När jag såg bilden avundades jag honom. Snabbt fantiserade jag om hur det skulle att vara i hans ställe. Att utan förbehåll få komma in under behån så mycket man vill. Få känna de härliga mjuka brösten och njuta av dem, värmen, närheten. Känna doften av hud och höra kvinnans andetag.

Det lät verkligen bra. Visserligen är han en knipunge. Och visserligen ligger han i ett ägg, men ändå. Ägget är helt klart på rätt ställe.

För ett ögonblick ville jag vara han, knipungen. Sen insåg jag att det är fel kvinna. Nästa insikt var att han måste hata sitt skal...tänk att vara så nära men ändå inte kunna göra nåt.

Så egentligen har jag det nog väldigt bra ändå. Jag kan känna och smeka med mina händer. Dofta. Kyssa. Njuta. Dessutom slipper jag skalet mellan mig och henne.

Tanken på att bo i ett skal kan ju annars te sig angenäm, ungefär som att bo i en bubbla. En egen liten värld där inget stör. Inga föroreningar, inget väsen, inga otrevliga människor. Inga politiker som får mig att vämjas av förakt över bristen på moral och ryggrad i sina ändlösa försök att sko sig själva på det allmännas bekostnad utan att ens ta ansvar för sina beslut och handlingar.

I min bubbla skulle det inte finnas några krig, inga sjukdomar och inget lidande. Och inga knott. Framför allt det, inga knott. Inte ett enda. Jag är less på knott som kryper in överallt och bits. Man kommer inte undan dem. Ungefär som politiker. Överallt i ditt liv är de och rotar, fattar beslut som tvingar dig att göra si, göra så. Helst ska alla jobba heltid och lite till. Barn och gamlingar ska in på institution och alla ska bo i städer. De stackare som inte kan jobba ska helst dö snabbt, tills dess får de ingenting. Själva ska politikerna inte jobba men ändå få ohemula löner. Efter några år som minister behöver de aldrig jobba mer för sin försörjning.

I min bubbla skulle det inte finnas politiker och alltså inget politikerförakt som det du just läste. Bara bröst.

Nej, det går ju inte. Då skulle min bubbla vara en behå. Och då skulle jag vara som knipungen i ägget som kvinnan i artikeln ruvade mellan sina bröst.

Tillbaka på ruta ett, verkar det som. Kanske jag är lite avúndsjuk iallafall.

Vildrenen - boy in a bubble

Nu är vi en riktig barnfamilj - en sån som syns och hörs på långt håll. Borta är tiden då omgivningen förundrades över det lugn och den harmoni som hittills präglat vårt familjeliv. Borta är tiden då jag som familjefar kunde sitta i favoritfåtöljen med mina tysta barn i knät och avnjuta fantastiska verk av Mozart, Beethoven eller Tjajkovskij för att sedan vi lyssnat igenom ett stycke under andäktig tystnad diskutera vilka passager som var vackrast, häftigast eller på annat sätt mest gripande.

Skulden är inte min. Aldrig skulle en strängt arbetande familjefar som jag kunna tillskrivas skuld. Förutom möjligtvis alla de gånger min fru ger mig skulden för allt som inte är gjort; "Jag har inte gjort nåt" protesterar jag när jag ser hennes svarta, genomträngande blick anklaga mig. -Nej, just det! svarar hon då och räknar i nästa nu upp ett antal saker jag enligt henne i egenskap av man automatiskt är skyldig att göra, men alltså inte fullgjort.

Nej, skulden för frånvaron av familjefrid bärs av ett av vårt kapitalistiska samhälles varumärken - den organiserade brottsligheten. Sveriges tredje största kriminella motorcykelgäng - alltså efter Hells Angels och Bandidos - McDonalds. I somras började de störa familjefriden genom en synnerligen försåtlig angreppsmetod - leksaker. Redan det borde fått mig att fatta. Precis som krigsindustrin använder leksaker för att lura barn att spränga sig själva använder detta familjelivets påstådda skyddshelgon leksaker för att förstöra familjeharmonin, särskilt under långresor.

Med syftet att minimera tidsförluster och därigenom korta ner restiden för den redan dagslånga etappen valde vi tyvärr att införskaffa bukfyllan hos nyss nämnda företag. Motorcyklar såg jag inga, inte heller tjocka farbröder med vildvuxet skägg, skinnväst och hästsvans men det var nog bara en tillfällighet. Förmodligen var de ute och inkasserade "försäkringspremier" medan det yngre gardet, så kallade wannabees, fick sälja hamburgare. Fyra sådana med diverse tillbehör beställde vi, varav två skulle levereras i varsin låda. Barn tycker nämligen mer om hamburgare som serveras i en papplåda, försäkrade den finniga tonåringen i luckan mig. Dessutom skulle lådan innehålla en överraskning till barnen. Jo jag tackar, jag.

Väl på väg igen från Drive-in (indrivningsenheten alltså) myste jag förnöjt bakom ratten: Myste åt det faktum att stoppet bara tagit några minuter i anspråk samt åt barnens förtjusta tillrop därbak. Myste åt att frun hittat nån lågkaloriburgare hon kunde trycka i sig med gott samvete och åt att jag själv skulle kunna äta en megameny medan jag körde och således inte förlora någon ytterligare tid.

Strax därefter bröt helvetet loss.

Med ett ljud som kunde skära vilken trumhinna som helst i småstrimlor började två till leksaker maskerade chockgranater tjuta och blinka bakom min rygg. Senare fick jag förklarat för mig att det hjärtskärande oväsendet var en "mycket populär poplåt" som förvanskats en smula av den dåliga ljudkvaliteten på gratisleksaken som alltså skickats på samma sätt och till samma pris som vitpeppar i påse med en hamburgare.

