numera är ganska knölig av allt arbete och med ett höggljutt flåsande tog han extra fart.

För sent insåg jag vad som höll på att hända. Sen förra lasset hade bitvargen farit förbi och rivit is. Det tjocka, lagom hårda skiktet med packad snö som gett hans en tum höga skogsbroddar superfäste var borthyvlat och låg dessutom som en hård vall tvärsöver vårt spår just där det går som allra tyngst.

Han var chanslös. Den massiva blankisen som var kvar efter väghyveln gav inget fäste. Sprattlande for han ner på knä i sin iver att rycka lasset över vallen. Upp igen innan jag han säga "ptroo" och nytt försök, den här gången landade han på mulen.

Jag tyckte så synd om honom. Han var så ledsen över att inte fixa det han ju är så duktig på. Med bakhovarna i spjärn mot vallen höll han kvar lasset så det inte for baklänges, men kom inte en fot framåt.

Enklast hade varit att koppla loss och hämta traktorn. Men hans självförtroende var stukat och det kändes inte bra att sluta dagen så. Istället ställde jag mig framför honom och när han sänkte sitt huvud och vilade pannan mot mitt bröst strök jag honom längs halsen och sa tyst: "Förlåt, pojken. Det är inte ditt fel. Det är jag som varit dum."

Med orden "Det är aldrig hästens fel om den inte orkar, utan kusken har varit dumlat" ringande i öronen började jag mödosamt lasta av. Tunga stockar. Upp till skrevet i snö stod jag, men en efter en la jag dem på plogvallen tills kälkarna var tomma - bara för hästens skull.

Efter ett smackande ryckte han loss kälkarna ur snön så de mer flög än gled upp på vägen, vi for och vände och körde tillbaks till högen, men den här gången stannade vi med kälkarna uppe på vägen och jag lastade med nu värkande armar och händer en gång till samma eländiga alldeles för tunga stockar.

På blankisen gick det såklart hur lätt som helst och frustandena tog aldrig slut när jag fortsatte berömma honom ända fram till avlägget på vedbacken. För säkerhets skull for vi ner sen, hämtade en vindfälla och drog den upp över vallen där vi fastnat sist.

Då, just då när han drog de där extrastockarna upp på vägen kom hela självförtroendet tillbaks. Världens Bästa Häst var så nöjd och glad att det lyste om honom och själv blev jag alldeles varm i bröstet av att se det.

När vi lastat av, kopplat loss och hängt upp selen på tork igen stod jag mörbultad men glad ett par meter ifrån och såg på medan den omåttligt starke nordsvensken rullade fram och tillbaks i snön, badade av sig svetten och bara njöt för att sen gå in i hagen till de andra som stod och väntade.

Vi är fortfarande kompisar. Han vet att jag är nöjd med det han presterar, jag vet att han uppskattar mitt beröm och att jag (oftast) ger honom förutsättningar att klara sina uppgifter. Min mössa dränker han fortfarande ibland och när jag hämtar honom till dagens arbete gömmer han sig såklart bakom granen.

Vildrenen - dumlat

Undertecknad har utökat konsumtionen av frukt drastiskt senaste halvåret. I synnerhet äpplen står på menyn.

Varje kväll består fikat till en del av äpplen. Inte bara för att jag gillar äpplen, (även om så är fallet) utan också för att jag är paradoxalt snål i min generositet.

Våra fyrbenta vänner älskar nämligen som nästan alla sina artfränder äpplen. Jag unnar dem verkligen äppelsmaken och tycker om att höra ljudet när de mumsar på nåt de tycker är riktigt gott.

Dock känns det ogott att ge dem hela äpplen, inköpta till ett alldeles för högt kilopris på Konsum. Här i inlandet är priserna betydligt högre än vid kusten och jag är för snål för att mata hästar med så dyra äpplen.

Skruttar känns dock helt rätt att ge dem istället för att slänga på komposten, varför jag således ägnar kvällarna åt att producera äppelskruttar som hästarna kan få på morgonen innan jag släpper ut dem.

"Nu kommer skruttgubben" säger de förmodligen till varann när de hör mina fotsteg i snön utanför stallporten och sen hälsar de mig sådär gulligt som bara hästar kan.

Storhästen, han som är Världens Bästa Häst, mumsar på äppelskruttarna och plockar samtidigt i mitt hår med mulen som tack varpå äppeldoftande hästdregel rinner ner i hårbotten på mig.