Efter en kvart med oljudet skärande i bilen började jag gnissla tänder, gorma att barnen skulle få tyst på tjutandet och hoppas att batterierna skulle ta slut snart - men icke. Hela återstoden av resan fortsatte det att tjuta därbak enär den ena leksaken ramlat ner i ett oåtkomligt utrymme under baksätet och där hamnat klämd mot något som höll inne en knapp som i sin tur fick eländet att tortera oss med oljud.

Den resan minns jag fortfarande med obehag. Idag råkade vi tyvärr ut för något lika allvarligt. Det riskerar inte bara att förstöra friden inom vår egen lilla kärnfamilj, utan även relationen till mina föräldrar. Idag fick nämligen barnen varsin likadan present av sin farmor och farfar, som via ett anonymt tips (från vår dotter) luskat ut vad barnen vill ha - en dinosaurie. Så långt allt väl. Jag har inga fördomar- framför allt inte mot dinosaurier, eftersom de är utdöda. Tvärtom tyckte jag leksaksdinosaurien från Barnens hus var en bra present. Dock höll jag på att hosta upp mina inälvor när den första gick igång, tätt följd av nummer två. De skrek - nej brölade som två ljuddämparlösa motorsågar där de hasade fram på köksgolvet.

Hur kan någon vettig människa sälja sånt till barn? De flesta barn har ju ändå föräldrar - människor som uppskattar lite lugn, ro och familjelycka i den annars så stökiga tillvaron. Och hur ska jag någonsin få lugn och ro härhemma när barnen dessutom i extapresent fått en megapack batterier som passar till dessa monster från urtiden?

Sista frågan är var de kommer ifrån. En noggrann teknisk undersökning när barnen sover kommer att ställa utom allt rimligt tvivel att dessa fridsstörare härstammar från McDonalds - var så säker.

Vildrenen - reclaim the Silence

Jag är nyfrälst. Eller åtminstone omfrälst. För min fru var det första gången, men så särskilt frälst blev hon inte, möjligtvis lite halvreligiös. Kanske min överentusiasm avskräckte henne, när jag plötsligt ställde mig upp och såg helt salig ut som om jag fått anden. Dock smittar entusiasm av sig, varför även mina barn efter en stund såg (nästan) lika saliga ut som jag.

När jag sedan drömskt satt och stirrade nästan dreglande tycke min fru att det gått för långt. Nejdå, det var inte den välsvarvade tjejen i tajta shorts framför oss jag suktade efter, inte heller funktionärskvinnan med jättebysten. Det var B-i-l-a-r-n-a. Bilar med stort "B". Med massor av muskler och attityd.

Där på dragracingbanan när däckröken låg tjock och det odämpade ljudet från trimmade V8-motorer matade med antingen bensin, lustgas eller metanol smattrade sig in i bröstkorgen så hela kroppen vibrerade blev jag frälst. Igen. Upplevelsen var total. Bil efter bil varvat med motorcyklar och snöskotrar som susade fram i tvåhundra var rena pornografin för den motorintresserade. Pojken gillade bäst en bil som kallades "köttbullen" efter sin form och som blev så full av däckrök inne i kupen att funktionärerna fick stå och slå med båda dörrarna för att vädra ur så föraren kunde se igen efter uppvärmningen. Flickan blev överförtjust i en metanoldriven Funny Car, eftersom den var gul. Inte för att den drog iväg som en skållad råtta utmed strippen, utan för att den var gul. Nåväl, på en sådan tillställning går även sådant för sig.

Där i motorpubliken som visserligen var en brokig skara människor från alla möjliga håll och kanter, åldrar och samhällskikt var det svårt att sticka ut. Vi satt bland allt från mormödrar med barnbarn till de mer klassiska övertatuerade skäggförsedda karlarna med svarta solglasögon och en varmkorv med bröd i ena handen, en öl i den andra samt åtta redan konsumerade i den hängande kaggen. Sedan fanns gruppen verkliga entusiaster. De som kom med ingrodd motorolja i handflatorna iförda nötta jeans och som var helt i avsaknad av såväl solbränna som muskelmassa efter ett helt liv  i ett garage. För dem var det här paradiset, det lyste lång väg. Här var de hemma, nästan som om de delade arvsmassa med motorblocken. De kunde avgöra redan innan det bar iväg vilka bilar som hade störst chans att komma med bland topp-tio på ljudet och utseendet.

Det var som en religiös sammankomst. Det här var människor som älskade motorer och motorsport. Med ett tålamod som fågelskådare i gömsle satt de kvar på plats under de få regnskurarna för att sedan vänta ganska länge i stekande sol på att banan skulle torka nog mycket för de kraftiga inbromsningarna innan körningarna började igen.

Religion måste det vara. Hur kan man annars stå ut med att behöva bära dubbla hörselskydd för att öronen ska må bra? Och hur kan man annars i denna miljödebatterande värld sitta en hel dag i stekande sol och vänta på dragplåstret - en nitromatad ensitsig bil utan tak som drar tusen liter milen?

Publikfriande ÄR det när däcken ska värmas upp i rykande burnouter, när motorerna vrålar högre än dinosaurierna i en Spielbergfilm och eventuella turboaggregat viner förföriskt. De senare är dock få, då trosförklaringen lyder: "Nothing beats cubic inches".

När sedan bilarna står uppställda och man kan se deras nakna chassin, kurviga avgassystem utan dämpare och uppumpade bakdäck, är det rena pornografin. I min telefon finns det numera en snutt porrfilm att dregla över, när begären blir för starka: hundrafemtio meter burnout och ett öronbedövande vrål från en alldeles för hormonstinn V8.

Vildrenen - frälst

"Jag gillar dina armar" sa hon och log. Själv har jag svårt att förstå varför. Inte för att det är något fel på dem - de är praktiska att ha och precis lagom långa så de når ända fram till händerna. Man kan kramas med dem och bära saker med dem. Utan dem vore livet betydligt svårare, så visst är de bra att ha.

Men efter trettisju år med dem har jag svårt att se något intressant i mina armar. Intressant är dock att jag sög åt mig som en svamp av hennes kommentar . Den gjorde mig sådär glad som positiva kommentarer och omdömen brukar göra.

"Vad fint det blir, du är såå duktig" lät det en annan gång. Fast jag själv tyckte att det gick alldeles för sakta tog jag till mig av berömmet och blev glad. Vi människor är nog sådana lite till mans, vi gillar beröm och positiva omdömen om oss och det vi gör. Min fru uppskattar till exempel mycket att få höra att hon är vacker, duktig på det hon gör och trevlig. Barnen likaså blir så tillfreds när de förstår att man är stolt över dem. Ett gott omdöme i skolan, en positiv kommentar om vårt hus eller trädgård gör oss också glada.

Vem vill förresten inte bli kallad intelligent? Det görs intelligenstester både här och där i syfte att se om vi kanske är lite mer intelligenta än genomsnittet. Åtminstone hoppas vi att vi är det. Skulle det vara så att vi fixar testet med övergenomsnittliga poäng känns det extra bra, fast det ju egentligen bara visar att vi har lättare för att lösa vissa sorters problem eller lättare förstår hur just de som formulerat frågorna tänker. Det gör oss inte till bättre människor. Vi blir inte mer omtyckta för att vi klarat MENSA-testet med glans. Inte heller är det en garanti för att vi kommer att visa oss smarta i praktiken. En hög intelligenskvot har faktiskt inget automatiskt samband med vishet, som till skillnad från intelligens är förmågan att fatta förståndiga beslut utifrån den kunskap man har, att hitta praktiska användningsområden för den.

Dessutom verkar det ha gått inflation i intelligens.  Det som från början var en beteckning på det som särskiljer oss från djuren och i vissa fall även en statussymbol är nu var mans egendom. Man kan uppenbarligen köpa och sälja intelligens. Har man mycket av den kan man fördela den på  sånt man tycker borde få bli lite smartare. Värktabletter till exempel. För en normalbegåvning som mig är det svårt att förstå hur det där vita pillret som ligger inplastat och packat i en kartong kan vara intelligent, men så är det. Det är numera helt okej att gå ut i media och säga att en värktablett är intelligent. Vad den tänker med har ingen definierat, men det är oväsentligt. Den intelligenta värktabletten kommer nog att behöva rädda världen snart, då världens ledare hittills visat på ett akut behov av intelligenstillskott. Lite vishet därtill skulle inte skada, kan man tycka.

Kanske värktabletten nu har fått konkurrens om herradömet på intelligenstäppan när även OBH Nordica börjat förse sina produkter med intelligens.

"Den intelligenta kastrullen" håller som bekant på att erövra världen.

Det om något torde vara en sensation, tänk bara på hur det brukar vara: När du hällt mjölk i kastrullen och ställt den på varm platta känner du typiskt nog att du är akut kissnödig. Normalt hade du stått kvar och rört om i kastrullen för att inte mjölken skulle brännas vid bara för att till slut inse att du inte kommer att kunna knipa sålänge som det behövs. Snart chansar du och rusar på toa, tvärpinkar och hinner knappt tvätta händerna efteråt för att ändå vid återkomsten till köket konstatera att mjölken inte bara bränts vid utan även kokat över. Det är slut på sådana pinsamma missöden nu när intelligensen nått kastrullen. Och fröjdas, kaffeälskare: Du kommer aldrig att koka över kaffet mer.

Eller när du  öppnar fel lucka på saltburken och för sent inser att istället för spridda korn ur små hål väller en flod av salt ner i grytan genom jättehålet intill. Hav förtröstan, käre köksmästare - den intelligenta kastrullen kommer att rädda situationen åt dig! Vi måste tacka vetenskapen och OBH Nordica för detta mänsklighetens kanske största framsteg genom tiderna, nobelprisen i såväl fysik som medicin borde tillfalla upphovsmännen till ovanstående produkter.

Uppfinningen kommer förresten att revolutionera tv-programmen också. Nästa gång terriern Sverker står och testar kastruller i tv-rutan kommer han att ta MENSA till hjälp för att se vilken kastrull som är smartast och därmed bästa köp. Den som inte kan lösa problemen lika bra som de andra åker med en förnedrande skräll i soptunnan.

Nu väntar vi bara på nästa vetenskapliga framsteg. Som hantverare önskar jag mig en intelligent måttstock och möjligen en kniv som lärt sig se skillnad på mina händer och träbitarna jag vill tälja. Till barnen vill jag ha intelligenta vantar som aldrig kommer bort. Och som förlovningspresent till min fru måste jag ju bara köpa en intelligent kastrull.

Vildrenen - smart som en... *ähum* kaffepanna.

Jag har just upptäckt ett naturvetenskapligt fenomen, vilket publiceras här som en världssensation.
(Nejdå, jag har inte sett mig själv i spegeln, även om det också skulle resultera i samma konstaterande.) 
Ingående och på förekommen anledning har jag studerat kaffesumpens fysikaliska egenskaper.
De är nämligen alldeles extraordinära, nästintill skräckinjagande. Har man sett Arkiv-X någon gång, förvånas man över att inte ett enda avsnitt handlat om kaffesump, då det borde gå att göra ett tredelat avsnitt om ämnet ifråga.