Den dan jag inte har något hår kvar är det problemet löst av sig självt. Till dess tycker jag faktiskt att det är ganska mysigt, hur konstigt det än kan låta. Och ibland, men bara ibland, får just Han ett helt äpple alldeles själv.

Men det är bara mellan honom och mig.

Vildrenen -skruttgubbe

Liljekonvaljen är för mig prinsessan bland blommorna. Jag älskar doften och har svårt att motstå att plocka en bukett när jag får chansen. Många av rosorna i vår trädgård har en förförisk doft och orkidéerna i köksfönstret är rentav sensuella, nästan erotiska att skåda.

Ändå har Lavendel en särskild plats i mitt hjärta. Plantan som stod på bron hela sommaren har fått en egen plats i det stora lantköket. Nu vilar den, men fortfarande kan man känna en svag doft av lavendel när man kommer nära. Eller åtminstone jag känner doften. Andra här i huset säger att jag inbillar mig, men icke. Mitt väderkorn är att lita på.

Faktiskt tror jag att jag har ett ganska stort hjärta som rymmer mycket. Djur, människor, växter, platser, dofter. Och massor av känslor. Det vet ni som brukar läsa här vid det här laget mycket väl.

Livet som sådant har också en plats i mitt hjärta, därför har jag stannat kvar i det. Tur var väl det, för det blir trevligare och trevligare att leva för varje dag. Mycket harmoniska och fridfulla aktiviteter får ta plats i tillvaron just nu och en lätt doft av lavendel får mig att le.

Vildrenen - med en doft av lavendel

Vi är väl inte alltid överens - framförallt inte om vilka saker ska göras, och vem som ska utföra dem. Dra hem ved är alldeles onödigt och ska det nödvändigtvis ändå göras kan jag väl göra det själv, tycker han som är Världens Bästa Häst och gömmer sig baki en gran när jag ska hämta honom i hagen till dagens arbete.

Dock är vi överens om när och var han ska pissa. Det gör han nämligen först när han kommer ut i hagen på morgonen. I boxen ligger han ner om nätterna på en synnerligen frikostig bädd av kutterspån och i sängen ska man väl ändå inte pissa, tycker han och jag bara håller med. Framförallt eftersom det är jag som får mocka sen, det lär jag aldrig få honom att göra själv.

Så varje morgon när jag kommer in i stallet möts jag av en yrvaken mörk häst som reser sig ur spånet och ser ut som en åttahundrakilos negerboll enär nyss nämnda varelse även rullat sig i spånet. Mina kommentarer om hur han ser ut struntar han blankt i, bara fnyser. Å andra sidan är jag faktiskt tacksam att han inte hade pissat i spånet innan han rullade sig i det.

Inte heller är vi överens om vars han ska skrubba halsen.

Det finns massor av fina tallar i hagen att skrubba sig mot och oftast väljer han en av dem. Men även ett par granar finns, tillexempel den han gömmer sig bakom när det vankas arbete. Genom att äta upp några av kvistarna och gnaga bort lite bark har han åstadkommit en i allra högsta grad kladdig bit granstam att gnugga halsen mot, vilket avsätter försvarliga mängder kåda i hans man. Mindre trevligt för mig som ska borsta den sen, vilket han såklart finner helt onödigt.

Egentligen skulle han nog vara mer överens med min mormor. Något hon var noga med att lära mig var att man aldrig har huvudbonad på sig vid matbordet. De bodde på landet söderut och alltsomoftast fick morfar eller vi barn då vi hälsade på höra: "Ta å dej mössan, dä luktar bonne!"

Man skulle kunna tro att min häst lärt sig av henne. På vinterkvällarna när jag tagit in honom och hans flickvänner sätter jag mig på huk inne hos honom och småpratar en stund. Kliar honom mitt fram på bogen och myser lite medan han äter. Om jag då glömt ta av mig mössan kommer det som ett brev på posten: Han rycker av mig mössan och släpper den i sin vattenbalja. Vi är ju vid hans matbord och jag kan nästan höra honom säga mormors ord: "Ta å dej mössan, dä luktar bonne!"

I ärlighetens namn ska jag erkänna att det inte är därför han rycker av mössan. Nästa moment är nämligen att han börjar plocka i mitt hår med sin mule - "Kliar du mig, kliar jag dig." Eftersom han nyss tryckt ner min mössa i vattenbaljan med samma mule blir håret väldigt blött.

Men vad gör det? Han är fortfarande Världens Bästa Häst.