Klargöras bör, att det handlar om sump från en ädlare form av kaffeberedning: Kokning.
Kokkaffesumpen och ingen annan besitter dessa nästintill övernaturliga egenskaper.
Dess förmåga att leta sig fram i alla skrymslen och vrår har inte varit så väldokumenterad tidigare, varför (nåja) jag har studerat den vid ett flertal tillfällen, senast när jag gjorde iordning min matkasse före jobbet.

En full kaffetermos är en förutsättning, ett villkor för något som helst resultat under arbetsdagens gång. Därför kokar jag kaffe på morgonen, som en del av en mycket noggrannt inövad ritual:

• Vattenkokaren fylls och igångsättes.
• Gröttallriken förses med tre deciliter fiberhavregryn.
• Bröd, pålägg, juice samt sylt och mjölk till den blivande gröten framtages också medan vattnet kokar upp.
• Såfort det kokat upp, hälles fem deciliter (om jag lyckas räkna rätt med sömndruckna ögon) hett vatten över gröttallriken, som därefter sköter sig själv, medan jag kokar kaffet.
• Kvarvarande vatten hälles nämligen i kaffepannan, som påfylles med kokmalet kaffe och ställes på redan uppvärmd spisplatta.
  

Rationellt, snabbt, effektivt.

"Ett tydligt bevis på att kvinnor har fel, då de säger att vi karlar inte kan göra två saker samtidigt", tänkte jag när jag stoppade matlådorna i kassen medan kaffet kokade upp.

Jag skulle komma att få äta upp det senare, som så mycket annat. Gröten, exempelvis, vilken jag fick äta kall.
Nu var det nämligen så, att Murphys oomtvistade lag trädde i kraft. Kassen ville inte, vägrade helt sonika, ta emot min matlåda. Den trasslade ihop sig på något vis, jag tryckte och bökade med en hand, men matlådan kom inte in i kassen. Murphy hade rätt: Kan någonting krångla, så gör det också det. 
Ovanstående  tes kallas även "Lagen om de små tingens inneboende ondska" och beskriver på ett kärnfullt sätt varför mackorna alltid landar med pålägget neråt, varför man halkar på den enda isfläcken i hela landsdelen, varför det råkar stå en polis med laser just när man en enda gång kör liiite för fort *host* och så vidare.
Medan jag stod och önskade ve och förbannelse över såväl  Murphy som hans lag hördes det omisskännliga pysande, fräsande ljudet från en kaffepanna som kokar över.
Ett ödesmättat ljud, som garanterar den intet ont anande kaffekokaren drygt arbete.

Ut ur detta ädla redskap, denna kaffeälskarnas motsvarighet till konstnärens pensel, violinistens stråke eller författarens penna, forsade kaffesump och hett vatten. Från den sensuellt svängda pipen stod det som en fontän. Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att kaffepannan som normalt liknar ett vackert redskap för en ädel konst, är sensuell just då, när den kokar över, men annars kan man nog det.
Intressant och samtidigt MYCKET irriterande, är att det inte är vattnet som kommer först.
Nej, vattnet trycker på, i ångform. Eftersom kaffepulvret ligger överst på ytan och flyter, blir det malda kaffet alltså projektilen som ångan skjuter iväg, genom pipen.
Slutet på pipen blir sedan som duschmunstycket på en vattenslang och sprutar finfördelad kaffesump över spisen, intilliggande bänkar och golvet.

Nu till min historiska upptäckt:
Kaffesumpen förökar sig.

Om det är sexorgier inne i kaffepannan, som resulterar i en massa ny kaffesump (uttrycket "sätta på kaffepannan" får en helt ny innebörd...) eller om det bara är frågan om självförökning på något mystiskt skräckfilmsliknande sätt, vet jag inte. Men det är rena Arkiv-X -syndromet. 
Det är nämligen kaffesump överallt.
På spisen.
Bakom spisen.
Under spisen.
På bänken bredvid spisen.
På skärbrädan ovanför lådhurtsen. (Vilken @#¤%&/+`~*# idiot har förresten kommit på idén att placera en skärbräda där? Man lägger en brödlimpa på den utdragna skärbrädan, som sedan effektivt omöjliggör varje tafatt försök att komma åt brödkniven som ligger i översta lådan, alltså rakt UNDER skärbrädan)

I var och en av kökslådorna finns det också kaffesump.
DEN LETAR SIG IN ÖVERALLT!

När man torkat ur alla lådorna, torkat ovanpå/bakom/under/bredvid spisen och resten av köket, har man samlat ihop mycket, mycket mer kaffesump än vad som någonsin skulle rymmas i kaffepannan.
Hur det går till?
Jag vet inte.
Det är ett av vetenskapens ännu olösta mysterier. Mitt förslag är att man skrotar försvaret och stoppar rymdforskningen för att använda de anslagen till att lösa problemet med självförökande kaffesump.
Tills det är löst, skyller vi på Murphy. Honom önskade jag bland annat ett långt kokande hett bad i kaffesump imorse.

Törs jag tillägga vad min fru sa, när hon fick höra om missödet?
"Karlar kan inte göra två saker samtidigt."

Vildrenen - Mulder och Scully skulle aldrig våga komma in i mitt kök.

Om jag kunde, skulle jag byta då?

En del skulle säkert det.

Visst - den är lite sliten, eller känns åtminstone så ibland. Det är väl inte alltid jag varit så rädd om den, skötseln har det varit lite si och så med. Men i stort sett har den fungerat bra. Den startar upp som den ska varje morgon, med några få undantag. Själv trivs jag ganska bra med den. Min fru säger att hon gillar den, även om hon ibland hittar nån detalj som behöver åtgärdas. Hon tycker den är lagom stor och ganska skön. Fast det där beror på humöret. Vissa dagar tycker hon den är underbar, andra dagar klagar hon på färgen. Formen gillar hon dock och säger att den är snygg. Den inger trygghet, brukar hon tillägga.

Ibland önskar man att den vore mindre, men det är om sanningen ska fram inte så ofta. Som regel finns det plats för den och då gäller mottot: "Hellre lite stor än alldeles för liten." Förhoppningsvis går den länge än, innan det är dags att börja byta delar på den. Lite skönhetsfel här och var får man väl acceptera, den är ju inte ny längre. Funktionerna däremot är viktiga för mig. Så länge det går, vill jag hålla den igång. Annars får man väl ta hjälp och fixa till det som behövs för att den ska fungera hjälpligt ett tag till.

För syns skull, mitt ego och för min familjs välbefinnande tvättar jag den regelbundet. Inte för att det alltid är så nödvändigt, men det känns bra att ha gjort det. Ibland önskar jag att min fru hjälpte mig med det, men det händer tyvärr inte så ofta.

Nåväl, vi trivs ganska bra ihop hursomhelst, min kropp och jag. Och sålänge man inte kan byta, får jag dras med den och den med mig. Än är den orenoverad, men behov uppstår säkert så småningom.

Vildrenen - ganska välhaft

Efter en fantastiskt härlig dag då solen lyst på både de rättfärdiga och oss orättfärdiga från den klaraste blå av himlar, en dag full av stoj och glam, barnaskratt och fika ute, stillade sig kvällen till slut.

Den tidigare så intensiva solen som obevekligt tvingat kung Bore till reträtt hade smält snön som vore den glass på marken under dagen, resulterande i porlande små rännilar överallt.

Rännilar sammanstrålande i lite större flöden, utmynnande i diken, bäckar, åar och älvar.

Nu på kvällen när jag stod ute för att njuta av stämningen hade så mycket smältvatten hunnit ner i vattendraget som rinner bara på andra sidan vägen att den normalt så stillsamma bäcken i vilken forellerna trivs, grodorna lägger sina ägg, änderna fostrar sina ungar och älgarna dricker varje kväll blivit en strid fors där den passerar oss. Med ett högljutt brusande därnere på andra sidan vägen var det som om den ville ropa till oss, ropa att den finns, stolt, strid och vacker i år också. Den snötäckta isen som under vintern totalt dämpat alla ljud av vattnets framfart är borta, nu lever vattnet igen nästan som om  det återuppstått från de döda.

Bruset nådde mig, smekte mina öron där jag stod ute på en liten barfläck på gräsmattan med ett vinglas i handen och såg rakt in i den nedåtgående solen.

Där vid horisonten lyste den gul, ännu lite för starkt för att kunna se på utan obehag, men scenariot var alltför vackert för att vända bort blicken: Himlen färgades violett mot den gröna skogen nedanför. Över mitt huvud flög morkullan och ropade sitt kvitt, letande efter någon att dela sommarens fröjder med.

Efterhand som solen sjönk, mörknade den i tonen och jag drog mig upp på balkongen för att få se en stund till. Därifrån hördes nästan forsandet av vattnet än bättre, kvällsfågelkvittret blev klarare och solen som nu hunnit bli apelsinröd var knivskarp i konturerna på det där fantastiska sättet som man sällan ser.

När ögonen vant sig vid att se rakt in i den skymtade också ett lite mörkare fält, som ett moln ungefär mot solskivan.

Då, just där kändes det också att det hemgjorda vinbärsvinet som förpassats från glaset ner i min strupe inte bara blivit synnerligen gott, utan även starkt, då det gav tydlig effekt i skallen. Den kvarvarande skvätten var så klarröd ett vin kan bli i det gulröda ljuset och livet var härligt. Är härligt.

Att få njuta av allt gott som jag gör är en ynnest, ett privilegium.

Visst - mina pengar är också slut ibland. Ganska ofta, faktiskt. Jag får också slita hund på jobbet ibland. Även jag har ont lite här och var ibland. Men för egen del ser jag ingen anledning att klaga, då de positiva sidorna av mitt liv överväger så markant.

Nu ljuder smäktande saxofontoner ur datorns högtalare, (Streetwize heter gruppen och låten "Let me blow ya mind") toner som får mig att blunda och njuta en stund. Toner man kan höra om och om igen. Toner man kan älska till.

Dagen är slut, nu väntar en fantastisk fru, så småningom härlig nattsömn och återigen en underbar morgon med kaffe på bron i morgonsolen.

När kaffekoppen står här bredvid mig och sprider sin sällsamma väldoft, förvandlas morgonen från plågsamt djurförsök till en ganska mysig stund. Faktum är att kaffet står här lika mycket för doftens skull, som för smakens.

Vad i kaffedoften det är som gör upplevelsen vet jag inte; kanske finns det något uppiggande i doftämnena, kanske är det bara inbillning, ungefär som placeboeffekten: Bara man känner doften av kaffe tror kroppen att den fått i sig koffein. Vips - blir man pigg!
Kunde man vidareutveckla den tekniken, skulle till exempel kvinnor kunna bli gravida utan sex, det räckte att de tittade på det.
Hemska tanke!
Nej, egentligen är det nog mer komplicerat än så.
Associationer är nog en mer korrekt beskrivning av fenomenet. Känslan jag får här på morgonen är nämligen samma som när jag befinner mig på ett kafé, helst då stans Mysigaste. Där, med duk och halvt nerbrunna ljusstumpar på bordet, när man sitter på en gammal stol som nötts i många årtionden av trötta, breda, smala, slappa och spänstiga rumpor, är det verkligen mysigt. Doften av kaffe, nybakt fikabröd och exotiska téer trängs i luftrummet med rökstrimmorna från ljus som slocknar och det lågmälda sorlet från vänner som möts, älskande som får en fristund i vardagen, affärsbekanta som hittat ännu ett avdragsgillt sätt att vårda sina affärsrelationer.
Där, i den miljön, kan man sitta hur länge som helst och njuta, lyssna, tänka, filosofera.