Vildrenen - med mössan i hand

Till slut kom ändå vintern. Tre decimeter snö på den frusna marken och mycket snö i träden gav genast ett betydligt ljusare landskap även om nätterna. Alla ljud absorberas snabbt av den lösa snön, står man stilla och håller andan hör man sin egen puls.

Med snöns antåg försvann även säsongen för vagnar efter hästen. Sålunda skulle två fyrhjuliga gumihjulsvagnar och en överbliven bakkälke fraktas upp till den så vackert belägna ödegården, där jag drömt om att börja ett nytt liv. Därifrån skulle sedan ett par stöttingar dras hem för vedkörning från skogen.

Rena långtradarekipaget for längs byavägen med först en kälke efter hästen, sen två vagnar utan flak efter varann. Lätt gick det på den nyplogade vägen, hästen travade och frustade till mässinpinglans vackra klang. Ding-ding-ding-ding...

Halvvägs, efter den långa branta Backen mötte en överraskning: Resten av vägen var oplogad. En och en halv kilometer med snö som gick upp till naven på vagnarna. Själv gick jag bredvid för att inte tynga ner hjulen ytterligare i snön medan hästen svettades enormt och frustandena ersattes av brakfisar. Ett moln av svettånga stod från hans rygg trots de femton minusgraderna och när vi stannade för att han skulle få vila droppade svetten från hela hans kropp, det som rann ner efter benen frös till is längst ner på hovarna.

När det var bara en halv kilometer kvar fick han nya krafter, viss om att vi snart var framme. Baken blev alldeles knölig när musklerna spändes och han formligen kastade sig framåt i selen för att rycka loss lasset och dra sista biten med en envishet som gjort nordsvensken berömd som draghäst.

Väl i genomkörningen i den stora höladan fick han vila, äta lite snö och svettas klart medan jag ställde undan vagnarna och kälken, drog fram och kopplade timmerstöttingarna och satte mig på.

Nordsvensken är inte bara berömd för sin envishet utan också för ett särdeles gott lynne som rymmer egenheten att alltid ha bråttom hem. Med endast mina dryga hundra kilo som tyngd på de tomma kälkarna gick det lätt och ingenting av den forna tröttheten märktes på hästen som nu var pigg som en nysläppt kalv på grönbete. Snön yrde kring hovarna och som jag lät honom trava ganska fort såg jag alls ingenting där jag satt i snöyran. Vi tog den lilla kärrvägen hem och egentligen var väl farten alldeles för hög, men hästen hittar själv så jag behövde inget se. Mellan tallarna hördes mitt förtjusta skratt ackompanjerat av pinglans sång och hästens frustande.

Väl hemma på gårdsplanen möttes jag av två glada barn som tyckte jag såg ut som en levande snögubbe där jag klev av lagom till skymningen. Själva hade de grävt en snögrotta i en av de stora snöhögarna, gjord enkom för deras nöje. Som pappa har jag lärt mig att den gamla sanningen från min och mina förfäders barndom står sig: Det finns ingen bättre leksak än en stor snöhög.

Vildrenen - snömannen

Det känns som att jag nått botten. Fått mark under fötterna och kan göra ett avstamp uppåt igen. Ett konstgjort eftersom det inte blev nåt vettigt avslut, men på nåt vis kan jag ändå börja med resten av mitt liv nu. Vart det tar vägen och hur det kommer att se ut vete sme'n.

Tack alla ni som stöttat och brytt er.

Vildrenen - börjar om

...jag ligger redan.

Vildrenen - trasig

Ja, jag är en löjeväckande, patetisk idiot.

Jag trodde på orden i messen.

Tolkade nog in också.

Skyll mig själv.

Idiot.

vildrenen - hjälpt till insikt

Femton minuter.

Det är allt jag behöver för att kunna gå vidare med mitt liv.

Femton tysta minuter.

Jag är beredd att sitta de åtta timmarna i bilen för en enda liten kvart.

Utan den är jag fast på en vändplan utmed livets väg och vet inte åt vilket håll jag ska gå.

En enda simpel kvart, öga mot öga för att se i Hennes ögon att Hon verkligen menar det Hon skriver. En kvart för att se Hennes själ precis som den är och läsa Hennes tankar och känslor. Vi behöver inte säga något, vi kan prata lika bra utan ord.

Jag tycker att det vi har tillsammans är alldeles för stort för att bara avsluta i ett sms även om vi väljer bort det. Kanske är det förmätet, men vissa dagar tycker jag tillochmed att jag kunde vara värd en kvart.