Betydelsen av denna välsignade dryck kan inte i ord beskrivas.
Men om Bibelns händelser utspelades idag, vore det inte för soppa Esau gav upp allt han hade, utan för en kopp kaffe. Då vore det förmodligen inte vin Jesus gjorde i ett underverk, utan kaffe.
Om fackföreningsrörelsen skulle sätta fart igen, som den gjorde en gång för väldigt länge sedan, vore det kanske fritt kaffe åt alla som utgjorde själva kärnfrågan, en rättighet för vilken man var beredd att strejka företagen i konkurs om så vore.

Vi har massor av sätt att tillgodogöra oss kaffets smak och simulans: Vi brygger i elbryggare, espressobryggare, pressobryggare och perkulatorer. Vi kokar, dricker kallt kaffe i aluminiumburk eller får i oss koffeinet via Cola.

Min farmor hade en Don Pedro. Jag älskade att stå och titta på när hon gjorde kaffet i den. Det var som en föreställning när vattnet steg röret, trycktes upp i den övre behållaren av ångan, för att sedan rinna ner igen genom kaffepulvret och komma tillbaks till den undre behållaren som nybryggt, väldoftande, alldeles lagom varmt kaffe.

Själv drack jag inte kaffe då, jag var för liten. Snarare var det nog farmors berättande där i köket som gjorde att jag ville vara med varje gång.

Tänk på alla kaffeersättningar som finns. Koffeinfritt kaffe, chikoria, kaffe gjort på fikon, ekollon etc. Om nu alla som av någon anledning inte vill eller kan dricka kaffe ändå vill ha en varm dryck som helst både doftar och smakar som kaffe, måste det vara något alldeles säreget med kaffebönans egenskaper.

Apropå bönor, är det ju i ett mycket positivt syfte som tilltalande kvinnor med ett numera rätt gammalt slangord kallas "bönor". När jag var ung...*harkel*...jag menar:  grabb..., sa vi killar "pacemaker" om en tjej som fick hjärtat att slå lite extra. Nu är jag så gammal att jag inte ens vet...men vad jag har läst och hört kallas påfallande många tjejer "hora" i skolan.
Det låter inte särskilt positivt.
Knappast har prostitutionen spridit sig såpass.
Spaltkilometrar har skrivits om detta fenomen, som ju faktiskt är kränkande för dem som kallas vid dylika tillmälen.

Själv har jag väl inte så mycket att tillägga i debatten, men den brist på respekt för andra som kommer till uttryck i sådana verbala lågvattenmärken, tycker jag är bekymmersam. För när man inte respekterar andra, tillåter man sig själv att behandla dem sämre. Respekterar vi inte de äldre, och ingjuter samma respekt för dem i våra barn, blir väskryckningar, rån och misshandel av pensionärer mer och mer vardagsmat i våra tidningar. Visar vi inte respekt för dem som kommer hit från miserabla förhållanden i andra länder, lär också de få en alltför undermålig behandling här i Sverige.

Var ska vi börja?
Säkerligen i hemmet.
Hittills har historien visat att när familjerna faller sönder, händer detsamma med den civilisation de lever i. Familjen har alltid varit byggstenen i det mänskliga samhället. Starka familjer gör ett starkt samhälle. Sen får feminister, socialarbetare, politiker, psykologer och vem som helst stå där och säga att skilsmässor inte påverkar barnen, att dagis är minst lika bra till och med bättre än mammas försorg och att det är okej att stoppa in alla gamlingar på hem så barnen slipper träffa dem.

Barn som växer upp i en miljö där alla åldrar finns representerade, och där respekt visas samtliga familjemedlemmar inklusive dem själva, blir också mer hänsynsfulla och ansvarstagande samhällsmedborgare. De vet att alla människor har ett lika värde, att alla behöver känna sig delaktiga i det som sker, att man måste visa hänsyn, samt att alla har något att ge.
Om vi visar våra barn respekt och lär dem att göra detsamma mot andra de möter, slipper andra bli mobbade, hånade och misshandlade av dem. Och vi slipper få stryk av våra barn när vi själva blir gamla.

Min rumpa? Fast och spänstig, såklart. Hade du väntat dig nåt annat svar?

Vildrenen - icke-gravid kaffeälskare

Hon var en annan mans...

Första gången jag såg henne var det två saker jag lade märke till:
Hon hade en fantastisk kropp. Vilka former! Jag längtade efter att få hålla i henne, känna på henne, det ska jag erkänna direkt...
Det andra jag såg, var hennes hals. Den var så smäcker, såg så mjuk ut. "Om man fick smeka den..." tänkte jag.

Då fick jag bara se henne på håll, hon var en annan mans.
Men det tändes ett hopp, en längtan, som brann i mig. Dag och natt tänkte jag på henne, det var som om det värkte i mig efter att få träffa henne, hålla om henne, bedyra henne min kärlek. Att man kan bli så sjuk av längtan...

Jag tror det tog nästan ett år, jag hade inte kunnat glömma henne. Fortfarande önskade jag att hon skulle bli min. Av en händelse stötte jag på henne igen, och det visade sig då att hon var ledig, han hade hittat en annan och övergivit henne.

Hur kan man lämna en som hon?

Snart var vi ensamma i samma rum, min längtan efter hennes kropp var starkare än någonsin. Jag sträckte fram min hand och strök varsamt hennes hals, så som jag sett mig själv göra så många gånger i drömmen. I nästa ögonblick hade jag henne i knät. Hela hennes kropp darrade av min beröring. Hon doftade så gott, jag kunde inte låta bli att lukta på hennes hals, på sidan. Mmm...Jag lade handen på hennes midja och förvånades över hur smäcker hon var, ändå så fyllig. Handen fick ligga kvar där på hennes midja, den andra handen började en sakta vandring uppåt, längs hennes hals, ömt, försiktigt, smekande. Hon vibrerade av längtan, jag kände hennes darrande kropp mot mig, det var fantastiskt.
En stund tänkte jag att det var för bra för att vara sant, om jag bara blundade en stund skulle allt vara som vanligt. Jag tordes knappt blinka. Men det blev inte så, hon fanns kvar hos mig när jag öppnade ögonen igen.

Vi blev ett par, hon och jag. Många fina stunder har vi haft tillsammans sedan den där första gången, som jag aldrig glömmer. För man glömmer aldrig första gången, väl?
Hon är fortfarande min, trots allt jag gjort. Efter ett tag tillsammans med henne, träffade jag min fru. Då, ett tag efter giftermålet, var det mest frun som fick uppmärksamheten, Hon, min gamla flamma, fick stå tillbaka. Det var en prövning för vårt förhållande, men det höll - mycket längre än sådana förhållanden brukar göra.

Nu, efter ganska många år är vi annorlunda, både hon och jag. Jag håller fortfarande fast vid min fru, men försöker få en stund tillsammans med Henne så ofta det går.
Både hon och jag är annorlunda i kroppen, på henne märks det att hon mognat betydligt, även om hon har kvar samma fantastiska former. Våra möten är fortfarande laddade, om än mer avdramatiserade idag. Spänningen finns där...vibrationerna går genom luften vid första beröringen fortfarande, det är fantastiskt!

Jag vill aldrig vara utan henne.
Så känns det idag. Men, man vet aldrig, kanske jag en dag hittar en annan, yngre, vackrare, vars kropp jag avgudar och vill smeka, känna mot mig, bli ett med.
Kanske jag överger henne då. Men som det känns nu är det inte aktuellt.
Vi fick oss en stund ihop igårkväll, faktiskt, jag njöt av den varje sekund. Vibrationerna fanns där...hon darrade som hon brukar göra när jag smekt henne. Vi blev ett...allt annat omkring oss försvann. Nästan som man föreställer sig nån slags Nirvana.

Efteråt, när jag kom tillbaks till lilla frun på övervåningen och sa:"Det var skönt..."sa hon ingenting, bara nickade insiktsfullt. Jag tror hon förstår.
Min fru skulle aldrig kräva att jag lämnade min första kärlek och höll mig till bara henne och barnen. Hon är kärleksfull och mycket tolerant, min fru, och är nöjd med det hon får. Jag uppskattar det hos henne, uppskattar det mycket.


Hon skulle nämligen aldrig kräva att jag sluta spela på min gitarr. Min ungdoms gitarr, som jag jobbade så hårt för att få. Som jag har spelat så många timmar på och vars vibrationer jag aldrig ledsnar på. När jag spelar på henne, står tiden still. Och jag minns fortfarande vilket stycke jag spelade på henne första gången.

Vildrenen - tremblin'

Som sinnebilden av en sommarförälskelse satt en kvinna och log mot mig...

Äntligen skulle vi fara: Alla hade längtat, barnen var i upplösningstillstånd.
När det är vamt och soligt ute, behöver man bara andas tanken om havsbad, så är alla på språng.
I ett huj var frun klar med fikakassen, barnen hade slängt in sina enorma, redan uppblåsta badleksaker i bilen och semestergästerna satt i sin bil och väntade.
Fort var vi iväg, kursen sattes mot Byske, som har ett havsbad som gjort för barn: långgrunt, sandbotten, glasskiosk, kafé etc. Femstjärnig camping i anslutning till badet garanterar ett stort utbud av faciliteter.

Med sommarmusik i högtalarna satt vi förväntansfulla i bilen. Utanför fönstren passerade traktorer som gick varma i skördearbetet, svettiga cyklister och husvagnar, husbilar, bilar med tält på taket. Sommar, med andra ord. Vägarbetarna hade ledigt och låg säkert på nån strand någonstans, kanske i skuggan, mätta på sol efter en varm arbetsvecka.

Efter en kvarts körning började frågorna hagla: "Pappa, är vi framme snart?"
"Tror du vi hittar krabbor idag?"
"Pappa, kan du inte köra fortare?"
-Nej, jag kan inte köra fortare. -Nej, vi kommer inte att hitta krabbor.
"Jo, pappa, kanske hittar vi krabbor, om vi letar noga."

Så småningom var det dags att svänga av efyran ner mot havet. På parkeringen såg det lovande ut: Inte packat med folk. Mellandag som det var, med vita molntussar som faktiskt skiftade lite i grått, och en frisk pålandsvind, hade en hel del folk valt att göra annat.

Väl på plats skulle barnens leksaker plockas fram, badkläder tas på, filtar bredas ut.

När alla utom jag (som hjälpt barnen) var klara, fanns inga fler badkläder i kassen. Tomt. Nada.
Inga badbyxor till mig.
-Jag badar i kalsongerna, meddelade jag lilla frun, som inte hade något att invända. Hon tycker boxershortsen är lika snygga (eller lika fula?) som badbyxor; jag bryr mig inte. För min del hade det gått lika bra utan byxor, men etiketten påbjuder ju skylande av privata delar.