Men Hon vågar inte. Ursäkterna i det futtiga sms:et är många, men mellan raderna står det att Hon inte vågar. Precis samma som Hon viskar i vinden.

Jag förstår varför Hon inte vågar. Förstår precis vad som skulle hända om vi sågs. Alla känslor skulle komma tillbaks med full kraft och göra det ännu svårare att bryta.

Men utan den kvarten är jag fast i mitt vakuum här vid livets vägskäl och så olycklig att jag inte ens kan sörja - det gör alldeles för ont för att gråta.

Vart ska jag gå om jag inte ens är säker på att jag är på väg?

En kvart. Jag kan pruta ner det till till tio minuter, till fem minuter, bara jag får se in i Hennes ögon och förstå till fullo hur Hon känner, hur Hon tänker.

Tills dess är jag fast här. Eller, jag? Snarare några spillror av mig som väntar på att bli upplockade.

Om jag ändå kunde gråta.

Vildrenen - tom

Jag har aldrig längtat från - men till...

Vildrenen - fortfarande för ont för att gråta

Plocka upp bitarna av mitt hjärta varsamt,

förvara dem tryggt.

Det är bara du som kan sätta ihop dem igen.

Vildrenen - trasig

Till min själsfrände

Snälla.

Säg mig att du är lycklig.

Säg att han är Mannen för dig och att du inte längtar.

Säg att du är fri, trygg och harmonisk.

Säg att du klarar dig bra utan mig.

Säg att det bara är jag som har ont.

Säg att jag inte går sönder förgäves.

Kaxigt stod han där och spanade in den lokala "köttmarknaden". Han bröstade och kråmade sig, gjorde allt för att imponera på det täcka könet.

Till en början låtsades de nästintill ointresserade, men hans energiska uppvisning gjorde snart intryck på dem en efter en och sporrad av deras uppmärksamhet lyckades han överträffa sig själv i manlighet. Så uppslukad var han av sin längtan efter deras kroppar att han inte såg mig där jag iakttog dem.

Egentligen var jag på väg till jobb i en liten by mitt ute i ingenstans. Den glesa välskötta tallskogen man kör genom är vacker och just där jag nu stannat för att beskåda tjäderspelet rinner en ganska stor bäck inte så långt från vägen. Den glittrade mellan stammarna och ljudet från en liten fors fick utgöra bakgrundsackompanjemang till tjäderns kluckande och knäppande läten. Hönorna satt runtom, imponerade av hans uppvisning och för ett ögonblick lät jag jobbet försvinna ur medvetandet, släppte ner sidorutan och stängde av bilmotorn.

Med en mugg rykande varmt kaffe i handen njöt jag fullt ut av situationen. En solstråle värmde mitt ansikte och bländade mig lite så jag måsta kisa för att kunna betrakta skådespelet. För en stund fanns inget annat. Inget jobb, inga räkningar, inga måsten - bara tjädertuppen med sina hönor, blåbärsriset, ljuden, kaffedoften och skogsluften som var så ljuvlig att andas.

För honom är det ett högt spel. Ordspråket "den som gapar över mycket mister ofta hela stycket" hänger som ett Damoklessvärd över en speltupp då hans spel som ju är avsett att locka till sig hönor även kan locka dit andra större och mer erfarna tuppar, beredda att slåss om "hans" kärestor.

Huruvida det blev någon parningsakt eller inte den dan låter jag vara osagt. Med ett ryck återkom jag till verkligheten efter att ha fantiserat om att Hon satt där bredvid mig och betraktade det hela. Innan bilmotorn startade igen och fönstret stängdes sände jag en viskning i vinden. Tuppen hörde den och flydde in bakom en liten gran, hönorna for åt varsitt håll utmed marken.

Men viskningen, den kom fram. Säkert.

Vildrenen - fågelskådare

Jag älskar mina barn förbehållslöst som jag antar att de flesta föräldrar gör.

I samma sekund som jag såg i min frus ögon att hon var gravid började kärleken till det spirande livet gro. Allteftersom magen växte fantiserade jag om barnet. Hur skulle allt bli? Som så många andra blivande fäder byggde jag bo: Gjorde praktiska förberedelser i form av iordningställande av barnkammare, införskaffande av bilbarnstol, bärsele, hoppgunga och allt man kan tänka sig. 

Min fru tog jag hand om efter bästa förmåga och åtminstone varje kväll pratade jag med magen. Pratade och sjöng små visor för den lille krabaten. Det kändes som om jag var minst lika - om inte mer - förväntansfull som min fru.

När det väl var dags för nedkomst hade vi världens bästa barnmorska. Med henne infann sig lugnet och tryggheten i förlossningsrummet. Båda vi förstagångsföräldrar fick känslan av att det inte skulle kunna inträffa någonting överhuvudtaget som hon inte redan varit med om. Hon hade full koll och eftersom hon var så trygg lät hon mig ta emot barnet. Själv satt hon på en stol bredvid och instruerade.

Med glädjetårarna rinnande tog jag emot min son - försiktigt eftersom han var så halkig. Följde med ett kvarts varv när huvudet var ute för att axlarna lättare skulle komma igenom.

Där och då visste jag att jag utan betänketid skulle kunna offra mitt liv för honom.

Nu har vi ett barn till och kärleken till det är lika stark.

För våra barns skull har jag vakat, oroat mig, skrattat och lekt. Inget ovanligt alls - det är helt normalt för föräldrar att vilja vara med sina barn. Jag har bytt från ett högavlönat jobb till ett betydligt sämre betalt med mycket mer slit för kroppen eftersom jag vill kunna krama barnen godnatt varje kväll. När räkningarna hopat sig och inkomsterna dröjer funderar jag om det är värt det, men på kvällen när jag får mina kramar med orden: "Du är vääärldens bästa pappa!" vet jag att det verkligen är värt det.

Tänk att bara få uppleva det varannan vecka.

Vildrenen - pappa

När våra själar möttes slog blixten ner. Det är alldeles sant. Vi förstod det inte då, men det var ett ögonblick som föralltid kom att förändra våra liv.

Hennes själ är den vackraste jag någonsin sett. Den och min är i så total harmoni och samklang att alla försök till beskrivning blir fåniga.

Hon är en god människa. God och ärlig. En bättre människa än jag och jag förtjänar inte Henne.

Den styrka Hon besitter är vida överlägsen min. Jag skulle inte kunna motstå henne. Om Hon bara sa de magiska orden skulle jag lämna allt för Henne.

Jag vet att jag skulle ge Henne den frihet och uppskattning Hon behöver för att må riktigt bra, vet att jag kan förstå Henne på ett sätt som jag tror att ingen annan i hennes närhet kan och att hon för första gången på mycket lång tid skulle kunna känna sig riktigt trygg.

Tack vare Hennes styrka och godhet får två familjer fortsätta vara tillsammans, Hon ska ha all heder för det. Jag hade inte haft den styrkan på egen hand.

Smärtan som får mitt hjärta att sakta vittra sönder är mitt eget problem att hantera, liksom den sorg min själ känner. Hon finns där, javisst. Hon hör det jag viskar i vinden och ibland viskar hon tillbaka. Jag hör det också. Själsfränder är vi nog för livet, jag tror inte man kan välja bort det.

Men utan Henne är jag vilsen. Trasig. Ensam.

Det här är moraliskt rätt mot dem vi lovat livslång trohet. Vi kan inte träffas, inte prata i telefon och inte messa på annat än ett mycket formellt och sporadiskt sätt utan att alla känslorna kommer upp till ytan och hur skulle det gå då?

Jag önskar Hennes man kunde fatta hur mycket Hon offrar för hans och barnens skull, att han hade vett nog att inse och uppskatta det. Men det har han inte.

För egen del måste jag erkänna att min hustru är fantastisk. Hon finns kvar här, förstår till viss del att jag kämpar och visar sin uppskattning över att jag stannar kvar och anstränger mig för att vara en god make och far.

När jag är ensam och ingen ser kan jag tillåta mig att känna smärtan. Då gråter jag. Längtar. Saknar. Drömmer.  Ibland gör det så ont att jag inte kan beskriva det. Efter en stund samlar jag mig, försöker dölja det jag känner och kämpar vidare. Jobbar frenetiskt för att tvinga huvudet att koncentrera sig på annat än Henne. Försöker medvetet köra slut på mig så jag ska sova tungt utan att drömma om ett liv med Henne som har den vackraste själen jag någonsin mött. Fruktlöst, för i drömmarna möts vi ändå. Lever. Älskar. Där är våra själar fria och svävar tillsammans i en yrande vacker dans.

Saknaden är överväldigande och just idag vet jag inte hur jag ska orka fortsätta, men på något vis ska det gå.

Vildrenen - en vilsen själ

Det var meningen att hon skulle dö.

Hon och flera av hennes kompisar, av skilda orsaker.