Efter halsbrytande akrobatik på ett ben i den lösa sanden med handduk som mest fladdrade i vinden kring höfterna, räcktes två små händer ivrigt fram mot mig.
"Kom, pappa, så letar vi krabbor."
"Pappa, vi ka leta klabbol å lägga dom i hinken!" ekade lillan.
Vi traskade iväg utefter stranden på jakt efter havets läckerheter, utrustade med örnblick och en tom färghink i plast. Det var lågvatten, så på stranden var det små sjöar med kvarblivet vatten, värmt av solen till minst trettio grader. Ingen ska säga att jag vantrivdes.

Efter besviket konstaterande av krabbors och andra småmonsters frånvaro, återvände vi.

I vattenbrynet stod några fransmän och lekte med drakar. För några ögonblick fascinerades vi av loopingar och diverse luftakrobatik, drakarna syntes kunna flyga nästan hur som helst.

I nästa ögonblick såg jag henne.
Nästan mittemot oss, inte långt från vår filt, satt hon.
Som sinnebilden av en sommarförälskelse satt en kvinna i min ålder, kanske ett par år yngre, med sina barn och log mot mig. Blond, lång, smärt och med en snygg bikiniöverdel till ett litet höftskynke.

Först tänkte jag att hon log mot barnen, eller möjligtvis åt drakflygarnas konstfulla manövrer. Men nej, det var mig hon log mot. Med blicken fäst rakt i min, log hon.
Nästa tanke var, att hon tyckte jag såg rolig ut i kalsonger där på badstranden. Jag log tillbaks, tog med barnen till frun som låg och solade på filten. Givetvis var hon sugen på en kopp te, precis som jag var kaffesugen. Våra gäster ville också fika.
Av någon outgrundlig anledning var det jag som skulle hämta kaffe, te och läsk. (Varför är det alltid jag som ska fixa sånt?)
Ingen kö vid kaféet, ärendet var snabbt fixat. En hundring fattigare, några pappmuggar med halvljummen dryck samt läsk till barnen rikare återvände jag med dryckerna på botten av den tomma färghinken till de andra.

Vems blick möter jag igen, om inte den gåtfulla kvinnans?
Hennes blå ögon gnistrade till bikinin i solblänket från vågorna. Samma leende som förut avslöjade en liten smilgrop och en rad vackra tänder. Det blonda håret var uppsatt, men några testar hade vinden lyckats lirka loss och lekte med. Hon strök dem ur ansiktet och log. Som sagt, sinnebilden av en sommarförälskelse.
Jag tänkte faktiskt de orden, det ska jag erkänna. Hon var vacker och tilldragande.

Senare, när jag gick ut och badade utan barnen, såg jag i ögonvrån hur hon reste sig, släppte ner höftskynket och tog med barnen ut i vattnet.
Då jag återvände efter en simtur, log hon igen mot mig, där i vattenbrynet. Ett lockande, lekfullt leende.
Jag log tillbaks, lite fånigt samtidigt som jag försökte kontrollera mina blickar.

Smickrad över uppmärksamheten från en kvinna jag aldrig sett förut, än mindre talat med, kände jag mig dum. Bara ett tjugotal meter från mig satt min älskade, min hustru sedan ett antal år, och log mot mig. Hon trodde givetvis det var henne jag log mot, vilket fick mig att känna mig ännu dummare.

Men en sak gick det inte att komma ifrån: Det fanns en spänning i luften. Först ville jag inte tro det, men attraktionen var uppenbar: Våra blickar möttes många gånger under dagen. Leendet satt där alltid: Lite gåtfullt, lockande, vackert.

Dagen led mot sitt slut, det var dags att fara hem. Strax innan vi packade ihop, gjorde hon det. Hon tog sina barns leksaker, sin filt och barnens badkläder och la dem i en bag, som hon hängde på sin rygg ungefär som en ryggsäck. Innan hon gick, fick jag ett sånt där leende igen. Jag kan svära på att det avslutades med att hon putade lite med läpparna, innan hon gick iväg, väl medveten om att jag såg länge efter henne där hon gick.

"Knepigt" tänkte jag, när vi satt på pizzerian i Byske och åt kebab innan vi for hem.
Vad kallar man nåt sånt här? En sommarflirt? Men vi har ju inte sagt nåt, inte rört vid varann, ingenting. Bara tittat och utbytt leenden.
Svärmeri? Nä, knappast. Förälskelse? Definitivt inte.
Men nånting fanns det i luften, en spänning, en laddning. Och det var inte åska.

På kvällen hade vi jättetrevligt med gästerna, vi grillade, åt gott, drack gott medan solen gick ner rakt i våra ansikten där vi satt och njöt i den varma sommarkvällen.
Jag är övertygad om att vi somnade snabbt, både frun och jag. ( Det var "fel" vecka, så någon kvällsakrobatik var iallafall inte aktuell)


I drömmen mötte hon mig igen.

Samma förföriska leende, samma gnistrande djupblå blick, samma blonda hår, nu helt löst i vinden. Samma solbruna, smäckra kropp med det lilla höftskynket som snarare underströk än dolde höfternas rundning.
Men i drömmen var vi ensamma, inte på en befolkad strand.

I morgonljuset när jag vaknade såg jag hur frun log mot mig, där jag låg naken med avsparkat täcke. Effekten av drömmen var uppenbar, lilla frun bara log och gav mig en puss. "Snart" sa hon, klev upp och gick ner för trappan. När jag såg efter henne, älskade jag henne mer än någonsin. Skönt att det där bara var en dröm.
Men leendena på stranden var ingen dröm, de var i allra högsta grad verkliga, även om de fick mig att drömma.

Vildrenen - strandraggare?