I hennes fall handlade det om att hon var bråkig. Besvärlig. Nästintill omöjlig att ha att göra med. Ingen fick röra hennes hovar, de måste vara flera stycken och hålla fast benet på henne för att kunna komma åt hovarna. Hovslagaren hade dömt ut henne och när jag ringde honom sa han bara "Har de inte slaktat 'den där' än?"

Min dotters stora hjärta vurmade för hästen. "Snälla pappa. Du kan väl titta på henne? Du kan väl iallafall ringa? Vi kan ju få en häst alldeles gratis!"

Så för hennes skull ringde jag några samtal och fick höra vad som gällde. Men for ändå och tittade. Varför vet jag inte för bilden jag fick av henne i telefon var inget vidare.

I hennes blick fanns något helt annat än det jag fått höra. Vi fann varann när jag stod och pratade lågmält med henne och samtidigt strök henne äver pannan. Där och då när andra bedyrade att jag skulle bli sparkad om jag lyfte hovarna strök jag sakta ner längs benen med händerna, beredd på en smäll. Ingenting hände. Till slut lyfte jag hovarna en efter en. Tog raspen och filade bort det allra värsta utan att bli sparkad, utan att någon höll fast henne.

Magkänslan var bra så med en lånad hjälm på huvudet provred jag en stund utan sadel. Och den lilla damen som var så "svår att rida" ville allt. Ville massor. Kanske lite för mycket men efter bara en liten stund var vi överens om tempot.

Hon som skulle dö går här hemma hos oss nu. Kommer direkt när jag lockar och följer mig som en hund i hagen. Väl hemma här i lugnet blev hon lugn. Jag fick utan problem, utan att ens binda fast henne verka  hovarna helt klart. Varje dag ställer jag mig bredvid henne, håller fram kratsen och frågar "Kan du lyfta hovarna så jag får titta?" och när jag ställer mig bredvid ett ben lyfter hon själv upp den hoven.

Hon gör allt jag ber henne om från hästryggen, gör allt för att vara mig till lags. Frustar nöjt mest hela tiden och vill långt mer än hennes obefintliga kondis tillåter.

Vad jag har gjort?

Ingenting.

Det enda jag kan tänka mig är att jag är lugn. Visar att jag inte är farlig. Tar saker i hennes takt och småpratar lite medan jag ryktar, verkar, sadlar, rider. Om hon tvekar för något hon inte sett förut, något som "kanske kan vara farligt" så får hon göra det. Då står vi kvar några sekunder och tittar medan jag säger åt henne att "det där är ju bara 'en sån eller en sån'. Sen går hon. Litar på mig.

Hon har lärt mig mycket på kort tid:

Man ska inte bara lyssna på vad andra säger utan att själv bilda sig en uppfattning.

Det finns alltid en orsak till att någon - djur eller människa- gör som den gör.

Med vänlighet och lugn kommer man långt.

Det finns orsaker till att jag inte skrivit här på ett tag fast jag varit sugen. Tiden har varit knapp och jag har prioriterat annat. Tack alla ni som ändå tittat in här, som hört av er på olika sätt och undrat. Jag mår ganska bra. Och jag är glad över en till kompis i hagen.

Den storvuxne nordsvensken? Han är fortfarande världens bästa häst. Såklart.

Hon är ganska snygg, Anna. Sticker inte ut i mängden, men har rena, välproportionerade drag och ser sympatisk ut. Lätt att lära känna är hon också. Inte mystisk och komplicerad på nåt vis.

Efter att bara ha känt henne ett par dagar börjar jag tycka om henne. Ingenting hittills jag sett av henne irriterar mig, vilket bådar gott för vårt fortsatta umgänge.

Den nya uppdaterade programvaran till min telefon heter Anna. Faktiskt. Lite ovanligt, men så är det.

Anna är trevlig och utan att gå in på detaljer tycker jag nog att hon är mer tilldragande är sin föregångare.

Själv njuter jag av sensommarens milda luft. Fortfarande är nätterna inte kalla, regnet kyler inte så man fryser. Det mesta är grönt även om det börjar komma gula färgklickar här och där: Den vackraste tiden kommer alldeles snart.

Livet går sin gilla gång medan jag försöker njuta så mycket jag kan av det. Egentligen har jag det väldigt bra, bättre än de flesta och borde om man ser det förnuftsmässigt inte sakna någonting alls. Ändå är längtan och saknaden stark alltsomoftast fast jag försöker förtränga det. Vissa dagar nästan överväldigande. Men jag jobbar på det.

Under tiden tröstar jag mig med Anna.

Vildrenen - livet går vidare